Morgonen for upp med sol och moln och vind, så vi gav oss med snabba steg iväg under Slavonska, ner mot Borovje, mot vår stora ”livada” bakom eller framför eller bredvid ”džamija”, Đurđica, Hajdi, Miki och jag. Maskrosor och tusenskönor och de där små rosalila blommorna som jag inte kan namnet på lyste i gräset. Snart var vi i ”de fria markerna” och hundarna befriades från kopplen och stormade fram genom grönskan, jagade varandra, lurpassade på varandra, brottades och så allt igen och igen och igen.
Sedan smet de och Đurđica och jag fick ropa och jaga och ställa oss i bakhåll. Till sist hade vi dem igen och vi gick lätt andtrutna mot ”Industry Bar” bakom moskén och där satt vi sedan länge med kaffe, pelin och vatten och jag fick höra historier från Đurđicas hårda men också lyckliga barndom i byn och bland korna på Hercegovinas karga branter, om doften av sten och smilje (hedblomster). Och jag vet vad doften av sten är.