Kategori: Berättelser ur livet

Det vilar ett märkligt lugn över den här dagen. Det är så stilla som om världen höll andan och lyssnade efter något ohörbart, något bortom koltrastens vattensång. Miki är nog densamme men jag är nog lite mer kantstött efter den senaste smällen, jag är lite vagare än jag var vid den här tiden förra året, fast egentligen minns jag inte hur tillvaron såg ut då.

Nå, vi tog femman till Jarun för att leva lite sjöliv. Kanske var det ganska mycket folk på vägarna runt sjön, det är ju söndag och sol och värme utan hetta, men det märktes inte, stillheten överröstade allt och alla. Vi gick till vår vanliga plats, fast den fanns inte riktigt för vattnet står så högt och träden liksom vadar ut i vattnet.

Aldrig förr har gräset varit så högt här i vår strandvärld. Kanske kommer någon att klippa det, kanske kommer det så småningom att torka bort, men som det är just nu kan man gömma sig i gräset.

Jag badade några gånger, simmade lite lojt ut mot ön men vände varje gång ganska snart, för vart skulle jag? Vattnet hade just den temperatur man kunde önska sig. Miki badade bara tassarna, han vill ju hålla pälsen torr. Han gick bara lite i strandkanten i poppelskuggan och drack lite bland näckrosbladen.

Idag blev det plötsligt full sommar, fast egentligen kom väl sommaren igår kväll, då vi satt med Gabi på Cooltura. Miki och jag tog femmans spårvagn ut till Jarun, för jag ville äntligen få ta mitt första bad efter ögonoperationen. Nej, ingen dykning, men jag brukar inte dyka, så ingen förlust i det. Vi kom fram och travade iväg mot sjön. Men vad var detta? Vägen till vår ”hundstrand” var avspärrad. Jag tänkte just fråga i glasskiosken vad det var som hade hänt när jag fick syn på ett plakat där det stod något om en roddtävling som skulle pågå hela helgen. Lite villrådig letade jag efter något hål i stängslet men nej, sådant är förresten Miki mycket bättre på. Jag slog bort tanken på att smita in och så började vi gå utmed en av korvsjöns armar. Längst borta, ungefär mittemot ”vår” strand, tyckte jag mig minnas att jag sett hundar ibland. Värmen steg men vi trampade på och efter en ganska lång stund var vi framme. Jag hade med mig Mikis långa lina, så att han skulle kunna vara lite fri utan att vara alltför fri. Men det fanns väldigt få träd och de flesta var väldigt nära roddarbanorna. Till sist valde jag ett träd som stod en bit ut i vattnet, men jag hade inte tagit många steg ut förrän jag halkade i bottenslammet och kjolen blev plaskvåt. Jag gav upp och tog mig upp på land och valde i stället ett av träden nära banorna och så klädde jag om, bredde ut kjolen i gräset och la ut badlakanen och så sträckte vi ut oss och pustade ut.

Miki såg nöjd ut och han växlade behändigt mellan sol och skugga och jag tog en simtur och kjolen låg utbredd i solen. På så där en timme var den torr och jag tyckte att allt var ganska bra. Miki gick då och då ner till strandkanten och drack vatten eller drog lite i pinnar.

Och jag tog en simtur till. På sista bilden ser ni förresten trädet som jag först försökte göra fast Mikis lina vid. (Nästa gång vill vi vara på ”vår” strand.)

På söndag eftermiddag, efter vår intensiva rundvandring på Hrelić, var vi bjudna på en festmåltid hos Zora och Đurđica. Det var Đurđica som stod för matlagningen och hon är en mästerkock, till och med baklavan var gjord av henne. Eftersom lägenheten är liten och Hajdi och Miki kan bli ganska vilda tillsammans hade vi först funderat på att lämna Miki hemma, men Đurđica sa att han måste komma. Och se, de båda hundarna uppförde sig exemplariskt och vi fick alla uppleva en härlig lång eftermiddag med fantastisk mat, många berättelser och skratt och glam och hundcharm.

Klockan fyra på morgonen lämnade sedan Rudolf och Susanne lägenheten här på Kornatska för att flyga hem till sig. Miki och jag tar det nu mycket lugnt efter de glada dagarna och kvällarna.

För snart en vecka sedan genomgick jag en ögonoperation och har därför hållit mig borta från skärmvärlden. Rudolf och Susanne var här och hjälpte mig att hålla modet uppe. Egentligen blev det mycket mer än så och jag ser nu tillbaka på en härlig vecka i bästa tänkbara sällskap: många glada stunder med samtal och skratt och vin och mat. Här ser ni oss en av dessa dagar. Ja, vi är vid Jarun på bilderna – en del av er känner nog igen min speciella korvsjö – och våren lutade lite lätt in i försommaren.

Kanske är den här dagen särskild ändå just genom att vara så vanlig. Egentligen går det nog inte att veta var gränsen mellan vanlig och särskild går. Jag tror den slingrar, som de flesta bra vägar. Spikraka vägar slutar där de börjar. Vägen reduceras till tid och rummet är någon annanstans. Men nog om detta, världen är som den är. På morgonen tvättade jag i min skumpande maskin, fast nu när jag pressat in en planka under den är den lite stillsammare. Sedan lät jag tvätten vandra ut på linan, tvätt på lina från hus till hus, detta konstverk! Och så gick Miki och jag upp till Branimirova tržnica och jag köpte sallad, blitva, mladi luk, valnötter och annat, rakija till exempel. Till sist köpte jag ett par tajts hos damen mittemot Mates kafé och sedan drack jag mitt morgonkaffe. Miki fick lite kaffemjölk från fingret.

Så travade vi hemåt längs de vanliga gatorna, på ett ställe var det förbjudet att gå för att man grävt ett hål, men vi gick ändå för jag ville titta på syrenen. Denna jorgovan mot den mjuka molnhimlen!

Vesna hörde av sig och frågade om vi skulle dricka kaffe och jag tyckte att det inte kunde skada, så vi sammanstrålade hos Zdenko på Makao och så pratade vi igenom lite otäcka ögonhistorier, kryssande förbi det värsta. Och så fick jag en stor påse med medvjeđi luk av henne. Det är en underbar växt. Så skildes vi åt och Miki och jag korsade Rapska, gick en bit längs Paška och så var vi på Brijunska. Vi stannade lite vid huset där rosmarinkatten bor. För dagen hade den krupit ut ur sitt blåblommiga bo och låg och blundade på de där ”tegelspånen” som den också tycker om.