Kategori: Berättelser ur livet

Det är egentligen inte särskilt varmt idag men Miki tyckte tydligen ändå att han behövde gräva sig en svalgrop i parken. Kanske var ögonblicket varmt för honom. Han grävde hårt och uthålligt.

Efter en stund var han nöjd och la sig ner lite prövande, flyttade sig ett halvt varv för att hitta den rätta positionen.

Så låg han där och spanade efter fåglar och flygfän. Ganska till freds såg han ut att vara, inte på jakt utan mer som en uppmärksam betraktare beredd att ta emot alla intryck.

Efteråt, när vi kom ut ur parken, fick jag en ingivelse att ta en kaffe på Momentto. (Jag går nästan aldrig dit, bland annat för att jag har svårt för den där besynnerliga stavningen.) Mycket har ändrat sig där sedan sist. Jag tror den lutar lite mot alkisbar nu, men på ett ganska ljust och godmodigt sätt och vi blev vänligt mottagna av en servitris, som inte var servitris, och några gubbar hade också något att säga.

Just när vi skulle äta kvällsmat, Miki och jag, fick jag syn på Zora och Đurđica och Hajdi genom det öppna fönstret. Đurđica tänkte precis ringa mig men jag hann före och ropade ner till dem. Ville Miki och jag följa med på en runda? Ja, fast först skulle vi äta men det gick ganska fort, särskilt för Miki. Strax bortom Pumpa hann vi upp dem. De hade med avsikt gått väldigt sakta och så strövade vi tillsammans längs de gröna remsorna utmed de stora vägarna. Kanske var det ganska fult på avstånd men på nära håll under valnötsträden och popplarna var det vackert. Luften var mild eller kanske varm, Đurđica tyckte det var kvavt, men Zora och jag tyckte om den just som den var. Vi småpratade lite om hundarna, om när och var man ska plocka valnötterna till likören och Zora hittade en fyrklöver och gav mig den och Đurđica tyckte att jag skulle lägga den mellan sidorna i en bok och det har jag gjort nu. Jag har lagt den i Gunvor Hofmos bok ”Jag glömmer ingen” i Eva Runefelts och Staffan Söderbloms tolkning. Den ligger mellan dikterna ”Bär jag kronbland nu” och ”Ömhetens träd”. Men tillbaka till promenaden – och någon annanstans igen: När vi fem gick där i gräset och ljumheten under träden tänkte jag på stämningen som finns på vissa ställen i Nora Ikstenas förunderliga bok ”Modersmjölken”, särskilt där de sitter på rangliga trädgårdsmöbler under äppelträden nära floden med det mjuka vattnet.

Nu är vi hemma igen och nyss föll ett solregn över Brijunska och jag lutade mig ut genom köksfönstret och luktade på luften. Fåglarna kvittrade lite förstrött och ganska tyst.

Det vilar ett märkligt lugn över den här dagen. Det är så stilla som om världen höll andan och lyssnade efter något ohörbart, något bortom koltrastens vattensång. Miki är nog densamme men jag är nog lite mer kantstött efter den senaste smällen, jag är lite vagare än jag var vid den här tiden förra året, fast egentligen minns jag inte hur tillvaron såg ut då.

Nå, vi tog femman till Jarun för att leva lite sjöliv. Kanske var det ganska mycket folk på vägarna runt sjön, det är ju söndag och sol och värme utan hetta, men det märktes inte, stillheten överröstade allt och alla. Vi gick till vår vanliga plats, fast den fanns inte riktigt för vattnet står så högt och träden liksom vadar ut i vattnet.

Aldrig förr har gräset varit så högt här i vår strandvärld. Kanske kommer någon att klippa det, kanske kommer det så småningom att torka bort, men som det är just nu kan man gömma sig i gräset.

Jag badade några gånger, simmade lite lojt ut mot ön men vände varje gång ganska snart, för vart skulle jag? Vattnet hade just den temperatur man kunde önska sig. Miki badade bara tassarna, han vill ju hålla pälsen torr. Han gick bara lite i strandkanten i poppelskuggan och drack lite bland näckrosbladen.

Idag blev det plötsligt full sommar, fast egentligen kom väl sommaren igår kväll, då vi satt med Gabi på Cooltura. Miki och jag tog femmans spårvagn ut till Jarun, för jag ville äntligen få ta mitt första bad efter ögonoperationen. Nej, ingen dykning, men jag brukar inte dyka, så ingen förlust i det. Vi kom fram och travade iväg mot sjön. Men vad var detta? Vägen till vår ”hundstrand” var avspärrad. Jag tänkte just fråga i glasskiosken vad det var som hade hänt när jag fick syn på ett plakat där det stod något om en roddtävling som skulle pågå hela helgen. Lite villrådig letade jag efter något hål i stängslet men nej, sådant är förresten Miki mycket bättre på. Jag slog bort tanken på att smita in och så började vi gå utmed en av korvsjöns armar. Längst borta, ungefär mittemot ”vår” strand, tyckte jag mig minnas att jag sett hundar ibland. Värmen steg men vi trampade på och efter en ganska lång stund var vi framme. Jag hade med mig Mikis långa lina, så att han skulle kunna vara lite fri utan att vara alltför fri. Men det fanns väldigt få träd och de flesta var väldigt nära roddarbanorna. Till sist valde jag ett träd som stod en bit ut i vattnet, men jag hade inte tagit många steg ut förrän jag halkade i bottenslammet och kjolen blev plaskvåt. Jag gav upp och tog mig upp på land och valde i stället ett av träden nära banorna och så klädde jag om, bredde ut kjolen i gräset och la ut badlakanen och så sträckte vi ut oss och pustade ut.

Miki såg nöjd ut och han växlade behändigt mellan sol och skugga och jag tog en simtur och kjolen låg utbredd i solen. På så där en timme var den torr och jag tyckte att allt var ganska bra. Miki gick då och då ner till strandkanten och drack vatten eller drog lite i pinnar.

Och jag tog en simtur till. På sista bilden ser ni förresten trädet som jag först försökte göra fast Mikis lina vid. (Nästa gång vill vi vara på ”vår” strand.)

På söndag eftermiddag, efter vår intensiva rundvandring på Hrelić, var vi bjudna på en festmåltid hos Zora och Đurđica. Det var Đurđica som stod för matlagningen och hon är en mästerkock, till och med baklavan var gjord av henne. Eftersom lägenheten är liten och Hajdi och Miki kan bli ganska vilda tillsammans hade vi först funderat på att lämna Miki hemma, men Đurđica sa att han måste komma. Och se, de båda hundarna uppförde sig exemplariskt och vi fick alla uppleva en härlig lång eftermiddag med fantastisk mat, många berättelser och skratt och glam och hundcharm.

Klockan fyra på morgonen lämnade sedan Rudolf och Susanne lägenheten här på Kornatska för att flyga hem till sig. Miki och jag tar det nu mycket lugnt efter de glada dagarna och kvällarna.