Imorse när jag slog upp köksfönstret var det 27° i skuggan. Vilken skugga, kan man kanske undra.
Och igår kväll när vi kom hem vid midnatt var det också 27°, eller kanske mer. Vi kom hem från stan efter en fantastisk Babylon-kväll (Babylon är ju som många vet ”mitt” svenska språkkafé) på Bar Vespa. Den här gången var vi så många som tolv med Miki, inte rekord, men nästan. En fin glad kväll. Nej, inga bilder denna gång, glömde helt bort detta med bilder.
Igår var Miki och jag nästan hela dagen vid Jarun, idag är det för varmt eller vi behöver i alla fall en pausdag emellan. Dessutom pågår det något här hemma så jag kan inte vara borta för länge. (Mer om detta ”något” senare – intressant bara för den intresserade.)
Nå, tillbaka till gårdagen: Vi slog läger på vår plats under popplarna och Miki växlade mellan att vila, spana efter änder och att dricka vatten i strandkanten. Jag tog mina simturer, solade och skuggade lite om vartannat tills jag fick idén att försöka fotografera de små fiskarna som simmade hit och dit i det grunda vattnet alldeles framför mig. Först var jag väldigt försiktig och tog bilderna på för stort avstånd – det är ju svårt att veta vad fiskar ser eller skräms av ovanför vattenytan. Efter en stund hasade jag närmare, tog några bilder, men också nu var avståndet inte det rätta för att fiskarna skulle synas bra på bild. Jag närmade mig ytterligare tills jag satt på huk alldeles i strandkanten med mobilen strax ovanför vattenytan. Där satt jag sedan och väntade. Då och då kom en fisk förbi, men jag visste att det fanns åtminstone två som höll till där. Ja, jag tog en ganska tydlig bild på den ena eller första fisken.
Sedan satt jag så där i kanske en halvtimme, kanske en timme och tog då och då en bild på de två fiskarna, för nu var de två hela tiden, en lite större, en lite mindre. Jag tänkte saker om fiskars liv, om hur de rörde sig och vad de kanske fångade eller betade från botten, vad de gjorde när de möttes eller hur det var för dem när de simmade sida vid sida.
Nej, jag vet inte artens namn, men jag kan säga att de är små, den stora är högst tio centimeter lång. Kanske är de unga.
Det är en sådan dag. Miki och jag går liksom för alltid under de blommande lindarna fram mot sjön. Allt är ett doftande nu. Ingenting kan likna detta. Världen är en vakendröm helt av dofter, denna nynnande sötma som vilar och är.
Men så blänkte sjön framför oss, vår korvsjö Jarun och vi följde popplarnas och körsbärsträdens skuggor ner till vår plats eller kanske platsen bredvid vår plats, men bäst ändå.
Miki var törstig och drog iväg ner mot vattnet. Han stannade på lagom djup och drack sig otörstig. Jag tittade på och började sedan breda ut underlägg och handdukar så att vi kunde slå läger.
Ganska snart tog jag min första simtur. Miki bevakade det hela från strandkanten. Nej, vattnet var varken varmt eller kallt, det hade en vänlig ton i sig.
Och en bit ut guppade de gula näckrosorna och då och då simmade några änder förbi. Och timmarna gick.
Det är egentligen inte särskilt varmt idag men Miki tyckte tydligen ändå att han behövde gräva sig en svalgrop i parken. Kanske var ögonblicket varmt för honom. Han grävde hårt och uthålligt.
Efter en stund var han nöjd och la sig ner lite prövande, flyttade sig ett halvt varv för att hitta den rätta positionen.
Så låg han där och spanade efter fåglar och flygfän. Ganska till freds såg han ut att vara, inte på jakt utan mer som en uppmärksam betraktare beredd att ta emot alla intryck.
Efteråt, när vi kom ut ur parken, fick jag en ingivelse att ta en kaffe på Momentto. (Jag går nästan aldrig dit, bland annat för att jag har svårt för den där besynnerliga stavningen.) Mycket har ändrat sig där sedan sist. Jag tror den lutar lite mot alkisbar nu, men på ett ganska ljust och godmodigt sätt och vi blev vänligt mottagna av en servitris, som inte var servitris, och några gubbar hade också något att säga.
Just när vi skulle äta kvällsmat, Miki och jag, fick jag syn på Zora och Đurđica och Hajdi genom det öppna fönstret. Đurđica tänkte precis ringa mig men jag hann före och ropade ner till dem. Ville Miki och jag följa med på en runda? Ja, fast först skulle vi äta men det gick ganska fort, särskilt för Miki. Strax bortom Pumpa hann vi upp dem. De hade med avsikt gått väldigt sakta och så strövade vi tillsammans längs de gröna remsorna utmed de stora vägarna. Kanske var det ganska fult på avstånd men på nära håll under valnötsträden och popplarna var det vackert. Luften var mild eller kanske varm, Đurđica tyckte det var kvavt, men Zora och jag tyckte om den just som den var. Vi småpratade lite om hundarna, om när och var man ska plocka valnötterna till likören och Zora hittade en fyrklöver och gav mig den och Đurđica tyckte att jag skulle lägga den mellan sidorna i en bok och det har jag gjort nu. Jag har lagt den i Gunvor Hofmos bok ”Jag glömmer ingen” i Eva Runefelts och Staffan Söderbloms tolkning. Den ligger mellan dikterna ”Bär jag kronbland nu” och ”Ömhetens träd”. Men tillbaka till promenaden – och någon annanstans igen: När vi fem gick där i gräset och ljumheten under träden tänkte jag på stämningen som finns på vissa ställen i Nora Ikstenas förunderliga bok ”Modersmjölken”, särskilt där de sitter på rangliga trädgårdsmöbler under äppelträden nära floden med det mjuka vattnet.
Nu är vi hemma igen och nyss föll ett solregn över Brijunska och jag lutade mig ut genom köksfönstret och luktade på luften. Fåglarna kvittrade lite förstrött och ganska tyst.