Kategori: Berättelser ur livet

I slutet av eftermiddagen igår kom Alex hit till oss med buss från Trieste. De duggregnade lite så först satt vi lite här i lägenheten och åt lite och pratade och kliade Miki som var överlycklig. Så småningom tyckte vi att duggregnet var obetydligt så vi gick en runda i kvarteret och hamnade till sist på Cooltura där musiken var på hög volym eftersom det var lördag kväll, men Almir, Coolturas fantastiska ägare slussade oss upp till övervåningen där ljudnivån var mildare. Och där satt vi sedan och lät samtalet vindla dit det ville. Jag drack en sportski gemišt, Alex drack det där montenegrinska ölet Nikšićko, som man gärna dricker, och Miki drack vatten och lät sig bjudas på Alex’ burek.

Och kvällen rann iväg och vi gick i sakta mak hemåt, satt uppe en stund till och så blev det natt, tyckte vi och det blev sovdags.

Morgonen var solig och vacker. Vi åt vår frukost och gick sedan en av rundorna man kan gå här under lindar, björkar, valnötsträd och lönnar. Och så hamnade vi på Cooltura igen och fick samme kypare som dagen innan – vi log lite alla tre och Alex och jag funderade över hur långa hans arbetspass kunde vara.

Miki var mest intresserad av gottor som han serverades då och då. Vi satt behagligt i halvskuggan och undan för undan fylldes terrassen alltmer.

Och nu har Miki och jag följt Alex till flygbussen. Ja, hon åker till Sverige, men snart tittar hon in här igen.

Dagen började som så ofta med kaffe på ”Pumpa” med Đurđica, naturligtvis i sällskap av Hajdi och Miki, som trivs bra där på den stora ofta tomma terrassen där det dessutom finns gott om plats att vänta på något gott.

På sista tiden, efter diktöversättandet, har vi satt mig på skolbänken där och jag läser under Đurđicas ledning böcker för mindre och större barn. Just nu läser vi ”Priče ispod didove brčine” – Berättelser under farfars mustascher. Ja, inte vilka mustascher som helst utan verkligt rejäla. Jag läser om det hårda herdelivet på Velebits sluttningar och jag lär mig om tillvaron, djuren och landskapets karghet och jag lär mig märkliga dialektala eller ålderdomliga ord, som jag både behöver och inte behöver. För vad är väl detta att behöva när det kommer till orden?

Och här hemma målade jag igår kväll en liten blomsterranka just där väggen byter färg efter dörrbytet. Jag har nu en protuprovalna vrata, en säkerhetsdörr, efter att jag låtit byta ut den där vackra dörren med alla glasrutorna som vem som helst kunnat sparka in. Det är bättre så här och blomsterrankan försonar mig med förlusten av den gamla dörrens skönhet.

Imorse när jag slog upp köksfönstret var det 27° i skuggan. Vilken skugga, kan man kanske undra.

Och igår kväll när vi kom hem vid midnatt var det också 27°, eller kanske mer. Vi kom hem från stan efter en fantastisk Babylon-kväll (Babylon är ju som många vet ”mitt” svenska språkkafé) på Bar Vespa. Den här gången var vi så många som tolv med Miki, inte rekord, men nästan. En fin glad kväll. Nej, inga bilder denna gång, glömde helt bort detta med bilder.

Igår var Miki och jag nästan hela dagen vid Jarun, idag är det för varmt eller vi behöver i alla fall en pausdag emellan. Dessutom pågår det något här hemma så jag kan inte vara borta för länge. (Mer om detta ”något” senare – intressant bara för den intresserade.)

Nå, tillbaka till gårdagen: Vi slog läger på vår plats under popplarna och Miki växlade mellan att vila, spana efter änder och att dricka vatten i strandkanten. Jag tog mina simturer, solade och skuggade lite om vartannat tills jag fick idén att försöka fotografera de små fiskarna som simmade hit och dit i det grunda vattnet alldeles framför mig. Först var jag väldigt försiktig och tog bilderna på för stort avstånd – det är ju svårt att veta vad fiskar ser eller skräms av ovanför vattenytan. Efter en stund hasade jag närmare, tog några bilder, men också nu var avståndet inte det rätta för att fiskarna skulle synas bra på bild. Jag närmade mig ytterligare tills jag satt på huk alldeles i strandkanten med mobilen strax ovanför vattenytan. Där satt jag sedan och väntade. Då och då kom en fisk förbi, men jag visste att det fanns åtminstone två som höll till där. Ja, jag tog en ganska tydlig bild på den ena eller första fisken.

Sedan satt jag så där i kanske en halvtimme, kanske en timme och tog då och då en bild på de två fiskarna, för nu var de två hela tiden, en lite större, en lite mindre. Jag tänkte saker om fiskars liv, om hur de rörde sig och vad de kanske fångade eller betade från botten, vad de gjorde när de möttes eller hur det var för dem när de simmade sida vid sida.

Nej, jag vet inte artens namn, men jag kan säga att de är små, den stora är högst tio centimeter lång. Kanske är de unga.

Det är en sådan dag. Miki och jag går liksom för alltid under de blommande lindarna fram mot sjön. Allt är ett doftande nu. Ingenting kan likna detta. Världen är en vakendröm helt av dofter, denna nynnande sötma som vilar och är.

Men så blänkte sjön framför oss, vår korvsjö Jarun och vi följde popplarnas och körsbärsträdens skuggor ner till vår plats eller kanske platsen bredvid vår plats, men bäst ändå.

Miki var törstig och drog iväg ner mot vattnet. Han stannade på lagom djup och drack sig otörstig. Jag tittade på och började sedan breda ut underlägg och handdukar så att vi kunde slå läger.

Ganska snart tog jag min första simtur. Miki bevakade det hela från strandkanten. Nej, vattnet var varken varmt eller kallt, det hade en vänlig ton i sig.

Och en bit ut guppade de gula näckrosorna och då och då simmade några änder förbi. Och timmarna gick.