Det är en sådan dag. Miki och jag går liksom för alltid under de blommande lindarna fram mot sjön. Allt är ett doftande nu. Ingenting kan likna detta. Världen är en vakendröm helt av dofter, denna nynnande sötma som vilar och är.
Men så blänkte sjön framför oss, vår korvsjö Jarun och vi följde popplarnas och körsbärsträdens skuggor ner till vår plats eller kanske platsen bredvid vår plats, men bäst ändå.
Miki var törstig och drog iväg ner mot vattnet. Han stannade på lagom djup och drack sig otörstig. Jag tittade på och började sedan breda ut underlägg och handdukar så att vi kunde slå läger.
Ganska snart tog jag min första simtur. Miki bevakade det hela från strandkanten. Nej, vattnet var varken varmt eller kallt, det hade en vänlig ton i sig.
Och en bit ut guppade de gula näckrosorna och då och då simmade några änder förbi. Och timmarna gick.
