Under vår slavonska resa hade vi Vinkovci som hem och sovplats och det var här vi tillbringade våra morgnar och kvällar. Om Vinkovci kan man läsa detta: ”Vinkovci su najstariji grad u Europi kontinuirano naseljen 8200 godina.” (Vinkovci är den äldsta staden i Europa som varit kontinuerligt bebodd – i 8200 år.) Här är vi inte långt från Vučedolkulturens vagga och kanske känner ni till den lilla keramikduvan, vučedolska golubica, som blivit ett slags symbolfigur för denna kultur.
Men tillbaka till själva staden i dess stillsamma och samtidigt ganska ystra nutid. Låt oss börja med en stilla utblick från vår balkong den första kvällen. Vi satt där i den milda luften och såg ut i ljusdunklet, Gabi, Miki och jag.
Efter en liten vilopaus gav vi oss ut på stan för att se hur kvällslivet såg ut. Det började bli ganska sent – vad det nu är – och bara en bar eller vad det nu var var öppen, men här var alla. Det sjöngs och dansades och röster ropade ut i natten. Vi höll oss lite i utkanten inte minst för Mikis öron som ju hör mer än människors.
Vi gick vidare efter att ha druckit lite sportski gemišt och njutit nog av scenen. Lite på måfå gick vi genom den stora stadsparken som kanske är ett tog. Mörkret vilade över det mesta men här och där var en fasad belyst. Vi läste lite på skyltarna men glömde snart det lästa. Och så började vi leta oss hemåt lite gata upp, gata ner som det föll sig. Ja, ungefär så här kom våra kvällar i Vinkovci att se ut – livets sköna upprepningar, fast vi valde en lugnare bar för de övriga kvällarna, vi ville ju gärna höra vad vi sa.
Om morgnarna gick jag min morgonrunda med Miki. Ja, egentligen är det svårt att kalla det för en ”runda” eftersom vi egentligen följde den långa Ulica I. G. Kovačića, en sådan där härligt lite ungersk gata med låga anspråkslöst vackra hus, en gata nästan helt utan tvärgator. Det är en gata man följer.
Den ena morgonen fick en man på motsatta sidan av gatan syn på att jag tog bilder på husen. Han vinkade och ropade att jag skulle komma över för han ville visa mig något. Först pratade vi lite om varför jag fotograferade och jag sa att jag gjorde det för att husen var vackra och för att jag tyckte om gatan. Han nickade log lite, men sedan sa han måste visa mig huset där stadens störste brottsling bott. Jag var kanske inte så nyfiken men jag såg att han var ivrig att låta mig se det. Vi kom fram till ett av de större husen – inte särskilt vackert, bara lite pråligt, tyckte jag – och han pekade brett mot det. Här! Och så berättade han en historia som jag bara förstod till hälften, så den slipper ni höra. Jag tackade och vi tog farväl.
Och, nej, jag visar ingen bild på det huset.