Kategori: Berättelser ur livet

Igår eftermiddag kom Federico hit från Trieste, så vi gav oss in till stan igen. Vid den här tiden på året är jag nästan aldrig i stan om inte någon kommer på besök. Vi hade väntat ut värmen lite innan vi tog spårvagnen in till Trg. Så lunkade vi på skuggsidan upp till Gornji grad och sökte oss på nytt till Didov san – om något är bra blir omväxling rätt oviktig. Vi åt där gott och länge och hasade sedan nedför igen och tog spårvagnen hem i kvällningen. Miki och jag lät dagen sluta där men Alex och Fede avslutade kvällen på Cooltura.

Ja, och idag tog vi ett krafttag för att komma upp någorlunda tidigt. Det är söndag och vi ville till Hrelić och Hrelić är en het plats som nästan helt saknar skugga och vatten. Vi var redan lite svettiga efter vandringen längs nasip men stärkte oss med kaffe och Miki fick köpt vatten.

Medan vi satt där och samlade oss inför strövandet över det heta grus- och lerfältet med alla de märkliga sakerna kom den vanliga zigenska blåsorkestern in bland borden och liksom pressade sitt musikaliska erbjudande över allt och alla tills barägarinnan körde iväg dem medan hon ursäktade sig till gästerna som brummade mot henne.

Och så var vi ute i hettan och provade kläder, plockade bland saker och jag köpte ett kilo mycket fina tomater för en euro. Nej, Federico köpte till sist inte den där färgglada jackan.

Efter ett tag, någon timme kanske, blev det för hett och tröttsamt för Miki så han och jag slog oss ner i skuggan på ena sidan av en bar. Jag hittade en låda att sitta på och Miki hade sitt vatten i skålen som vi fick till skänks av en man på nasip.

Sedan satt eller låg vi två där och slappade i väntan på att de båda tappra kämparna skulle dra ytterligare några varv.

Vi avslutade det hela med en måltid i en av ”restaurangerna”: langos (denna ungerska specialitet som är ganska ny här och heter pogača) och korvar och öl och vatten. På hemvägen tog vi bussen till spårvagnen så vi slapp hettan på nasip. När vi kom hem var det dags för eftermiddagsvila.

Natten till igår kom Alex hit igen och igår gjorde vi stan tillsammans. Vi tog spårvagnen in till stan och strövade omkring lite, bland annat var vi i parken Ribnjak för att titta på Vojin Bakićs mäktiga skulptur där (som Alex ritade av när hon var här i vintras). Sedan satt vi ganska länge på Amélie och drack kylda drycker.

Så småningom, frampå eftermiddagen letade vi oss upp till Gornji grad – vi gick på skuggsidan inte minst för att Miki ju har svart ullrock – och så slog vi oss ner Didov sans terrass och beställde fyllda paprikor och lever, kanske inte precis sommarmat men väldigt gott. Fram mot kvällen eller egentligen tidigare gick vi ner mot Trg och tog spårvagnen hem. Vi hade kvällsplaner, det skulle hända något trevligt på Dolac, men vi blev för sega för att orka in till stan en gång till. Jag somnade och Alex och Miki låg och vilade. En bra dag. Sedan kort ut med Miki vid midnatt och efter det sovnatt.

Jarundag igen, fast det var igår, men dagen blev så full att jag inte hade något att säga om den och kanske finns det egentligen ingenting som behöver sägas, mer än kanske i form av en italiensk vykortshälsning: ”Saluti dal lago!” (som en variant på standardfrasen: ”Saluti dal mare!”). I alla fall var det en skön lat dag och Miki och jag tog tillsammans med Steph spårvagnen från Držićeva och for ut till Jarun medan några moln ännu hängde kvar lite svalkande i luften. Vi nådde vårt ställe utan att svettas eller flåsa och så bredde vi ut våra saker där i gränslandet mellan sol och poppel- eller platanskugga. Miki intog, efter att ha druckit lite strandkanten, sin spanarplats och Steph och jag sträckte ut oss på våra handdukar.

Sedan förflöt tiden härligt händelselöst med samtal, simturer och lite ätande.

Då och då simmade några änder förbi men Miki höll sig helt stilla och nöjde sig med att observera dem. Någon gång under eftermiddagen somnade både Steph och jag och kanske Miki också. Det rasslade lite i poppellöven ovanför oss och vattnet kluckade lite mot stranden. Plötsligt eller kanske inte så helt plötsligt vaknade vi av en obehaglig lukt. Några tiotal meter ifrån oss hade en fiskare slagit sig ner med sina spön och andra attiraljer. Lukten verkade komma från något han kastade långt ut i vattnet med en liten skopa, kanske var det för att locka till sig fiskarna. Miki visade tydlig ovilja mot mannen och hela hans utrustning och Steph och jag tyckte ganska snart att lukten blev för mycket, så i sakta mak plockade vi ihop våra saker och bytte om till vanliga kläder. Det var ändå dags att gå, tyckte vi.

I slutet av eftermiddagen igår kom Alex hit till oss med buss från Trieste. De duggregnade lite så först satt vi lite här i lägenheten och åt lite och pratade och kliade Miki som var överlycklig. Så småningom tyckte vi att duggregnet var obetydligt så vi gick en runda i kvarteret och hamnade till sist på Cooltura där musiken var på hög volym eftersom det var lördag kväll, men Almir, Coolturas fantastiska ägare slussade oss upp till övervåningen där ljudnivån var mildare. Och där satt vi sedan och lät samtalet vindla dit det ville. Jag drack en sportski gemišt, Alex drack det där montenegrinska ölet Nikšićko, som man gärna dricker, och Miki drack vatten och lät sig bjudas på Alex’ burek.

Och kvällen rann iväg och vi gick i sakta mak hemåt, satt uppe en stund till och så blev det natt, tyckte vi och det blev sovdags.

Morgonen var solig och vacker. Vi åt vår frukost och gick sedan en av rundorna man kan gå här under lindar, björkar, valnötsträd och lönnar. Och så hamnade vi på Cooltura igen och fick samme kypare som dagen innan – vi log lite alla tre och Alex och jag funderade över hur långa hans arbetspass kunde vara.

Miki var mest intresserad av gottor som han serverades då och då. Vi satt behagligt i halvskuggan och undan för undan fylldes terrassen alltmer.

Och nu har Miki och jag följt Alex till flygbussen. Ja, hon åker till Sverige, men snart tittar hon in här igen.

Dagen började som så ofta med kaffe på ”Pumpa” med Đurđica, naturligtvis i sällskap av Hajdi och Miki, som trivs bra där på den stora ofta tomma terrassen där det dessutom finns gott om plats att vänta på något gott.

På sista tiden, efter diktöversättandet, har vi satt mig på skolbänken där och jag läser under Đurđicas ledning böcker för mindre och större barn. Just nu läser vi ”Priče ispod didove brčine” – Berättelser under farfars mustascher. Ja, inte vilka mustascher som helst utan verkligt rejäla. Jag läser om det hårda herdelivet på Velebits sluttningar och jag lär mig om tillvaron, djuren och landskapets karghet och jag lär mig märkliga dialektala eller ålderdomliga ord, som jag både behöver och inte behöver. För vad är väl detta att behöva när det kommer till orden?

Och här hemma målade jag igår kväll en liten blomsterranka just där väggen byter färg efter dörrbytet. Jag har nu en protuprovalna vrata, en säkerhetsdörr, efter att jag låtit byta ut den där vackra dörren med alla glasrutorna som vem som helst kunnat sparka in. Det är bättre så här och blomsterrankan försonar mig med förlusten av den gamla dörrens skönhet.