Jarundag igen, fast det var igår, men dagen blev så full att jag inte hade något att säga om den och kanske finns det egentligen ingenting som behöver sägas, mer än kanske i form av en italiensk vykortshälsning: ”Saluti dal lago!” (som en variant på standardfrasen: ”Saluti dal mare!”). I alla fall var det en skön lat dag och Miki och jag tog tillsammans med Steph spårvagnen från Držićeva och for ut till Jarun medan några moln ännu hängde kvar lite svalkande i luften. Vi nådde vårt ställe utan att svettas eller flåsa och så bredde vi ut våra saker där i gränslandet mellan sol och poppel- eller platanskugga. Miki intog, efter att ha druckit lite strandkanten, sin spanarplats och Steph och jag sträckte ut oss på våra handdukar.
Sedan förflöt tiden härligt händelselöst med samtal, simturer och lite ätande.
Då och då simmade några änder förbi men Miki höll sig helt stilla och nöjde sig med att observera dem. Någon gång under eftermiddagen somnade både Steph och jag och kanske Miki också. Det rasslade lite i poppellöven ovanför oss och vattnet kluckade lite mot stranden. Plötsligt eller kanske inte så helt plötsligt vaknade vi av en obehaglig lukt. Några tiotal meter ifrån oss hade en fiskare slagit sig ner med sina spön och andra attiraljer. Lukten verkade komma från något han kastade långt ut i vattnet med en liten skopa, kanske var det för att locka till sig fiskarna. Miki visade tydlig ovilja mot mannen och hela hans utrustning och Steph och jag tyckte ganska snart att lukten blev för mycket, så i sakta mak plockade vi ihop våra saker och bytte om till vanliga kläder. Det var ändå dags att gå, tyckte vi.