Kategori: Berättelser ur livet

Huset stod på andra sidan skogen, bortom vattenledningar och elnät. Norsken levde sitt liv ensam där. Han kallades Norsken för att han kom från Norge.

Under våra skogspromenader brukade vi då och då söka oss till det ensamma huset, mest av nyfikenhet och kanske också för att gläntan där det stod var så behaglig och så väl skyddad för vindarna. Ibland kikade vi in genom fönstren på bottenvåningen eller gläntade lite på vedbodsdörren. Någon gång när vi tassade omkring på tomten såg vi en skymt av honom. Då skämdes vi och vek snabbt av inåt skogen igen. Men om vi träffade honom på stigen genom skogen brukade vi hälsa och han hälsade alltid tillbaka, fast vi pratade egentligen aldrig med varandra.

I skogsbrynet stod ett gammalt bilvrak och vi upptäckte att det vid vissa tider stod ett par stövlar bakom det ena bakhjulet och vid andra tillfällen ett par välputsade herrskor. Så småningom förstod vi att stövlarna betydde att Norsken var i stan. Han brukade se fin och vårdad ut när han gick längs den lilla vägen som går bakom husen på vår gata och han brukade ta stadsbussen vid Onsjöboden; det hade vi sett. När skorna stod under bilen var Norsken hemma i sitt hus eller på väg genom skogen i stövlarna.

Vi pratade om honom ibland och funderade på hur det kunde vara att leva som han gjorde och om det inte var väldigt ensamt och svårt, särskilt på vintrarna i kylan och mörkret. Han måste vara modig, tänkte vi.

En vinter gick vi till huset med en liten julklappssäck några dagar före julafton och ställde den på kökstrappan. I säcken hade vi lagt lite julmat, ett par ljus och tre marsipantomtar på en marsipansoffa, som vi hade gjort själva.

Så en eftermiddag flera år senare var vi ute på vår vanliga promenad genom skogen. Vi beslöt oss redan från början för att gå ända fram till Norskens glänta den här dagen. Det var en varm försommardag och när vi kom ut ur skogen lyste solen på huset och vedboden och den fallfärdiga ladugården framför oss.Vi såg på huset och märkte då att det på något vis inte var sig helt likt, och när vi kom ända fram upptäckte vi att fönsterrutorna i nedervåningen var krossade. Vi gick runt huset och fann ytterdörren hängande på ett gångjärn. En stund stod vi bara stilla och tittade, men så bestämde vi oss för att våga oss in i huset. Vi gick uppför de fyra trappstegen och kom in i köket. Där var allt nedrivet, stolarna och bordet sönderslagna, porslinet krossat, lådornas innehåll tömt i drivor över golvet. I rummet bredvid köket var förstörelsen lika stor. Vi gick uppför trappan och in i sovrummet. Också här syntes överallt spåren efter förstöraren eller förstörarna; allt låg i spillror. Nej, inte riktigt allt: I ett hörn stod ännu det lilla nattduksbordet och på det låg en liten korsstygnsduk och på den stod marsipansoffan med de tre tomtarna.

Nu finns inte huset längre och inte vedboden och inte ladugården. Bara några tegelskärvor talar om var huset en gång stod.

Igår var det ännu sommar här och Miki och jag tillbringade dagen vid och i Jarun tillsammans med vänner, människor och hundar. Visst var vattnet lite svalare än under den riktiga sommaren, men skönt att simma i och solen stekte fortfarande, så Miki var med i skuggan under popplarna utom när han gick ut i vattnet för att ta sig en slurk.

Inatt kom ett stort regn och morgonen var grå och rå, så promenaden fick bli ganska snålt tilltagen och vi gjorde en lång paus inne på Cooltura. De bästa platserna i sofforna vid de låga borden var upptagna, för det var inte bara vi som tyckte att Cooltura var rätt plats att vara på denna kallfuktiga höstmorgon, men vi hittade ändå ett ganska bra bord.

Jag drack mitt kaffe och Miki hälsade lite på människorna vid grannborden och då och då satte han sig och spände ögonen i mig i väntan på en belöning för att han är den han är.

Lite vagt hoppas jag på en fin bablje ljeto, men först får vi väl ha lite höstrusk…

Sommaren som försvann och för mig åts upp av en förgiftning och av min vettlösa envishet sträcker nu på nytt ut sig och lutar sig in i oktober, kanske längre än så. Det går inte att veta och inte önskar jag veta det heller. Vetande om framtiden är oftast något överskattat. Vi undrar för att undra men inte för att veta.

Igår tog Miki och jag femman till Jarun ganska sent på förmiddagen. Jag är inte säker på om ni kan urskilja att de båda välbrynta herrarna därborta på bänken spelar schack, men jag vet att det är så, att det var så. Och jag tänkte att de verkligen gjorde rätt sak på rätt plats vid rätt tidpunkt. De satt där lugna och nöjda, fyllda av ett slags loj tillit till den egna förmågan. Den ene lika väl som den andre.

Miki och jag gick vidare till vår bukt. Traditionsenligt gick Miki först ut en liten bit i vattnet, drack i olika riktningar som om han jämförde vattnets smak här med vattnets smak där. Sedan la han sig till rätta under popplarna.

Jag bredde ut mina handdukar, sträckte ut mig och blundade mig in i gränslandet mellan minnet och glömskan. De ger varandra utan att ta. Och så gick timmarna. Ja, jag simmade runt lite då och då och Miki skällde ut några badhundar och så delade vi vår medhavda matsäck. Eftermiddagen började luta sig och vi gick i sakta mak tillbaka mellan träden. Jag tittade på svanarna – här är man inte rädd för svanar och jag ser ofta småbarn mata svanar – och människorna i gräset och på bänkarna. De flesta höll sig nu i skuggan.

Den här sommaren kom att sända mig djupt ner i en fasansfull giftgrop. Obeskrivliga veckor åt sig igenom mig. Ändå fick jag så mycket hjälp: Nej, jag räknar inte upp era namn (ni vet och ni vet också ordningen) men jag är er gränslöst tacksam och jag kommer inte att glömma. Mer berättar jag inte för det är oberättbart. Några dagar efter att jag kommit tillbaka hit hem tömdes jag på giftet och ytterligare ett par dagar efter det kände jag igen mig själv igen och så nådde jag den punkt när jag på nytt kunde göra upp planer, små för den som inte vet med vilket mått jag mäter. Jag bestämde mig för att med Miki ta tåget (som tar fem timmar och stannar på över fyrtio ställen) ner till Rijeka och havet. Och Mamma Maria. Under resan njöt jag som så ofta annars av alla de fantastiska stinsarna, deras yrkesmässiga allvar och snygga uniformer. Här ser ni stinsen i Škrljevo. Tyvärr missade jag hans bästa pose, så den får ni tänka er. I Škrljevo är vi redan ganska nära havet.

Och så var vi framme i Rijeka och strax var vi hos Mamma Maria som hälsade oss välkomna på varmaste sätt och Miki fick lära känna Lady som inte alltid var så ladylike men Miki vet hur man hanterar sådant.

Första kvällen kom Alessandra dit och hon bodde med Miki och mig i vårt rum innan hon fortsatte hemåt till Duino.

Resten av tiden levde vi vårt vanliga Rijeka-liv mellan vår hemliga strand mellan hamnen och hamnen. Miki låg ofta i ett tält jag byggt åt honom men då och då luftade han sig och blickade ut över havet mot öarna Cres och Krk.

Om dagarna åt vi ofta på ”Konoba Fiume” vid fiskmarknaden och på kvällarna gick ofta på stadens marmorblanka golv.

Kvällsmat åt vi med Mamma Maria eftersom vi ju är hennes speciella gäster och frukost fick också bara för att hon är som hon är. Och tiden rann iväg under solen och de ljumma kvällarna.

Och sedan en tid, kanske några veckor, ser många av våra dagar ut så här. Vi tar femman ut till Jarun om morgonen, söker upp vår speciella vik och låter sedan dagen gå: jag simmar lite då och då, solar, läser ett par rader, Miki ligger i vattenbrynet och skuggar både sig själv och änderna. Ibland ser vi fiskar. Vid någon obestämd tidpunkt tar jag fram vår medhavda matsäck som vi delar: bröd, ost, vindruvor och persikor. Någon gång emellanåt kommer en vän på besök i vår vik, men för det mesta är det bara Miki och jag. Kanske är jag tillbaka i mig själv men nog inte helt och det kommer att ta tid att lära känna denna nya – om det nu går, fast kanske behövs det inte.