Sommaren som försvann och för mig åts upp av en förgiftning och av min vettlösa envishet sträcker nu på nytt ut sig och lutar sig in i oktober, kanske längre än så. Det går inte att veta och inte önskar jag veta det heller. Vetande om framtiden är oftast något överskattat. Vi undrar för att undra men inte för att veta.
Igår tog Miki och jag femman till Jarun ganska sent på förmiddagen. Jag är inte säker på om ni kan urskilja att de båda välbrynta herrarna därborta på bänken spelar schack, men jag vet att det är så, att det var så. Och jag tänkte att de verkligen gjorde rätt sak på rätt plats vid rätt tidpunkt. De satt där lugna och nöjda, fyllda av ett slags loj tillit till den egna förmågan. Den ene lika väl som den andre.
Miki och jag gick vidare till vår bukt. Traditionsenligt gick Miki först ut en liten bit i vattnet, drack i olika riktningar som om han jämförde vattnets smak här med vattnets smak där. Sedan la han sig till rätta under popplarna.
Jag bredde ut mina handdukar, sträckte ut mig och blundade mig in i gränslandet mellan minnet och glömskan. De ger varandra utan att ta. Och så gick timmarna. Ja, jag simmade runt lite då och då och Miki skällde ut några badhundar och så delade vi vår medhavda matsäck. Eftermiddagen började luta sig och vi gick i sakta mak tillbaka mellan träden. Jag tittade på svanarna – här är man inte rädd för svanar och jag ser ofta småbarn mata svanar – och människorna i gräset och på bänkarna. De flesta höll sig nu i skuggan.
