Kategori: Berättelser ur livet

Förmiddagen var genomkorsad av regn, duggregn, lätta skurar och hårda. Miki och jag gick under en lätt skur till Cooltura – promenad och kaffe i ett, tänkte jag. När vi kom in såg jag att alla bord var tagna, men Almir, Coolturas perfekte ägare eller chef, fick syn på oss och vinkade oss diskret mot trappan till övervåningen, häktade av det röda repet och släppte förbi oss medan han frågade vad jag önskade. Jag tror faktiskt han kallade mig ”mlada dama” eller i vokativ ”damo”. Almir skulle om man tänker på hans ålder lätt kunna vara min son. Jag valde det bästa bordet och slog mig ner och Miki satte sig till rätta på mattan. Strax därefter kom Almir upp med mitt kaffe.

Det där övre rummet är både vackert och spännande; ja, de nedre rummen är också vackra och intressanta, men det på övervåningen är något extra. Jag tittade lite på böckerna och kartorna och njöt av att knappast någon rök alls ringlat sig uppför spiraltrappan. Miki väntade på gottor och fick.

Regnet trummade på rutan bakom oss och Miki spanade, kanske såg han en fågel eller så letade han efter någon ”yttre händelse” i största allmänhet.

När vi efter någon timme lämnade vår ombonade plats möttes vi av en hård skur, så vi trampade hemåt så fort vi kunde, jag i leopardmönstrade gummistövlar jag övertagit från Vesna. Väldigt bra sulor. Och Miki gick natuligtvis säkert på sina fyra tassar.

Snett över gatan från där vi bor finns ett kaki-träd i ett hörn av trädgården. Ja, jag vet – bilden jag tog är både suddig och oskön – varför skär jag inte bort det rostiga stängslet åtminstone, kan man undra. Nä, jag tänkte att den fick vara som den blev, fast egentligen hade jag tänkt fotografera ett vackrare kaki-träd en gata bort, men just idag hade de plockat ner alla frukterna, så jag fick nöja mig med detta. Här lämnar man frukterna till fåglarna, det vet jag sedan alla år.

Första gången jag åt en sådan frukt var när jag var i tjugoårsåldern. Jag bodde på den tiden i Domodossola och Sandro, som jag var gift med då, frågade mig en novemberdag om jag ville gå till en övergiven trädgård med massor med cachi en liten bit upp på Monte Calvario. Även om jag inte visste vad cachi var för någonting sa jag ja, eller kanske var det just därför jag gjorde det. När vi kom fram tittade jag lite besviket på de brunaktiga fläckiga frukterna – fula, tänkte jag. Sandro plockade en frukt och frågade om jag ville smaka. Jag var inte lockad men nyfikenheten tog överhanden och jag tog frukten i min hand och kände på den mjuka, lite kladdiga rundheten och så bet jag in i den märkligt lösköttade frukten. En söt, främmande, odefinierbar smak spred sig i munnen. Konsistensen var på ett förbluffande sätt både sladdrig och fast. God och underlig. Jag åt upp den och sträckte mig efter en till. Sandro såg ut som om han hade presenterat mig för ett underverk och det hade han ju också.

Här, där jag lever nu, kallas de ofta japanske jabuke (japanska äpplen) och det är, tycker jag, helt riktigt. Frukterna kommer från Ostasien och ordet ”kaki” är från början japanska.

Miki och jag var nyss med om något spännande. Vi hörde maskinljud och ett märkligt krafsande från den gröna sidan, den med gräset och träden, av huset vi bor i. Jag öppnade köksfönstret och tittade ut. Det höll just på att börja skymma. Jag såg ett fordon med ett slags uppfällbar kran med en liten platta eller taklös hytt överst. Fordonet stod först bakom fikonträdet och högt uppe på plattan stod en man som lutade sig framåt mot husets hängränna. Med bestämda grepp krafsade han ut massor av jord ur den och jorden föll dunsande ner på marken, en gång väldigt nära Ružicas tvätt. Jag tittade oroligt på min nya tvättlina som Darko spänt upp åt mig mellan husen. Miki skällde. Jag såg några jordkokor studsa mot den, men den höll. Miki ville också titta ut men jag lyfte inte upp honom, det kändes för riskabelt. Nere på marken stod en stor grupp av husets män och kommenterade och ville dirigera förloppet. Så körde fordonet ut och kom efter en stund in från andra sidan, från Brijunska, och kranen vecklades upp igen. Nu hade vi plattan och mannen direkt utanför köksfönstret och jag släckte lampan för att se bättre och dessutom för att inte bli alltför sedd. Miki brummade och följde förloppet där ute.

Jag undrar hur många år sedan det var man senast gjorde det här. En lång rad inte helt små jordhögar syns på marken.

Huset stod på andra sidan skogen, bortom vattenledningar och elnät. Norsken levde sitt liv ensam där. Han kallades Norsken för att han kom från Norge.

Under våra skogspromenader brukade vi då och då söka oss till det ensamma huset, mest av nyfikenhet och kanske också för att gläntan där det stod var så behaglig och så väl skyddad för vindarna. Ibland kikade vi in genom fönstren på bottenvåningen eller gläntade lite på vedbodsdörren. Någon gång när vi tassade omkring på tomten såg vi en skymt av honom. Då skämdes vi och vek snabbt av inåt skogen igen. Men om vi träffade honom på stigen genom skogen brukade vi hälsa och han hälsade alltid tillbaka, fast vi pratade egentligen aldrig med varandra.

I skogsbrynet stod ett gammalt bilvrak och vi upptäckte att det vid vissa tider stod ett par stövlar bakom det ena bakhjulet och vid andra tillfällen ett par välputsade herrskor. Så småningom förstod vi att stövlarna betydde att Norsken var i stan. Han brukade se fin och vårdad ut när han gick längs den lilla vägen som går bakom husen på vår gata och han brukade ta stadsbussen vid Onsjöboden; det hade vi sett. När skorna stod under bilen var Norsken hemma i sitt hus eller på väg genom skogen i stövlarna.

Vi pratade om honom ibland och funderade på hur det kunde vara att leva som han gjorde och om det inte var väldigt ensamt och svårt, särskilt på vintrarna i kylan och mörkret. Han måste vara modig, tänkte vi.

En vinter gick vi till huset med en liten julklappssäck några dagar före julafton och ställde den på kökstrappan. I säcken hade vi lagt lite julmat, ett par ljus och tre marsipantomtar på en marsipansoffa, som vi hade gjort själva.

Så en eftermiddag flera år senare var vi ute på vår vanliga promenad genom skogen. Vi beslöt oss redan från början för att gå ända fram till Norskens glänta den här dagen. Det var en varm försommardag och när vi kom ut ur skogen lyste solen på huset och vedboden och den fallfärdiga ladugården framför oss.Vi såg på huset och märkte då att det på något vis inte var sig helt likt, och när vi kom ända fram upptäckte vi att fönsterrutorna i nedervåningen var krossade. Vi gick runt huset och fann ytterdörren hängande på ett gångjärn. En stund stod vi bara stilla och tittade, men så bestämde vi oss för att våga oss in i huset. Vi gick uppför de fyra trappstegen och kom in i köket. Där var allt nedrivet, stolarna och bordet sönderslagna, porslinet krossat, lådornas innehåll tömt i drivor över golvet. I rummet bredvid köket var förstörelsen lika stor. Vi gick uppför trappan och in i sovrummet. Också här syntes överallt spåren efter förstöraren eller förstörarna; allt låg i spillror. Nej, inte riktigt allt: I ett hörn stod ännu det lilla nattduksbordet och på det låg en liten korsstygnsduk och på den stod marsipansoffan med de tre tomtarna.

Nu finns inte huset längre och inte vedboden och inte ladugården. Bara några tegelskärvor talar om var huset en gång stod.

Igår var det ännu sommar här och Miki och jag tillbringade dagen vid och i Jarun tillsammans med vänner, människor och hundar. Visst var vattnet lite svalare än under den riktiga sommaren, men skönt att simma i och solen stekte fortfarande, så Miki var med i skuggan under popplarna utom när han gick ut i vattnet för att ta sig en slurk.

Inatt kom ett stort regn och morgonen var grå och rå, så promenaden fick bli ganska snålt tilltagen och vi gjorde en lång paus inne på Cooltura. De bästa platserna i sofforna vid de låga borden var upptagna, för det var inte bara vi som tyckte att Cooltura var rätt plats att vara på denna kallfuktiga höstmorgon, men vi hittade ändå ett ganska bra bord.

Jag drack mitt kaffe och Miki hälsade lite på människorna vid grannborden och då och då satte han sig och spände ögonen i mig i väntan på en belöning för att han är den han är.

Lite vagt hoppas jag på en fin bablje ljeto, men först får vi väl ha lite höstrusk…