Förmiddagen var genomkorsad av regn, duggregn, lätta skurar och hårda. Miki och jag gick under en lätt skur till Cooltura – promenad och kaffe i ett, tänkte jag. När vi kom in såg jag att alla bord var tagna, men Almir, Coolturas perfekte ägare eller chef, fick syn på oss och vinkade oss diskret mot trappan till övervåningen, häktade av det röda repet och släppte förbi oss medan han frågade vad jag önskade. Jag tror faktiskt han kallade mig ”mlada dama” eller i vokativ ”damo”. Almir skulle om man tänker på hans ålder lätt kunna vara min son. Jag valde det bästa bordet och slog mig ner och Miki satte sig till rätta på mattan. Strax därefter kom Almir upp med mitt kaffe.
Det där övre rummet är både vackert och spännande; ja, de nedre rummen är också vackra och intressanta, men det på övervåningen är något extra. Jag tittade lite på böckerna och kartorna och njöt av att knappast någon rök alls ringlat sig uppför spiraltrappan. Miki väntade på gottor och fick.
Regnet trummade på rutan bakom oss och Miki spanade, kanske såg han en fågel eller så letade han efter någon ”yttre händelse” i största allmänhet.
När vi efter någon timme lämnade vår ombonade plats möttes vi av en hård skur, så vi trampade hemåt så fort vi kunde, jag i leopardmönstrade gummistövlar jag övertagit från Vesna. Väldigt bra sulor. Och Miki gick natuligtvis säkert på sina fyra tassar.