Igår for vi till Velika Buna som ligger där Turopolje övergår i det kulliga Vukomeričke gorice. Vi var den vanligaste trion för sådana här upptäcksfärder: Vesna, Miki och jag. Och vädret var lite minimalistiskt och svårbeskrivet, men väl ganska grått. Vi ställde av bilen vid Krušak och så började vi gå. Vi följden en liten väg som ibland krympte till en stig. Runt omkring oss stod bokar, ekar och avenbokar, men inte särskilt tätt och det mjuka höstliga ljuset flödade in överallt – svagt men enträget.
Vägen förde över höjder och sänkor och vi tittade genom grenverket från ås till ås och ibland stannade vi till för att spana bort mot någon gård eller på höjden eller små åkrar nere i dalgångarna.
Ganska länge hade vi som mål att bara gå, men så ändrade sig allt och vi blev i ett slag till jägare eller guldgrävare. Plötsligt såg vi att markerna omkring oss ruvade på skatter: Stolt fjällskivling! Senast vi sett denna makalösa svamp var på Učka på Istrien i september, men då var det bara frågan om några få, om än stora och vackra. Här fylldes med ens hela blickfältet med högbenta bredbrättade fjälliga hattar! Och vi greps av guldruschen. Ni vet Klondike.
Vi plockade, Vesna och jag, vi plockade, Miki var lite förbryllad och han förstod nog inte riktigt vad jakten och upphetsningen gällde.
Och nej, det här med svampplockning är kanske inte något för hundar. Jo, jag vet att det finns tryffelhundar, men jag tror inte att det är något för Miki. Han hade annat i kikaren och tryckte då och då nosen hårt mot marken och vi funderade lite över en del ljud. Var det vildsvin? Björnar? Miki gav oss inga svar.
