Utanför vrålar och ylar vindarna och kylan kryper in genom den före detta balkongens golvspringor. Jag har brottats i timmar med rättning och lektionsförberedelser och känner mig blekkindad och tunnmald och vill egentligen släppa taget om dagen, men den sista hundrundan återstår. Jag öppnar hastigt fönstret och möts av gårdslyktans flimriga sken och ser björkarna vrida sina grenar i vindarnas kalla kast. Jag söker i huvudet efter något upplivande tillrop i stil med ”upp, upp…” eller ”vandringsstaven grip” men nej, det är tyst i hjärnans mörka rum. Men jag vet – utan all handlingslust – att Miki och jag snart kommer att tränga oss ut genom vindens stötar nere i portöppningen. Och vi kommer att trampa på genom kvarteret och ju längre vi går desto mindre kommer vi bry oss om vindkasten och kölden. För vi är ganska starka och jag har min kappa och Miki har sin berömda månglockiga fäll.
