Visst vet jag att jag ofta tar er med längs samma vägar och runt samma gathörn, men det är ju så tillvaron är, man tar sig själv längs samma gatstumpar om och om igen, fast vi vet ju också att ingenting någonsin är sig helt likt. Livets otrygga trygghet. Vi vaggas i den. Och i förmiddags gick Miki och jag ännu en gång längs ulica kneza Ljudevita Posavskog och vidare utmed Banjavčićeva. Jag hade bestämt mig för att ha mer än ett ärende med promenaden. Vi hade alltså ett mål men vid sidan av det ville jag titta in i prången och samla ihop några vyer längs vägen. Det blåste iskallt så idén var bara delvis god, men jag hade i alla fall handskar och Miki fryser ju inte så lätt och dessutom tycker han om små pauser utmed vägen, även om vi inte alltid är överens om var vi ska stanna. Huset på den första bilden känner den uppmärksamma betraktaren igen: Detta magnifika trähus från andra tider som liksom står kvarglömt bland de höga moderna husen! Jag väntar alltid på att bli inbjuden dit.
Vi fortsatte tills vi eller jag hittade en öppen grind. Där smet vi in för att se eller lukta på den inre världen där. Jag tittade särskilt på det blåaktiga burspråksaktiga som antagligen heter något annat. Och trädet – var det en ask? Här kunde man bo.
Så gick vi lite till och kanske hann gatan byta namn, jag vet inte. Medan Miki nosade på något i skarven mellan muren och trottoaren kikade jag in mellan spjälorna i staketet in i en trädgård som helt säkert var någons. Det gröna paraplyet i kruset såg så nyditställt ut och jag tänkte utan annan anledning än färgen på en rad ur en sång: ”lei portava calze verdi, dormiva con tutti”. Ja, De André.
Några steg senare stod vi inför en öppen ganska tung och mycket stabil järngrind. Jag såg på en liten skylt på husväggen att vi nu var inne på Banjavčićeva helt säkert.
Hyreshusen bakom verkade nästan luta sig in över de mindre husen från den gamla tiden då gatan var en annan. Och jag såg upp på vinrankorna som klängde på ganska osköna järnställningar och jag beundrade de tunga svarta druvorna och insåg olustigt att jag inte nådde upp till dem. Jag hör ju till de här samlarfolken från urtiden.
