Egentligen så är vädret här utanför rått och trist och vinden visslar runt knuten. Egentligen är jag ganska trött och håglös. Aldrig blir jag klar med rättandet och inte är jag uppfinningsrik eller ens lite vanligt påhittig. Men så finns ju Miki och vi bor här tillsammans. Om jag verkar ha tråkigt biter han mig i fötterna eller säger plötsligt och överraskande ”hööj” med tjock och kraftig röst. Ja, han kan prata och han kastar bollar och fångar dem elegant eller brutalt allt efter stundens ingivelse. Fast nyss klagade han över att jag inte är rolig. Han strök utmed väggarna och stötte då och då ut ett ”o”. Och så gick han och la sig på mattan och morrade inåtvänt. Men så med ens biter han mig i fötterna igen och brister sedan ut i ett stort farligt blixtrande leende.
