Kategori: Berättelser ur livet

Morgonen var just så ljus, varm och vacker som utlovat och Miki och jag travade på genom den, lugna och fria.

I grönsakshandeln suckade Marijans syster vällustigt ”ništa nije kao prije” (inget är som förr) och kunderna nickade nöjda. ”Ja, förskräckligt, eller hur?” Hur ska man tro på klagan en dag som denna? Hur ska man ens tro på sin egen klagan? Man låter den bara vackert förklinga – ništa nije kao prije – som en refräng till någon urgammal visa. Jag köpte druvor, paprika och brysselkål. Och vi gick runt hörnet och sedan förbi olivträdskaféet (jag kan inte lära mig det riktiga namnet). Med getögat såg jag ett ungt par med barnvagn på terrassen. Båda stirrade in i sina mobiler och barnet såg på Miki. Och jag tänkte att förr tittade man i stället in i det egna huvudet på jakt efter bilder och föremål för längtan. Mobilen har blivit en rullstol för tanken och fantasin.

Efter kaffestunden på Simpas terrass gick vi upp till oss och åt frukost och jag började med mitt textplockande i datorn. Utanför fönstren lekte solen med björkens och hasselns löv.

Och Miki kastade bollar och pinnar och fångade dem skickligt som alltid, tills han tröttnade och snabbt och listigt nöp mig i benet till lek.

Ännu en solens dag och varmt är det, så Miki och jag åkte in till stan för att gå en sväng längs Ilica bort till Britanski trg. Visst är det mycket jag borde men några soltimmar kan det allt vänta. Under vår vandring stannade vi då och då upp för att kika in i någon av de små bakgårdarna som så ofta blinkar till mellan Ilicas hus. Fickor av ljus och mörker.

Vi nådde torget och trasslade oss runt bord med böcker, kläder, smycken, lampor, musikinstrument och långa vackert böjda knivar. Gång på gång flög Miki upp efter en duva som kommit för nära. Det kändes som att hålla en bångstyrig drake i kopplet.

Nej, jag letade inte efter något särskilt, inte något föremål i alla fall. Jag ville bara besöka platsens ande eller stämning. ”Besöka” har visst med ”söka” att göra, ser jag nu…

Efteråt slank vi in på en av Ilicas bakgårdar och jag beställde en kopp kaffe och Miki spanade efter katter eller kanske råttor.

Mellan morgon och kväll, från baksida till framsida eller tvärtom har vi travat omkring i dimma idag.

Jag har ägnat mig åt plikter, den ena segare och motigare än den andra – jag lämnar dem för sinnesfridens skull onämnda allesammans. Och vädrets gråluddiga kappa har passat till allt, som den värsta allvädersstövel från det förflutna. Nu säger jag aldrig ”allvädersstövel” mer – utom nu då. Vanor är till för att brytas och uttalanden är till för att modifieras eller ställas mot väggen. Nej, nu ljuger jag nog, men värre lögner har vi väl hört? Och ljuset från gatlyktan verkar starkare än solens och löven är mycket gula.

Hösten mörknar och vägen känns tung och jag tänker hela tiden – också när jag inte tänker, särskilt då – på att jag närmar mig slutet av det andra året utan Londi. Jag återser platserna från den sista hösten med henne och jag frågar mig hur det är möjligt att hon är borta. En granne jag brukar prata med, som också har en svart labrador, Ajka heter hon och Londi kände henne, pekade idag på Miki och sa ”det blir väl aldrig detsamma?”. Jag svarade något svävande som betydde både ja och nej och allt möjligt annat under himlen. Och så gick jag hem med Miki.

Ja, Miki är någon annan än Londi. Det vet jag ju och det är förstås ingen upptäckt. Och han kan inte ta bort sorgen eller hålet efter Londi. Ingen kan det. Och ingen ska det. Men han är en vän, lite vild, men en vän. Klok och vild och välsignad med krushår och mandelögon.

Efter en nattlig kamp mot det lömska ordet ”identité” steg jag upp imorse, gick en runda med Miki och sedan bar det av in till stan med Eva – som är här hos oss nu – med målet att göra en liten turistisk vandring genom Gornji grad.

Vi gick kors och tvärs och i långa öglor och svängde här och där in i trånga gränder. Luften var mild och gatorna var tysta utom då någon bil förirrade sig in i stillheten.

På Didov san tog vi rast och åt fyllda paprikor och drack ett tjockt och bra rödvin. Vi undrade mycket över en gräddvit byggnad i klassicistisk stil snett bakom mig. Men vi fann inga svar och nöjde oss så. Efter maten gick förbi det där gula huset med den stora brunnen som jag kanske har vetat något om.

Och så gick vi nedför alla trapporna till Tkalčićeva och fortsatte sedan vidare ner till Trg, där vi klev på spårvagnen hemåt. Miki satt på en hylla med god utsikt över världen och Eva och jag skrattade lite åt det fåniga ordet ”vänsöka”. Har du vänsökt någon idag, lille vän?