Kategori: Berättelser ur livet

Vi ägnar oss åt upprepningens sköna konst och speciella glädje. Det man tycker om kan man göra många gånger, om tillfälle ges och här ges tillfälle i rikaste mått. Fast jag kanske ska kalla det tema med variation i stället? Ibland sitter på Caffe Goran och ibland på Simpa efter och före morgonrundan som förstås kan varieras ännu mer än denna växling mellan två. Denna morgon satt vi på Simpas terrass, Miki med blicken mot bambu- och katthörnan, jag med blicken vandrande under träden och på det gröna under dem. Frid var med oss. Och jag drack kaffe.

Då och då kom någon förbi och hälsade ”dobro jutro” eller ”dobar dan” alltefter den inre klockans maning. Vi hälsade tillbaka.

Himlen var blå och en liten månflinga syntes i dess vida kjolar.

Och rundan vi sedan gick förde oss förbi solbelysta trädstammar och husväggar och de små trädgårdarna slöt sig hemlighetsfullt bakom de höga planken.

Morgonen tillhör oss och också en hemlig lycka för att dessa sena oktoberdagar som snart – omärkligt – kommer att glida över i november ännu har fickorna fulla med sommar. Dessa bräckliga dagar, så starka i sin bräcklighet att ingenting kan betvinga dem. Miki och jag slår våra rundor genom morgonen och de fridfulla kvarteren.

En stund tillbringar vi på Caffe Gorans smala nedsänkta uteplats. Jag dricker mitt kaffe och Miki ligger i solstrimman mellan muren och bordet och spejar. Världen är full av tunna små mirakler.

Och så reser vi oss och letar oss vidare längs gatorna, mellan husen och gräsplättarna. Miki är vild och uppspelt och jagar insekter, insikter – förlåt, men det är en lekfull dag och också orden blir till små bollar. Druvorna hänger från rankorna i trädgårdarna, ibland sticker jag in en hand.

Rosor blommar utmanande från nästan bladlösa grenar – brinner högt och starkt.

Och i en skuggig gränd upptäcker vi en katt som säkert för länge sedan sett oss. Den ligger kvar på motorhuven och speglar sin kropp i plåten. Miki gör inget försök att hoppa upp. Han vet mitt i övermodet ändå sina gränser.

Måndagen tornar upp sig och ser nästan hotfull ut. Varannan måndag är en tung arbetsdag och dessutom en dag då Miki måste vara ensam längre än vad han trivs med. Och idag är det en sådan måndag. För någon timme sedan var vi ute på vår första morgonrunda. Jag köpte ett bröd i ostkiosken Veronika – ja, de har börjat sälja bröd! – och så fortsatte vi till Caffe Goran. Just där bröt solen fram genom molnen och ljuset föll på det lilla kaféets framsida. En kopp kaffe i solen, tänkte jag och så gick vi in genom grinden. Maja torkade av de regnvåta stolarna och så kom hon ut med kaffe och vatten. Miki och jag slog oss ner och ljuset och värmen steg och jag kände mig upprymd och sorglös. Vilket arbete? Vilken måndag? Vi är solens barn och när solen värmen försvinner tyngden och missmodet. Allt blir lätt. Ja, så kan man tänka…

Stort och smått, oviktigt och viktigt ligger tätt och hårt buntade i min hjärna och ibland blir det stora mindre än det lilla och oviktigt och viktigt beror på hur jag just för tillfället viker dem. Ja. Dagen började i sol och värme, svällde upp till något tjockt och rann ut i vattenmassor. Medan himlens skinn ännu höll ihop för vattentrycket gav Miki och jag oss av till stan för att träffa Gabi, vår ungerska väninna. Först gick vi en sväng längs Tkalčićeva, där vi gång på gång stötte på ungrare som Gabi antingen kände eller ändå kom i samspråk med. När man är med en ungrare, blir världen ungersk, tänkte jag. Några droppar skvätte ner genom himlapällen och vi bestämde oss för att svänga ner mot Amélie, vars takförsedda terrass befinner sig nedanför domkyrkan. Vi valde ett bord vid kanten för att ha bra utsikt och så beställde vi kaffe och kaka.

Strax därefter slog ett litet ungerskt damsällskap sig ner vid bordet innanför. Gabi och de ungerska damerna började prata och Miki blev ett samtalsämne och han bytte bord och sällskap och lät alla beundra pumi-öronen, ja, han är nog lite ungersk. Den ena damens sons hund har liknade öron och är helt ungersk fast inte ren pumi. Det visade sig att damen var massös och hon kliade Miki på bästa sätt.

Jag åt min plommonkaka och Gabi sin kastanjebakelse och runt oss surrade de ungerska orden och ljuden och jag mindes dagarna i Budapest förra sommaren. Regnet började mena allvar och servitrisen som hela tiden måste springa fram och tillbaka mellan kaféet och terassen blev mer och mer stram runt munnen. Till sist satte hon stopp för nya gäster och bara vi som redan var där fick sitta kvar. De ungerska damerna bröt upp och jag sa på prov ”viszontlátásra” och så vinkade vi. Och regnet föll och de fällde upp sina paraplyer. Strax därefter, just när regnet avtog igen, tyckte vi också att det kunde vara dags, så vi reste oss och gick över gatan för att betala.

Nu är jag snart helt och hållet hemma i Sigečica igen och vardagen formas i mjuka lite ojämna cirklar. Men det gåtfulla, mörkbrokiga Bukarest är inte borta, det ligger inkapslat i något runt i en av hjärnans inre kamrar och talar nu ohörbart till mig. Miki och jag är tillbaka i våra vanor och än så länge tillåter oss solen och vädret att sitta på Simpa en stund om morgnarna. Miki spanar bort mot bambuhäcken, där katterna gömmer sig, och jag dricker mitt kaffe och låter dagen börja.

Denna oktober är vacker och stillsam och vi går genom våra kvarter och snokar var och en på sitt vis. Jag tycker speciellt mycket om de där gamla bänkarna som står här och där mellan husen, under träden. De ser så vänliga ut, lite trötta men vänliga. Och de är generösa och erbjuder alla vila.

Och träden klär sig allt brokigare och vildare som till en stor brinnande brännande fest. Vilka är gästerna? Och vad är det som firas? Det vet vi nog.