Hösten mörknar och vägen känns tung och jag tänker hela tiden – också när jag inte tänker, särskilt då – på att jag närmar mig slutet av det andra året utan Londi. Jag återser platserna från den sista hösten med henne och jag frågar mig hur det är möjligt att hon är borta. En granne jag brukar prata med, som också har en svart labrador, Ajka heter hon och Londi kände henne, pekade idag på Miki och sa ”det blir väl aldrig detsamma?”. Jag svarade något svävande som betydde både ja och nej och allt möjligt annat under himlen. Och så gick jag hem med Miki.
Ja, Miki är någon annan än Londi. Det vet jag ju och det är förstås ingen upptäckt. Och han kan inte ta bort sorgen eller hålet efter Londi. Ingen kan det. Och ingen ska det. Men han är en vän, lite vild, men en vän. Klok och vild och välsignad med krushår och mandelögon.