Morgonen tillhör oss och också en hemlig lycka för att dessa sena oktoberdagar som snart – omärkligt – kommer att glida över i november ännu har fickorna fulla med sommar. Dessa bräckliga dagar, så starka i sin bräcklighet att ingenting kan betvinga dem. Miki och jag slår våra rundor genom morgonen och de fridfulla kvarteren.
En stund tillbringar vi på Caffe Gorans smala nedsänkta uteplats. Jag dricker mitt kaffe och Miki ligger i solstrimman mellan muren och bordet och spejar. Världen är full av tunna små mirakler.
Och så reser vi oss och letar oss vidare längs gatorna, mellan husen och gräsplättarna. Miki är vild och uppspelt och jagar insekter, insikter – förlåt, men det är en lekfull dag och också orden blir till små bollar. Druvorna hänger från rankorna i trädgårdarna, ibland sticker jag in en hand.
Rosor blommar utmanande från nästan bladlösa grenar – brinner högt och starkt.
Och i en skuggig gränd upptäcker vi en katt som säkert för länge sedan sett oss. Den ligger kvar på motorhuven och speglar sin kropp i plåten. Miki gör inget försök att hoppa upp. Han vet mitt i övermodet ändå sina gränser.
