Morgonen var just så ljus, varm och vacker som utlovat och Miki och jag travade på genom den, lugna och fria.
I grönsakshandeln suckade Marijans syster vällustigt ”ništa nije kao prije” (inget är som förr) och kunderna nickade nöjda. ”Ja, förskräckligt, eller hur?” Hur ska man tro på klagan en dag som denna? Hur ska man ens tro på sin egen klagan? Man låter den bara vackert förklinga – ništa nije kao prije – som en refräng till någon urgammal visa. Jag köpte druvor, paprika och brysselkål. Och vi gick runt hörnet och sedan förbi olivträdskaféet (jag kan inte lära mig det riktiga namnet). Med getögat såg jag ett ungt par med barnvagn på terrassen. Båda stirrade in i sina mobiler och barnet såg på Miki. Och jag tänkte att förr tittade man i stället in i det egna huvudet på jakt efter bilder och föremål för längtan. Mobilen har blivit en rullstol för tanken och fantasin.
Efter kaffestunden på Simpas terrass gick vi upp till oss och åt frukost och jag började med mitt textplockande i datorn. Utanför fönstren lekte solen med björkens och hasselns löv.
Och Miki kastade bollar och pinnar och fångade dem skickligt som alltid, tills han tröttnade och snabbt och listigt nöp mig i benet till lek.
