Kategori: Berättelser ur livet

På morgonen tittar jag ut genom fönstret för att se vad dagen verkar vilja bjuda på. Så här i novembers sista dagar är förväntan hårt nedskruvad till något tunt och skört. Finns solen fortfarande eller har den tagit en annan väg genom rymderna? Så lydde min undran men så drog jag upp sovrumsfönstrets jalusier och där sprakade solens ljus över björkarnas guld mot den mildblå himlapällen och Månbas Alfa försvann nästan helt i guldskyn.

Jag öppnade fönstret och glädjen och tillförsikten krympte hastigt ihop till något smått och lite strävt. Ute stod luften isig och då och då ven en vass il genom lagren. Snabbt stängde jag igen och tanken svingade sig till det fjärran Bukarest i den fjärran oktober. Då andades ännu sommaren i mig. Ja, jag vet att jag har glömt den där regndagen, men den var ändå något annat, något annat än det här isskåpet som står parkerat framför tidens rörelse mot sommaren.

Visst vet jag att jag ofta tar er med längs samma vägar och runt samma gathörn, men det är ju så tillvaron är, man tar sig själv längs samma gatstumpar om och om igen, fast vi vet ju också att ingenting någonsin är sig helt likt. Livets otrygga trygghet. Vi vaggas i den. Och i förmiddags gick Miki och jag ännu en gång längs ulica kneza Ljudevita Posavskog och vidare utmed Banjavčićeva. Jag hade bestämt mig för att ha mer än ett ärende med promenaden. Vi hade alltså ett mål men vid sidan av det ville jag titta in i prången och samla ihop några vyer längs vägen. Det blåste iskallt så idén var bara delvis god, men jag hade i alla fall handskar och Miki fryser ju inte så lätt och dessutom tycker han om små pauser utmed vägen, även om vi inte alltid är överens om var vi ska stanna. Huset på den första bilden känner den uppmärksamma betraktaren igen: Detta magnifika trähus från andra tider som liksom står kvarglömt bland de höga moderna husen! Jag väntar alltid på att bli inbjuden dit.

Vi fortsatte tills vi eller jag hittade en öppen grind. Där smet vi in för att se eller lukta på den inre världen där. Jag tittade särskilt på det blåaktiga burspråksaktiga som antagligen heter något annat. Och trädet – var det en ask? Här kunde man bo.

Så gick vi lite till och kanske hann gatan byta namn, jag vet inte. Medan Miki nosade på något i skarven mellan muren och trottoaren kikade jag in mellan spjälorna i staketet in i en trädgård som helt säkert var någons. Det gröna paraplyet i kruset såg så nyditställt ut och jag tänkte utan annan anledning än färgen på en rad ur en sång: ”lei portava calze verdi, dormiva con tutti”. Ja, De André.

Några steg senare stod vi inför en öppen ganska tung och mycket stabil järngrind. Jag såg på en liten skylt på husväggen att vi nu var inne på Banjavčićeva helt säkert.

Hyreshusen bakom verkade nästan luta sig in över de mindre husen från den gamla tiden då gatan var en annan. Och jag såg upp på vinrankorna som klängde på ganska osköna järnställningar och jag beundrade de tunga svarta druvorna och insåg olustigt att jag inte nådde upp till dem. Jag hör ju till de här samlarfolken från urtiden.

Utanför vrålar och ylar vindarna och kylan kryper in genom den före detta balkongens golvspringor. Jag har brottats i timmar med rättning och lektionsförberedelser och känner mig blekkindad och tunnmald och vill egentligen släppa taget om dagen, men den sista hundrundan återstår. Jag öppnar hastigt fönstret och möts av gårdslyktans flimriga sken och ser björkarna vrida sina grenar i vindarnas kalla kast. Jag söker i huvudet efter något upplivande tillrop i stil med ”upp, upp…” eller ”vandringsstaven grip” men nej, det är tyst i hjärnans mörka rum. Men jag vet – utan all handlingslust – att Miki och jag snart kommer att tränga oss ut genom vindens stötar nere i portöppningen. Och vi kommer att trampa på genom kvarteret och ju längre vi går desto mindre kommer vi bry oss om vindkasten och kölden. För vi är ganska starka och jag har min kappa och Miki har sin berömda månglockiga fäll.

Ja, och så här ser Miki ut när han vet att han inte får följa med ut. Uttrycksfullt bortvänd på sitt eget ullkrulliga sjöhästvis. Och jag känner mig skyldig fastän jag oftast inte har något val när jag går. En av den lilla obetydliga vardagssmärtans många stunder. Men även den förtjänar sitt monument. Och det ser ut just så här.

Idag faller regnet utan slut. Paraplyet är sönderbrutet efter ett intermezzo utanför Marijans butik: En ganska stor lösgående hund störtade plötsligt mot Miki och högg till honom – ja, kanske bara i ståltrådslockarna, men ändå. Jag drämde till angriparen i huvudet och paraplyet förlorade sin form. Ja, dålig kvalitet men också hårt slag. Hunden gnällde till och försvann och vi fortsatte mot banken. Någon gång ska ju hyran från förra månaden betalas. När vi kom fram till Raiffeisenbank, som är ”vår”, fick jag se att entrén var ombyggd och att man inte längre tar ut pengar ur en lucka i ytterväggen. Så vi gick in, en genomblöt dag som denna kunde det ju passa att vara inomhus vid pengauttaget. Det luktade nytt och lite skrikigt neutralt och ur väggen mumlade en musikslinga, tyckte jag, men kanske inbillade jag mig. Miki luktade lite på golvet. Jag tog en bild på moderniteten med oss inuti som fiskar eller harar i en glaskula.

Vi gick ut igen och Miki hittade ett stort ben, som jag inte tog ifrån honom. Han har levt länge på gatan, han vet vad han gör, tänkte jag. Och regnet fortsatte att falla.