Blogg

Tjugo år efter murens fall: Dags att ge ut ”Rosetten i Stalins mustasch”?

I år är det tjugo år sedan muren föll. I år talas det mycket om kommunismens brott mot människorna i Europas östra halva.

p1060139

I början av 2005 översatte jag den självbiografiska boken ”Die Schleife an Stalins Bart” (Rosetten i Stalins mustasch). Den är skriven av Erika Riemann som fick tillbringa nio år i stalinistiska/kommunistiska läger. I grova drag ser handlingen ut så här:

En fjortonårig ganska egensinnig och bångstyrig flicka ser en dag på hösten 1945 ett Stalinporträtt i samma ram som tidigare inneslutit ett Hitlerporträtt. Hon tittar på Stalins ansikte och tycker att han inte ser vidare glad ut. Han behöver piggas upp, tänker hon, tar upp sitt läppstift och målar en rosett kring hans mustasch.

Början av denna historia utspelar sig i en småstad i Thüringen just när den sovjetiska ockupationsmakten avlöst den amerikanska där.

Någon skvallrar och flickan Erika kallas till förhör och döms så småningom till tio års straffarbete i Sibirien för antisovjetisk verksamhet och hets mot Röda armén. Hon förs bort utan att hon får en möjlighet att underrätta sin familj. Hon kommer inte till Sibirien utan tillbringar åtta år i olika fängelser och läger i Östtyskland, bland annat är hon en tid i det före detta nazistiska koncentrationslägret Sachsenhausen. Hon misshandlas, svälter, fryser och är full av löss. Och hela tiden lever hon i ovisshet om allt som är viktigt för henne – vart hon blir förd, vad man egentligen vill veta av henne vid de återkommande förhören, när hon får träffa sin mamma, om man tänker döda henne…

Erika tillbringar hela sin ungdom i dessa grymma fängelsemiljöer och när hon 1954 oväntat släpps ut, har hon svårt att finna sig till rätta i världen utanför.

Jag letar sedan 2005 efter en förläggare som vill ta sig an att ge ut den här boken på svenska. Flera förläggare har tyckt att det är en skakande historia och två av dem har varit mycket nära att säga ja, men till slut har de alltid kommit fram till att ”sådant här nog inte intresserar en svensk läsekrets”. Men jag ger mig inte, så nu gör jag ett nytt försök. Jag har ”klippt ut” fem ställen ur fem olika kapitel ur boken. Här – varsågoda och läs!

Kapitel 5

Tre män i ryska uniformer sitter mittemot mig. Den runde verkar vara chefen. Han granskar mig intresserat men inte direkt fientligt. En ström av ryska ord riktas till den äldre kvinnan vid hans sida. ”Kaptenen vill veta om du klottrat ned bilden av kamrat Stalin.” Den frågan hade jag inte räknat med. Därför kommer jag inte heller på några undanflykter.
”Han såg så ledsen ut i sin ram. Därför ritade jag en rosett runt mustaschen med mitt läppstift. Jag ber om ursäkt.” Medan tolken översätter grubblar jag febrilt. Hur kan de veta det här? Är det ett allvarligt brott?

Kapitel 9

Nästa morgon kommer då det verkliga svaret. Helt emot rutinen för inte den vänlige vakten mig till tvättrummet, utan jag överlämnas till råskinnen i den övre världen. Fem uniformerade män tar emot mig, inga stjärnor idag, inga uniformsmössor, bara enkla blågråa mössor över kantiga bondansikten. De verkar ha något särskilt roligt framför sig. Stora flin och råa skratt följer vår procession.

Vi landar i ett slags tvättstuga och en av soldaterna säger: ”Du bada, av med kläderna.” Jag ser mig sökande om. Det måste väl finnas något slags skärm eller skynke någonstans. Men runt omkring mig ser jag bara giriga blickar och förväntansfullt flinande ansikten. En befallning på ryska får mig att skynda mig.

Man dör inte av skam, i alla fall inte genast. Det är det enda skälet till att jag slutligen står där naken inför horden av män. Jag vågar inte titta upp och därför träffas jag helt oförberedd av strålen. En av soldaterna håller en tjock vattenslang i handen, öppningen är riktad rakt mot min kropp. Vattnet strömmar ut med ett fruktansvärt tryck. Vatten överallt, min hud exploderar. Den bränner som om man hade klått upp mig med all kraft och ändå är vattnet iskallt. En stråle i knävecken får mig att förlora jämnvikten och jag störtar omkull på stengolvet. Det sista jag varseblir är männens skränande och visslande; sedan räddar medvetslösheten mig ur den fasansfulla situationen.

Kapitel 17

Min vän kommer ner en kväll med bekymrad uppsyn. ”Det är dags för en ny transport. Du är inte längre sjuk nog, vi kan inte behålla dig här, för då tar de dig med. Det finns bara en utväg. Du måste stanna här som vårdbiträde.” Hans röst får det att låta nästan som ett hot.

Det kan väl inte vara så farligt. Jag förstår inte hans oro.

”Då stannar jag här förstås och arbetar på avdelningen”, säger jag tvärsäkert som så ofta annars.

Nästa morgon klarnar det för mig varför min beskyddare varit så tveksam när han kom med förslaget.

I det halvmörka rummet ligger ungefär tio män på brädbritsar. En bestialisk stank slår emot mig. Det luktar som om de här arma människospillrorna håller på att ruttna medan de ännu är vid liv.

Min första impuls är att vända om redan i dörren, men jag behärskar mig. Jag försöker att inte höra jämmern och stönandet. Jag går fram till en av britsarna. Det som ligger där får tårarna att börja rinna. Jag vill inte se det, det här skelettet, den här samlingen döende kroppsdelar. Mannens blick är riktad mot ett avlägset fjärran. Han ser inte längre den här världen, där han långsamt håller på att ruttna bort i sin egen avföring.

Det här är mer än vad jag klarar. Jag flyr ut från rummet. Jag måste bort härifrån!

”Jag klarar det inte. Jag kan inte!” Jag rusar in i mottagningsrummet. Här är jag långt ifrån karantänrummets skräck. Min vän har följt efter mig och nu har han satt sig vid skrivbordet. Jag kan inte sitta still. Jag måste röra på mig. Mina ben vill springa iväg, mina lungor kräver luft, ren luft, sådan som finns ute i den fria naturen. Jag vill se himlen över mig, jag vill se horisonten och träden som står där starka och okuvliga. Men åt vilket håll jag än vänder mig, efter tre steg är det slut.

”Jag gör det inte. Jag vill härifrån. Skicka tillbaka mig till min cell eller till Sibirien. Vad som helst, bara inte det här.”

Läkaren låter mig skrika och skälla och springa fram och tillbaka en stund innan han säger: ”Du måste. Det är din enda chans att överleva. Du ska se att du klarar det.”

Jag klarar det, men priset är högt.

De flesta här har tyfus och dysenteri. En har ansiktsros. Där jag tror att läpparna är i klumpen av hudlöst kött droppar jag då och då lite vatten.

Jag tvättar bort urin och avföring från männens kroppar så gott det går. Vid sidan om blir jag mer och mer förtrogen med den manliga anatomin. Jag har ju aldrig sett en naken man på nära håll förut.

Kapitel 21

Vi lastas på och ännu en gång rullar vi i dessa stinkande fängelser genom Tyskland. Också den här gången verkar resan vara utan ände. Transporterna når visst alltid fram till målet först när vi har börjat finna oss i att tillbringa resten av våra liv i de dunkla båsen.

”Oranienburg” står det med gammalmodiga bokstäver på stationsskylten, när den här resan äntligen är slut efter åtta dagar och nätter. De som fortfarande kan gå, har nästan alla någon som de släpar på mellan sig. Antalet sjuka och sådana som inte kan stå på benen längre på grund av svaghet och hunger har stigit dramatiskt. Många av oss har nu suttit fängslade i flera år och det börjar märkas på oss. Vår väg går genom samhället, längs en allé. Middagssolen är redan stark och hade det inte varit för hungern och svagheten, så hade jag kanske kunnat njuta av den här marschen. Till höger och vänster om oss marscherar ryska vaktposter och de börjar också svettas så smått. Äntligen upptäcker vi vårt mål borta i fjärran. ”Det där är ju Sachsenhausen, koncentrationslägret.” Någon i ledet är tydligen hemmastadd här. Nyheten går från mun till mun. Den här gången är det inte fråga om tomma ord.

Långt innan de låga hopkrupna barackerna kommer inom synhåll sticker vakttornen upp som höjda pekfingrar mot himlen. Glöm varje tanke på frihet, verkar de säga. Det oändliga barackområdet är omgivet av ett kombinerat taggtråds- och elstängsel som ingen kan ta sig igenom.

Framför lägerporten blir vi omgrupperade. Jag känner inte en enda av de ungefär tjugofem kvinnorna som jag sedan förs genom lägret med.

Medan vi drivs allt längre in i lägret, tar vi viskande reda på saker om varandra. ”Jag kommer från Bautzen, och du?” Plötsligt växer ett underligt berg upp ur marken framför våra ögon. Vår ledare stannar upp och hans blick, som går fram och tillbaka mellan berget och oss, har i ett slag blivit iskall. Viskandet upphör, en obehaglig tystnad sprider sig över platsen. En kvinna i den främre raden skriker till. Hon slår händerna för ansiktet och ändå ser jag hur tårarna rinner nedför hennes kinder. ”Skor”, viskar min granne, ”allt det där är ju skor.” Också hon har blivit alldeles vit kring näsan.

”Titta gärna noga. Det är därför ni är här. Det där visar er skuld. Varje par skor tillhörde någon som ni har bränt upp.” Soldatens röst låter metallisk av hat.

Kapitel 24

Nu är det gjort. På de ställen där läderremmarna varit spända om min kropp syns fortfarande strimmor. Efter att man spänt fast mig stack en av medhjälparna in en liten träkil mellan tänderna på mig. Det är det sista jag minns innan ett fruktansvärt vrål slet sönder min kropp. En våg spolade ner mig i en dunkel avgrund och därifrån kom jag först upp igen när professor Bockacker sydde ihop det gapande såret i min mage. Sedan kommer händer, händer som tvättar mig, händer som bäddar ner mig. I mina feberdrömmar ser jag då och då professorn, först med orolig uppsyn, men så småningom slätas rynkorna i pannan ut. Sedan två dagar ser jag faktiskt något som liknar hopp i hans blick och imorse när vi sågs, tyckte jag han hade en glädjetår i ögonvrån.

”Det hade jag aldrig vågat tro, flicka lilla. Men det verkar som om du har klarat det. Det är visst någon däruppe som vill dig väl.”

Men mitt förhållande till Gud har inte blivit bättre. Kanske är jag för ung för att känna tacksamhet för att jag överlevt. När man är sjutton är ju faktiskt överlevnad det normala. Att bli opererad utan narkos är däremot fullständigt onormalt, precis som hela det så kallade liv jag tvingats leva under de senaste två och ett halvt åren. Det är bara professorn jag känner tacksamhet mot. Han är fånge som nästan alla läkarna i lägret och jag avundas honom verkligen inte hans uppgift. Han och de andra som arbetar på sjukavdelningen är mina livräddare. Mina vårdare matar mig flera gånger om dagen med förtuggat rostat bröd. När de petar in de små brödkulorna i munnen på mig känner jag mig som en fågelunge.

Men som en fågelunge fördriver man mig också så snart som möjligt ur det varma boet. Knappt har jag tagit mina första steg, så måste jag tillbaka till barack 39.

I höstskogen

Jag har förstått att en del av er inte har något emot att då och då få följa med Londi och mig på en runda i skogen. Så låt oss gå ut en sväng tillsammans djupt in i oktobern. Mycket känner ni – om ni är trogna besökare här – säkert igen. Det här är vägen från Lennart, som bor i skogskanten, till Hovmanstorpet, där en gång hans farföräldrar bodde. Strax bakom granen i vänstra bildhörnet befann sig en gång det lilla torpet Vrån och än kan man hitta lite tegelbitar under tuvorna där.

p1060104

Nu har vi kommit förbi Hovmanstorpet och gått igenom skogen förbi det stället där jag för något år sedan fotograferade den där älgkon med de två kalvarna. Framför oss i solljuset ligger Brudarebacken där Norskens hus stod. Vi går förbi murresterna efter det som en gång var lagården.

p1060108

Strax är vi nere i den lilla ”björkallén” som för över banvallen. För bara något år sedan for tågen ännu förbi här. Nu går de under jorden.

p1060114

Det knakar till i buskarna och där står den, älgen. Jag glömmer kameran och bara tittar. Älgen tittar tillbaka, nyfiket, tror jag. Den har inga horn och den ser ganska slank och ungdomlig ut. Jag kan inte se om det är en han eller en hon. Vi fortsätter att titta på varandra och jag säger med låg röst något lugnande till Londi. Hon håller sig, försiktig som hon är, bakom mig. Inget händer bortsett från tittandet och jag bestämmer mig för att vända om – så där i en halvcirkel som jag har hört ska vara bra.

Vi smiter upp på åsen bakom Norskens källare och börjar trava hemåt. Ofta när jag går längs den karga åsarna här tänker jag på Tage Aurells små berättelser. Det är samma slags värld.

p1060145

Och så är vi tillbaka bakom Hovmanstorpet igen och nu lämnar vi stigen och stiglösheten och går ner på den lilla vägen.

p1060151

Europeisk poesifestival – en dikt av Géza Szöcs

För någon dag sedan fick jag ett paket från Bengt O. i Wien. Vill ni se vad det innehöll? Ja? Se här: en antologi med dikter från den europeiska poesifestivalen i Wien och Linz i början av denna månad.

p1060134

I den finns det dikter av poeter från Österrike, Danmark, Estland, Ryssland, Flandern, Finland, Italien, Litauen, Holland, Polen, Slovakien, Spanien, Turkiet och Ungern. Alltsammans dels på originalspråk dels i tysk tolkning. Av alla antologins poeter har jag bara läst Kristiina Ehin – och förresten även lyssnat på henne – tidigare. För att bereda mig en extra glädje bad Bengt några av poeterna att skriva sina namn eller något mer i boken. Och det gladde mig förstås. Tack, Bengt! Några har till och med ritat något också – till exempel har jag hittat en liten lurig litauisk räv på en av sidorna.

p1060136

Jag vill nu visa er en dikt av den ungersk-transylvanske poeten Géza Szöcs. Han föddes 1953 i Marosvásárhely/Târgu Mureş/Neumarkt. Efter landsförvisningen 1982 återvände han 1990 till Rumänien. Han lever numera i Kolozsvár/Cluj-Napoca/Klausenburg och Budapest.

Dels för att själv komma lite närmare den ungerska skriftbilden, dels för att ni ska få se hur ursprungsdikten ser ut, har jag präntat ner originalet här först:

Kolozsvári horror

Egy novemberi éjszakán, házkutatástól tartva, a
folyóba dobtam egy magnószalagot. A te hangod
volt rajta; hiszen tudod, melyik szalag lehetett
ez.

Azontúl még jóideig, valahányszor átmentem azon
a Szamos-hídon, mindig téged hallottalak a vízböl.

Och här följer den tyska tolkningen som är Szöcs’ egen:

Klausenburger Schrecken

In einer Novembernacht war es, als ich, aus Angst vor einer
Haussuchung, ein Tonband in den Fluß warf. Mit deiner
Stimme; du weißt schon, welches Band.
Das.

Später dann, eine lange Zeit noch, sooft ich über die
Szamosbrücke ging, hörte ich immer dich aus dem Wasser.

Jag gör ett försök att bära texten vidare till svenskan:

Kolozsvárskräck

En novembernatt kastade jag, i rädsla för en
husundersökning, ett ljudband i floden. Med din
röst; du vet säkert vilket band.
Det.

Senare, under en lång tid, så ofta jag gick över
Szamosbron, hörde jag alltid dig från vattnet.

Jag är inte riktigt glad åt ordföljden i det sista här. Jag försöker komma åt i vilken ordningsföljd satsbitarna kommer i originalet, men jag lyckas inte…

En ström av mörkt blod…

Jag har stannat vid ännu en skrämmande utvägslös dikt i ieud utan utgång av Ioan Es. Pop.

p10600481

Först funderade jag lite över titeln. Hände det något särskilt i Rumänien eller i världen den 12 oktober 1976? Mina funderingar gav inget resultat, så jag var tvungen att ta itu med själva innehållet – en ström av mörkt blod bakom huset, som en familj i generationer försökt dölja med halm och löv. Det här är samma stoff som min barndoms mardrömmar vävdes av. Det har med både skräck och skam att göra. Och det som skildras är oåterkalleligt – så här var, är och kommer det att vara.

Jag läser med ett litet stänk av hopp en rad om att någon kommer undan. Men nej, den som kommer undan, kommer bara undan till nästa gång. Och dessutom översköljs han eller hon av hat för denna frist.

Och ändå finns ett slags tröst i den där dikten. Det är som om diktaren sagt allt det värsta. Värre än så här kan det inte bli. Det finns inget falskt ljus. Det kan inte plötsligt visa sig att "det egentligen var mycket värre".

12 oktober 1976

i fyra generationer har det bakom vårt hus flutit
en ström av mörkt blod.
i åratal har min far hållit på att täcka över den med halm och löv
så att grannarna inte ska märka något. också hans far täckte över den med halm och löv

och kanske blir det snart också min tur att täcka över den
för det vore inte bra om grannarna kom på vad som flyter där.

om våren låtsas vi plöja och så,
så att det ser ut som om vi liknar alla andra.
och om hösten låtsas vi bärga skörden
för att verka som de andra, så att ingen ska märka
att allt vi i själva verket gör är att vänta
för att se vem som kommer sedan, en av oss
kommer säkert sedan.

vi tillbringar dagen med att hata den som kommer undan, fast
den som kommer undan, kommer bara undan till nästa gång.
under tiden flyter nedför denna ström en sträng av
mörkt blod, i åratal har vi täckt över den
med halm och löv,
det vore inte bra om grannarna kom på vad som flyter där,
det måste se ut som om vi liknar alla andra.

Översättning: Dan Shafran

I Salongen finns nu en text om Herta Müller; ingen nyskriven men ny i Salongen i alla fall.

Den 9 oktober 1989

Jag håller just på att översätta Freya Kliers senaste essä om DDR (från augusti i år) och idag vill jag visa ett utdrag ur texten, ett utdrag som handlar om händelserna Leipzig för exakt på dagen tjugo år sedan:

klier_72

På kvällen den 9 oktober upplever Leipzig den största protestdemonstrationen i DDR sedan den 17 juni 1953. Omkring 70 000 människor från Leipzig och många andra städer marscherar från Nikolaikyrkan genom stadens centrala delar. Demonstranterna räknar med att det kan bli skottlossning – men nu är för första gången sedan många år viljan till förändring större än rädslan. Vi är folket! ropar de och Inget våld!

Inget våld? Erich Mielke håller ust på att organisera ett fullständigt krossande av oppositionen: alla kommunala förvaltningar och Stasis underavdelningar i området uppmanas att hålla tät kontakt med SED:s representanter på olika nivåer, med polischeferna i de olika stadsdelarna och med de inrikespolitiska kadrerna. Spionerna på basnivå kallas in.

Det finns många i partiet, Stasi, polisen och rättsväsendet som nu väldigt gärna skulle vilja slå till.

Varför kommer det då ingen order om attack?

DDR-ledningen känner att den under hösten 1989 förlorat stödet från Sovjetunionen: ”Utslaget”, konstaterar före detta DDR-funktionärer i en insiderpublikation 2007, ”fällde bortfallet av den skyddande skölden genom den kontarevolutionära likvideringen av Sovjetunionen genomförd av det lömska Gorbatjov-gänget och den brottsliga Jeltsin-klanen, vilket också förde till slutet för Warszawapaktens länder. 1989/90 och därefter kulminerade den smygande kontrarevolutionen i en öppen attack med målet att kuva socialismen. Den pågående erosionen i DDR-samhället bidrog till angriparnas snabba framgång…”

Det där är ett språk och ett tänkesätt som tack och lov redan ligger två decennier bakom oss. Och ändå mullrar ur de socialistiska PIUS-brödernas led fortfarande budskapet om att DDR inte varit något ”orättsstat”.

Här finns en samling länkar till Klier-text i min översättning.

PS Igår fick vi veta att Herta Müller blivit årets Nobelpristagare i litteratur. Som ivrig läsare av hennes böcker blev jag naturligtvis mycket glad över beskedet. På mina bilder nedan ser ni Herta Müller på bokmässan i Leipzig 2007 där hon berättar om det romanprojekt hon då höll på med, det om rumänientyskarnas deportation till Sovjetunionen (nuvarande Ukraina) efter kriget och deras umbäranden i fångenskapen. Den romanen kom nyligen ut under namnet Atemschaukel (Andningsgunga) och den svenska översättningen kommer sannolikt ganska snart.

pict6267

pict6268

Länkar till några texter om Herta Müller från Pausträdet:

Herta Müller på bokmässan

Herta Müller – Kleistpriset

Herta Müller: Normen

Zigenare – romer

Bokmässan 2008 – rumänska montern, en stund med Herta Müller

Arvet från kommunismen – en rumänsk-tysk angiverihistoria

Utdrag ur en text av Herta Müller

Och till några från Salongen:

Leipziger Buchmesse 2007 – glimtar från centrum och periferi

Intervju med Herta Müller: Språket finns inte (av Håkan Lindgren)