Blogg

Aleš Šteger: Berlin och annat

Nu ska jag börja med att uttrycka mig lite fånigt: ”I år ska det vara en Berlinbok.” Nå, jag har träffat mitt val: Berlin av den slovenske poeten Aleš Šteger. För ungfär tre år sedan läste jag som första bok av honom hans diktsamling Tingens bok. För den som vill läsa finns här under pausträdet dikten Stenen och dikten Knutar.

På bokmässan i Leipzig 2007 lyssnade jag till Šteger när han presenterade den slovenska novellantologin Zu zweit nirgendwo och jag läste hans efterord Ach, Slowenien, som börjar så här (i min översättning från tyskan):

Ack, Slovenien. Naturligtvis, naturligtvis. Ungrarna i norr, italienarna i söder. Nej, så går det inte. En gång till: Kroaterna i norr, rumänerna i söder. Och Ukraina i väster. Eller ligger Slovakien i väster? Eller Slavonien? Eller Bosnien? Så går det nog, Bosnien i väster. Tyskland i hjärtat. Och Ryssland långt, långt borta. De höga oövervinnerliga Alperna, som kastar långa skuggor, och en flotta som består av tre båtar, en av dem en gummibåt. Ack, Slovenien.

pict6257

pict6253

Men nu till Berlin: Här bodde Aleš Šteger under åren 2005 och 2006 och här samlade han de intryck som får sitt uttryck i Berlin. I bokens 31 essäer förs vi omkring längs Berlins gator, till monument och loppmarknader, till Muren och till Historien. Och till parkerna och allt det andra gröna och alla vattnen som präglar staden. Här finns mycket att känna igen sig i för den som känner staden, kanske inte främst för den ”riktige” berlinaren men för den som då och då besökt staden under någon vecka, någon månad eller något år. Och för den som inte varit här finns mycket som kan locka till ett första besök. Och så finns förstås också det där speciella slovenska eller lite halvsydliga perspektivet.

Jag ska läsa två snuttar för er, det första ur essän Loppmarknader:

Berlinaren skiljer sig onödigt mycket lättare från sina saker än vad slovenen gör, och onödigt mycket svårare från sina historier.

Hm.

Och så vill jag visa början av essän Över Spree, på okänd plats:

Det var dans i restaurangens trädgård vid Treptower Promenade, mittemot Ungdomens ö. Ingen under sextio, men med en livsglädje som slog hettan i den ynkliga skuggan under platanerna, denna den tredje eftermiddagstimmen, ur tankarna.

Längst bak i boken finns ett efterord av Aris Fioretos, fast egentligen är det inte så mycket ett efterord till boken Berlin som till själva staden. Och det passar perfekt också som efterord till Štegers texter.

pict0036
Aris Fioretos hemma hos Jelena och Arne i Berlin

Jag väljer några rader ur Fioretos berlineri:

En omtyckt teori om flaneriet går ut på att den som vill lära känna en stad måste kunna konsten att gå vilse. ”Att ha svårt att hitta i en stad betyder inte så mycket”, påpekas det i en berömd krönika om en barndom i Berlin kring 1900. ”Men att gå vilse i den på samma sätt som man går vilse i en skog, det kräver skolning.”

p1060187

Jag hemlighåller det mesta av det som finns i den här boken, så att ni har så gott som allt kvar när ni själva öppnar boken, men jag vill ändå berätta att det är Sophie Sköld som gjort översättningen och att förlaget som givit ut den är Rámus.

OBS Tisdagen den 27 oktober kl. 19.00 bjuder Sveriges Författarförbund in till litterär afton med fokus Slovenien.

Älgarna och vi

Londi och jag i skogen igen. Det är något alldeles särskilt att få titta in i de vilda djurens värld. Jag ser tre älgar, en ko och två halvvuxna kalvar – Londi nosar på marken. De är ganska nära oss. Kon och jag ser på varandra. Hon vet nog att jag inte är någon jägare och själv är jag glad att jag bara är en vanlig vandrare. Jag ser att hon vakar över kalvarna. Efter några bilder viker jag av bortåt och Londi tassar efter.

p1060169

p1060170

p1060171

PS Med ett klick går det att titta lite närmare…

Caspar David Friedrich – ur min dagbok från Greifswald

Idag vill jag visa en Greifswaldanteckning som inte handlar om politik och förtryck. Den är från den 15.10 1981 och på sätt och vis kan man säga att ämnet är aktuellt:

Idag när jag kom hem till mitt fula Plattenbau-tillhåll på Makarenkostraße från förmiddagens politiska drabbningar på NEW (Nordeuropawissenschaften) tog jag mig, efter en snabb måltid på den där eviga risgrynsgröten med gula kaukasiska russin till, en lång eftermiddagspromenad i skogen mellan bostadsområdet och havet, förbi Kloster Eldena och ut mot Wiek. Innan jag vände tillbaka stod jag ett tag på bron över den lilla floden Rück och tittade ner i vattnet. Sedan tog jag den smala, överdrivet raka skogsvägen ”hemåt” igen, förbi Waldhaus. Jag såg den sista eftermiddagssolens låga ljus färga bokstammarna svagt röda och då plötsligt blev det alldeles klart för mig i vems landskap jag vandrade: I Caspar David Friedrichs.

Och nu sitter jag i mitt trista rum och tänker på mitt möte med Caspar David Friedrich i skogen. Tankarna hoppar och jag minns en solnedgång i Pyrenéerna år tillbaka som hade en ”onaturligt” tjock orange färg, som verkade så bekant. Ja, jag hade sett färgen på Salavador Dalís målningar. Och så ser jag i minnet en rödbrun katalansk åker framför mig och minns att jag sett den på en tavla av Joan Miró – exakt den färgen. Ingen uppfinner färger och ljus, ljus och färger finner man.

Jag hittar inte den tavla av Friedrich som jag främst tänkte på, men något av det där ljuset finns också i den här tallskogsbilden som heter Abend (fast inte riktigt ändå):

abend

Och nu kan jag inte låta bli att också sätta in Wiesen bei Greifswald med den milda himmelsfärgen och det mjukblekgröna gräset och de karakteristiska tornsiluetterna: Nikolai, Marie, Jakobi.

wiesen-bei-greifswald

Och egentligen hör en avbildning av klosterruinen i Eldena också hit. Vi ser de små munkgestalterna, verklighetens valv och drömmarnas höga valv:

eldena

En dagboksanteckning – Greifswald 20.1 1982

För någon dag sedan bad en av mina läsare mig om fler dagboksantecknar från Greifswaldtiden. Jag har nu bläddrat lite i de gamla häftena, som jag inte tittat i på bra länge. De anteckningar jag hittills visat här plockade jag ihop någon gång i början av 90-talet för att översätta och publicera dem i den lilla universitetstidskriften Germanisten. Jag ser att mycket i häftena är odrägligt privat och ibland naivt, men några anteckningar kanske jag ändå kan med att visa upp. Detta skrev jag den 20.1 1982 och texten handlar om ett försök att möjliggöra ett besök från en vän i Västberlin:

Idag var jag på polisstationen för att ansöka om tillstånd för Wolf att besöka mig här i april. Jag hade med mig en blankett som Wolf fyllt i i Västberlin, men den dög inte, eftersom den bara hade ett grönt steck – de nya har två, upplyste man mig om. Två var också de blanketter (likadana) som jag fick fylla i där. Efter det blev jag utskickad i korridoren och sedan blev jag inskickad i rum 228, där jag lämnade ifrån mig blanketterna. Efter det skickades jag ut i korridoren igen. Efter ungefär en kvart blev jag inkallad till samma rum igen och fick veta att man där inte hade med mitt ärende att göra. I stället skickades jag till rum 252. Där hann jag inte mer än komma in genom dörren förrän jag blev tillsagd att gå igen – till rum 228. Jag upplyste dem då om att jag just kom därifån. De blev för ett ögonblick lite tveksamma, men lät mig sedan veta att jag skulle till rum 248. Där höll jag också på att åka ut direkt, nämligen till rum 228, men jag envisades och fick till slut min vilja igenom, det vill säga man tog emot de båda likadana blanketterna där.

Nu kommer dessa blanketter att skickas till Berlin (Öst) för att sedan åter skickas till mig för att jag sedan ska skicka dem till Wolf, som ska visa dem när han passerar gränsen. Dessutom måste jag skriva ett brev till universitetets rektor för att anhålla om tillåtelse för honom att övernatta hos mig.

Det ska bli intressant att se hur det här fortsätter…

p1060153

PS Här finns länkar från dagboksanteckningar jag har publicerat här tidigare:

Dagbok från Greifswald 1981-82: sammanställning

Skogsägget

p1060112

Vad är det här? Skogsägg finns ju inte. Jag stannar till mellan granarna och tittar på den vita perfekta formen och den märkliga placeringen. Det är som om det här skalet gömde något. Jag låter ändå bli att lyfta på det.