I år är det tjugo år sedan muren föll. I år talas det mycket om kommunismens brott mot människorna i Europas östra halva.
I början av 2005 översatte jag den självbiografiska boken ”Die Schleife an Stalins Bart” (Rosetten i Stalins mustasch). Den är skriven av Erika Riemann som fick tillbringa nio år i stalinistiska/kommunistiska läger. I grova drag ser handlingen ut så här:
En fjortonårig ganska egensinnig och bångstyrig flicka ser en dag på hösten 1945 ett Stalinporträtt i samma ram som tidigare inneslutit ett Hitlerporträtt. Hon tittar på Stalins ansikte och tycker att han inte ser vidare glad ut. Han behöver piggas upp, tänker hon, tar upp sitt läppstift och målar en rosett kring hans mustasch.
Början av denna historia utspelar sig i en småstad i Thüringen just när den sovjetiska ockupationsmakten avlöst den amerikanska där.
Någon skvallrar och flickan Erika kallas till förhör och döms så småningom till tio års straffarbete i Sibirien för antisovjetisk verksamhet och hets mot Röda armén. Hon förs bort utan att hon får en möjlighet att underrätta sin familj. Hon kommer inte till Sibirien utan tillbringar åtta år i olika fängelser och läger i Östtyskland, bland annat är hon en tid i det före detta nazistiska koncentrationslägret Sachsenhausen. Hon misshandlas, svälter, fryser och är full av löss. Och hela tiden lever hon i ovisshet om allt som är viktigt för henne – vart hon blir förd, vad man egentligen vill veta av henne vid de återkommande förhören, när hon får träffa sin mamma, om man tänker döda henne…
Erika tillbringar hela sin ungdom i dessa grymma fängelsemiljöer och när hon 1954 oväntat släpps ut, har hon svårt att finna sig till rätta i världen utanför.
Jag letar sedan 2005 efter en förläggare som vill ta sig an att ge ut den här boken på svenska. Flera förläggare har tyckt att det är en skakande historia och två av dem har varit mycket nära att säga ja, men till slut har de alltid kommit fram till att ”sådant här nog inte intresserar en svensk läsekrets”. Men jag ger mig inte, så nu gör jag ett nytt försök. Jag har ”klippt ut” fem ställen ur fem olika kapitel ur boken. Här – varsågoda och läs!
Kapitel 5
Tre män i ryska uniformer sitter mittemot mig. Den runde verkar vara chefen. Han granskar mig intresserat men inte direkt fientligt. En ström av ryska ord riktas till den äldre kvinnan vid hans sida. ”Kaptenen vill veta om du klottrat ned bilden av kamrat Stalin.” Den frågan hade jag inte räknat med. Därför kommer jag inte heller på några undanflykter.
”Han såg så ledsen ut i sin ram. Därför ritade jag en rosett runt mustaschen med mitt läppstift. Jag ber om ursäkt.” Medan tolken översätter grubblar jag febrilt. Hur kan de veta det här? Är det ett allvarligt brott?
Kapitel 9
Nästa morgon kommer då det verkliga svaret. Helt emot rutinen för inte den vänlige vakten mig till tvättrummet, utan jag överlämnas till råskinnen i den övre världen. Fem uniformerade män tar emot mig, inga stjärnor idag, inga uniformsmössor, bara enkla blågråa mössor över kantiga bondansikten. De verkar ha något särskilt roligt framför sig. Stora flin och råa skratt följer vår procession.
Vi landar i ett slags tvättstuga och en av soldaterna säger: ”Du bada, av med kläderna.” Jag ser mig sökande om. Det måste väl finnas något slags skärm eller skynke någonstans. Men runt omkring mig ser jag bara giriga blickar och förväntansfullt flinande ansikten. En befallning på ryska får mig att skynda mig.
Man dör inte av skam, i alla fall inte genast. Det är det enda skälet till att jag slutligen står där naken inför horden av män. Jag vågar inte titta upp och därför träffas jag helt oförberedd av strålen. En av soldaterna håller en tjock vattenslang i handen, öppningen är riktad rakt mot min kropp. Vattnet strömmar ut med ett fruktansvärt tryck. Vatten överallt, min hud exploderar. Den bränner som om man hade klått upp mig med all kraft och ändå är vattnet iskallt. En stråle i knävecken får mig att förlora jämnvikten och jag störtar omkull på stengolvet. Det sista jag varseblir är männens skränande och visslande; sedan räddar medvetslösheten mig ur den fasansfulla situationen.
Kapitel 17
Min vän kommer ner en kväll med bekymrad uppsyn. ”Det är dags för en ny transport. Du är inte längre sjuk nog, vi kan inte behålla dig här, för då tar de dig med. Det finns bara en utväg. Du måste stanna här som vårdbiträde.” Hans röst får det att låta nästan som ett hot.
Det kan väl inte vara så farligt. Jag förstår inte hans oro.
”Då stannar jag här förstås och arbetar på avdelningen”, säger jag tvärsäkert som så ofta annars.
Nästa morgon klarnar det för mig varför min beskyddare varit så tveksam när han kom med förslaget.
I det halvmörka rummet ligger ungefär tio män på brädbritsar. En bestialisk stank slår emot mig. Det luktar som om de här arma människospillrorna håller på att ruttna medan de ännu är vid liv.
Min första impuls är att vända om redan i dörren, men jag behärskar mig. Jag försöker att inte höra jämmern och stönandet. Jag går fram till en av britsarna. Det som ligger där får tårarna att börja rinna. Jag vill inte se det, det här skelettet, den här samlingen döende kroppsdelar. Mannens blick är riktad mot ett avlägset fjärran. Han ser inte längre den här världen, där han långsamt håller på att ruttna bort i sin egen avföring.
Det här är mer än vad jag klarar. Jag flyr ut från rummet. Jag måste bort härifrån!
”Jag klarar det inte. Jag kan inte!” Jag rusar in i mottagningsrummet. Här är jag långt ifrån karantänrummets skräck. Min vän har följt efter mig och nu har han satt sig vid skrivbordet. Jag kan inte sitta still. Jag måste röra på mig. Mina ben vill springa iväg, mina lungor kräver luft, ren luft, sådan som finns ute i den fria naturen. Jag vill se himlen över mig, jag vill se horisonten och träden som står där starka och okuvliga. Men åt vilket håll jag än vänder mig, efter tre steg är det slut.
”Jag gör det inte. Jag vill härifrån. Skicka tillbaka mig till min cell eller till Sibirien. Vad som helst, bara inte det här.”
Läkaren låter mig skrika och skälla och springa fram och tillbaka en stund innan han säger: ”Du måste. Det är din enda chans att överleva. Du ska se att du klarar det.”
Jag klarar det, men priset är högt.
De flesta här har tyfus och dysenteri. En har ansiktsros. Där jag tror att läpparna är i klumpen av hudlöst kött droppar jag då och då lite vatten.
Jag tvättar bort urin och avföring från männens kroppar så gott det går. Vid sidan om blir jag mer och mer förtrogen med den manliga anatomin. Jag har ju aldrig sett en naken man på nära håll förut.
Kapitel 21
Vi lastas på och ännu en gång rullar vi i dessa stinkande fängelser genom Tyskland. Också den här gången verkar resan vara utan ände. Transporterna når visst alltid fram till målet först när vi har börjat finna oss i att tillbringa resten av våra liv i de dunkla båsen.
”Oranienburg” står det med gammalmodiga bokstäver på stationsskylten, när den här resan äntligen är slut efter åtta dagar och nätter. De som fortfarande kan gå, har nästan alla någon som de släpar på mellan sig. Antalet sjuka och sådana som inte kan stå på benen längre på grund av svaghet och hunger har stigit dramatiskt. Många av oss har nu suttit fängslade i flera år och det börjar märkas på oss. Vår väg går genom samhället, längs en allé. Middagssolen är redan stark och hade det inte varit för hungern och svagheten, så hade jag kanske kunnat njuta av den här marschen. Till höger och vänster om oss marscherar ryska vaktposter och de börjar också svettas så smått. Äntligen upptäcker vi vårt mål borta i fjärran. ”Det där är ju Sachsenhausen, koncentrationslägret.” Någon i ledet är tydligen hemmastadd här. Nyheten går från mun till mun. Den här gången är det inte fråga om tomma ord.
Långt innan de låga hopkrupna barackerna kommer inom synhåll sticker vakttornen upp som höjda pekfingrar mot himlen. Glöm varje tanke på frihet, verkar de säga. Det oändliga barackområdet är omgivet av ett kombinerat taggtråds- och elstängsel som ingen kan ta sig igenom.
Framför lägerporten blir vi omgrupperade. Jag känner inte en enda av de ungefär tjugofem kvinnorna som jag sedan förs genom lägret med.
Medan vi drivs allt längre in i lägret, tar vi viskande reda på saker om varandra. ”Jag kommer från Bautzen, och du?” Plötsligt växer ett underligt berg upp ur marken framför våra ögon. Vår ledare stannar upp och hans blick, som går fram och tillbaka mellan berget och oss, har i ett slag blivit iskall. Viskandet upphör, en obehaglig tystnad sprider sig över platsen. En kvinna i den främre raden skriker till. Hon slår händerna för ansiktet och ändå ser jag hur tårarna rinner nedför hennes kinder. ”Skor”, viskar min granne, ”allt det där är ju skor.” Också hon har blivit alldeles vit kring näsan.
”Titta gärna noga. Det är därför ni är här. Det där visar er skuld. Varje par skor tillhörde någon som ni har bränt upp.” Soldatens röst låter metallisk av hat.
Kapitel 24
Nu är det gjort. På de ställen där läderremmarna varit spända om min kropp syns fortfarande strimmor. Efter att man spänt fast mig stack en av medhjälparna in en liten träkil mellan tänderna på mig. Det är det sista jag minns innan ett fruktansvärt vrål slet sönder min kropp. En våg spolade ner mig i en dunkel avgrund och därifrån kom jag först upp igen när professor Bockacker sydde ihop det gapande såret i min mage. Sedan kommer händer, händer som tvättar mig, händer som bäddar ner mig. I mina feberdrömmar ser jag då och då professorn, först med orolig uppsyn, men så småningom slätas rynkorna i pannan ut. Sedan två dagar ser jag faktiskt något som liknar hopp i hans blick och imorse när vi sågs, tyckte jag han hade en glädjetår i ögonvrån.
”Det hade jag aldrig vågat tro, flicka lilla. Men det verkar som om du har klarat det. Det är visst någon däruppe som vill dig väl.”
Men mitt förhållande till Gud har inte blivit bättre. Kanske är jag för ung för att känna tacksamhet för att jag överlevt. När man är sjutton är ju faktiskt överlevnad det normala. Att bli opererad utan narkos är däremot fullständigt onormalt, precis som hela det så kallade liv jag tvingats leva under de senaste två och ett halvt åren. Det är bara professorn jag känner tacksamhet mot. Han är fånge som nästan alla läkarna i lägret och jag avundas honom verkligen inte hans uppgift. Han och de andra som arbetar på sjukavdelningen är mina livräddare. Mina vårdare matar mig flera gånger om dagen med förtuggat rostat bröd. När de petar in de små brödkulorna i munnen på mig känner jag mig som en fågelunge.
Men som en fågelunge fördriver man mig också så snart som möjligt ur det varma boet. Knappt har jag tagit mina första steg, så måste jag tillbaka till barack 39.
