Tjugo år efter murens fall: Dags att ge ut ”Rosetten i Stalins mustasch”?

I år är det tjugo år sedan muren föll. I år talas det mycket om kommunismens brott mot människorna i Europas östra halva.

p1060139

I början av 2005 översatte jag den självbiografiska boken ”Die Schleife an Stalins Bart” (Rosetten i Stalins mustasch). Den är skriven av Erika Riemann som fick tillbringa nio år i stalinistiska/kommunistiska läger. I grova drag ser handlingen ut så här:

En fjortonårig ganska egensinnig och bångstyrig flicka ser en dag på hösten 1945 ett Stalinporträtt i samma ram som tidigare inneslutit ett Hitlerporträtt. Hon tittar på Stalins ansikte och tycker att han inte ser vidare glad ut. Han behöver piggas upp, tänker hon, tar upp sitt läppstift och målar en rosett kring hans mustasch.

Början av denna historia utspelar sig i en småstad i Thüringen just när den sovjetiska ockupationsmakten avlöst den amerikanska där.

Någon skvallrar och flickan Erika kallas till förhör och döms så småningom till tio års straffarbete i Sibirien för antisovjetisk verksamhet och hets mot Röda armén. Hon förs bort utan att hon får en möjlighet att underrätta sin familj. Hon kommer inte till Sibirien utan tillbringar åtta år i olika fängelser och läger i Östtyskland, bland annat är hon en tid i det före detta nazistiska koncentrationslägret Sachsenhausen. Hon misshandlas, svälter, fryser och är full av löss. Och hela tiden lever hon i ovisshet om allt som är viktigt för henne – vart hon blir förd, vad man egentligen vill veta av henne vid de återkommande förhören, när hon får träffa sin mamma, om man tänker döda henne…

Erika tillbringar hela sin ungdom i dessa grymma fängelsemiljöer och när hon 1954 oväntat släpps ut, har hon svårt att finna sig till rätta i världen utanför.

Jag letar sedan 2005 efter en förläggare som vill ta sig an att ge ut den här boken på svenska. Flera förläggare har tyckt att det är en skakande historia och två av dem har varit mycket nära att säga ja, men till slut har de alltid kommit fram till att ”sådant här nog inte intresserar en svensk läsekrets”. Men jag ger mig inte, så nu gör jag ett nytt försök. Jag har ”klippt ut” fem ställen ur fem olika kapitel ur boken. Här – varsågoda och läs!

Kapitel 5

Tre män i ryska uniformer sitter mittemot mig. Den runde verkar vara chefen. Han granskar mig intresserat men inte direkt fientligt. En ström av ryska ord riktas till den äldre kvinnan vid hans sida. ”Kaptenen vill veta om du klottrat ned bilden av kamrat Stalin.” Den frågan hade jag inte räknat med. Därför kommer jag inte heller på några undanflykter.
”Han såg så ledsen ut i sin ram. Därför ritade jag en rosett runt mustaschen med mitt läppstift. Jag ber om ursäkt.” Medan tolken översätter grubblar jag febrilt. Hur kan de veta det här? Är det ett allvarligt brott?

Kapitel 9

Nästa morgon kommer då det verkliga svaret. Helt emot rutinen för inte den vänlige vakten mig till tvättrummet, utan jag överlämnas till råskinnen i den övre världen. Fem uniformerade män tar emot mig, inga stjärnor idag, inga uniformsmössor, bara enkla blågråa mössor över kantiga bondansikten. De verkar ha något särskilt roligt framför sig. Stora flin och råa skratt följer vår procession.

Vi landar i ett slags tvättstuga och en av soldaterna säger: ”Du bada, av med kläderna.” Jag ser mig sökande om. Det måste väl finnas något slags skärm eller skynke någonstans. Men runt omkring mig ser jag bara giriga blickar och förväntansfullt flinande ansikten. En befallning på ryska får mig att skynda mig.

Man dör inte av skam, i alla fall inte genast. Det är det enda skälet till att jag slutligen står där naken inför horden av män. Jag vågar inte titta upp och därför träffas jag helt oförberedd av strålen. En av soldaterna håller en tjock vattenslang i handen, öppningen är riktad rakt mot min kropp. Vattnet strömmar ut med ett fruktansvärt tryck. Vatten överallt, min hud exploderar. Den bränner som om man hade klått upp mig med all kraft och ändå är vattnet iskallt. En stråle i knävecken får mig att förlora jämnvikten och jag störtar omkull på stengolvet. Det sista jag varseblir är männens skränande och visslande; sedan räddar medvetslösheten mig ur den fasansfulla situationen.

Kapitel 17

Min vän kommer ner en kväll med bekymrad uppsyn. ”Det är dags för en ny transport. Du är inte längre sjuk nog, vi kan inte behålla dig här, för då tar de dig med. Det finns bara en utväg. Du måste stanna här som vårdbiträde.” Hans röst får det att låta nästan som ett hot.

Det kan väl inte vara så farligt. Jag förstår inte hans oro.

”Då stannar jag här förstås och arbetar på avdelningen”, säger jag tvärsäkert som så ofta annars.

Nästa morgon klarnar det för mig varför min beskyddare varit så tveksam när han kom med förslaget.

I det halvmörka rummet ligger ungefär tio män på brädbritsar. En bestialisk stank slår emot mig. Det luktar som om de här arma människospillrorna håller på att ruttna medan de ännu är vid liv.

Min första impuls är att vända om redan i dörren, men jag behärskar mig. Jag försöker att inte höra jämmern och stönandet. Jag går fram till en av britsarna. Det som ligger där får tårarna att börja rinna. Jag vill inte se det, det här skelettet, den här samlingen döende kroppsdelar. Mannens blick är riktad mot ett avlägset fjärran. Han ser inte längre den här världen, där han långsamt håller på att ruttna bort i sin egen avföring.

Det här är mer än vad jag klarar. Jag flyr ut från rummet. Jag måste bort härifrån!

”Jag klarar det inte. Jag kan inte!” Jag rusar in i mottagningsrummet. Här är jag långt ifrån karantänrummets skräck. Min vän har följt efter mig och nu har han satt sig vid skrivbordet. Jag kan inte sitta still. Jag måste röra på mig. Mina ben vill springa iväg, mina lungor kräver luft, ren luft, sådan som finns ute i den fria naturen. Jag vill se himlen över mig, jag vill se horisonten och träden som står där starka och okuvliga. Men åt vilket håll jag än vänder mig, efter tre steg är det slut.

”Jag gör det inte. Jag vill härifrån. Skicka tillbaka mig till min cell eller till Sibirien. Vad som helst, bara inte det här.”

Läkaren låter mig skrika och skälla och springa fram och tillbaka en stund innan han säger: ”Du måste. Det är din enda chans att överleva. Du ska se att du klarar det.”

Jag klarar det, men priset är högt.

De flesta här har tyfus och dysenteri. En har ansiktsros. Där jag tror att läpparna är i klumpen av hudlöst kött droppar jag då och då lite vatten.

Jag tvättar bort urin och avföring från männens kroppar så gott det går. Vid sidan om blir jag mer och mer förtrogen med den manliga anatomin. Jag har ju aldrig sett en naken man på nära håll förut.

Kapitel 21

Vi lastas på och ännu en gång rullar vi i dessa stinkande fängelser genom Tyskland. Också den här gången verkar resan vara utan ände. Transporterna når visst alltid fram till målet först när vi har börjat finna oss i att tillbringa resten av våra liv i de dunkla båsen.

”Oranienburg” står det med gammalmodiga bokstäver på stationsskylten, när den här resan äntligen är slut efter åtta dagar och nätter. De som fortfarande kan gå, har nästan alla någon som de släpar på mellan sig. Antalet sjuka och sådana som inte kan stå på benen längre på grund av svaghet och hunger har stigit dramatiskt. Många av oss har nu suttit fängslade i flera år och det börjar märkas på oss. Vår väg går genom samhället, längs en allé. Middagssolen är redan stark och hade det inte varit för hungern och svagheten, så hade jag kanske kunnat njuta av den här marschen. Till höger och vänster om oss marscherar ryska vaktposter och de börjar också svettas så smått. Äntligen upptäcker vi vårt mål borta i fjärran. ”Det där är ju Sachsenhausen, koncentrationslägret.” Någon i ledet är tydligen hemmastadd här. Nyheten går från mun till mun. Den här gången är det inte fråga om tomma ord.

Långt innan de låga hopkrupna barackerna kommer inom synhåll sticker vakttornen upp som höjda pekfingrar mot himlen. Glöm varje tanke på frihet, verkar de säga. Det oändliga barackområdet är omgivet av ett kombinerat taggtråds- och elstängsel som ingen kan ta sig igenom.

Framför lägerporten blir vi omgrupperade. Jag känner inte en enda av de ungefär tjugofem kvinnorna som jag sedan förs genom lägret med.

Medan vi drivs allt längre in i lägret, tar vi viskande reda på saker om varandra. ”Jag kommer från Bautzen, och du?” Plötsligt växer ett underligt berg upp ur marken framför våra ögon. Vår ledare stannar upp och hans blick, som går fram och tillbaka mellan berget och oss, har i ett slag blivit iskall. Viskandet upphör, en obehaglig tystnad sprider sig över platsen. En kvinna i den främre raden skriker till. Hon slår händerna för ansiktet och ändå ser jag hur tårarna rinner nedför hennes kinder. ”Skor”, viskar min granne, ”allt det där är ju skor.” Också hon har blivit alldeles vit kring näsan.

”Titta gärna noga. Det är därför ni är här. Det där visar er skuld. Varje par skor tillhörde någon som ni har bränt upp.” Soldatens röst låter metallisk av hat.

Kapitel 24

Nu är det gjort. På de ställen där läderremmarna varit spända om min kropp syns fortfarande strimmor. Efter att man spänt fast mig stack en av medhjälparna in en liten träkil mellan tänderna på mig. Det är det sista jag minns innan ett fruktansvärt vrål slet sönder min kropp. En våg spolade ner mig i en dunkel avgrund och därifrån kom jag först upp igen när professor Bockacker sydde ihop det gapande såret i min mage. Sedan kommer händer, händer som tvättar mig, händer som bäddar ner mig. I mina feberdrömmar ser jag då och då professorn, först med orolig uppsyn, men så småningom slätas rynkorna i pannan ut. Sedan två dagar ser jag faktiskt något som liknar hopp i hans blick och imorse när vi sågs, tyckte jag han hade en glädjetår i ögonvrån.

”Det hade jag aldrig vågat tro, flicka lilla. Men det verkar som om du har klarat det. Det är visst någon däruppe som vill dig väl.”

Men mitt förhållande till Gud har inte blivit bättre. Kanske är jag för ung för att känna tacksamhet för att jag överlevt. När man är sjutton är ju faktiskt överlevnad det normala. Att bli opererad utan narkos är däremot fullständigt onormalt, precis som hela det så kallade liv jag tvingats leva under de senaste två och ett halvt åren. Det är bara professorn jag känner tacksamhet mot. Han är fånge som nästan alla läkarna i lägret och jag avundas honom verkligen inte hans uppgift. Han och de andra som arbetar på sjukavdelningen är mina livräddare. Mina vårdare matar mig flera gånger om dagen med förtuggat rostat bröd. När de petar in de små brödkulorna i munnen på mig känner jag mig som en fågelunge.

Men som en fågelunge fördriver man mig också så snart som möjligt ur det varma boet. Knappt har jag tagit mina första steg, så måste jag tillbaka till barack 39.

9 tankar om “Tjugo år efter murens fall: Dags att ge ut ”Rosetten i Stalins mustasch”?

  1. Det är löjligt att du ens ska behöva ställa frågan, det är klart att den ska publiceras. Men, som sagt… När det blir kulturskymning har den fattige ingen ficklampa, som kanske borde hetat.

  2. Intressant nog har finns endast tyska och svenska artiklar om Erika Riemann på Wikipedia. Tack för denna översättning, Bodil!

  3. Jag känner mig kluven till ditt projekt, men kanske inte av den anledningen du känner på dig. Kanske är texten både för tidig och för sen. Det tyska folkets lidande under och efter kriget har varit en av efterkrigstidens svåraste och ömmaste nötter att behandla. Sextio år har öst en del spindelväv, som är svår att få väck, samtidigt som frågan fortfarande verkar som en slö isbrytare i ett hav av is. Det är väldigt svårt, tycks det mig, att öppna det här perspektivet, hur det kan gå till att skildra den här fruktansvärda epoken, som för många tyskar pågick decennier efter krigsslutet, utan att det spiller över i hat och hämnd.

    Jag har hört många historier som påminner om den här, från olika sidor av eländet, men den här slår det mesta i absurditet i och med att flickan bara är ett barn och ändå hamnar i fängelsesystemet (Gulag är här en felaktig beteckning) och hålls kvar där så länge. Hennes öde är återigen ett av miljoner och kan hennes skildring litterärt sett, eller historiskt, då verka som ett exemplarfall? Vore inte en bredare skildring mer adekvat i så fall? En sån här helvetesvistelse rymmer knappast andra facetter än de mest vedervärdiga (jag har inte läst boken, så jag kan inte veta), men jag minns fruktansvärda skildringar från släktingar och bekanta från östfronten, och jodå, från fängelser och flykt efter kriget, och de rymmer ibland (ja, där blev det en ordlek, trots att jag flyttat från G) om än sparsamma ögonblick av mänsklig värme, där det knappast kunde förväntas, och jodå igen, även från dem som Europa numer fastslagit är förra seklets paria. Som sjuttioåring skriver hon om sin historia, men rymmer den förståelse om varför hon är där hon är, och kring de skeenden hon hamnat som en olycksalig fågel i? Finns i boken andra aspekter än de som anas i dina utdrag, ett helvete som våldtar Thüringen?

    Nu är det här en läsvärd och horribel diktamen från helvetets förgård, och i sin unicitet (och goda översättning) är det aldrig för mycket att läsa, det behövs, lärdomen från det förgångna stärker förnuftet i det kommande. Jag undrar ibland, utan att mena något politiskt därvid, vart den här långsamma men starka processen kring Tysklands förbjudna minnen från efterkrigsåren kommer att leda. I tyska bokhandlar är det inte och har det varit inte svårt att finna material om själva kriget, arméers och enskildas framgångar och lidande, men även från andra aspekter på krigets följder, från ömse sidor. Kanske är den tyska historien så sammansatt, att den är svår att greppa om man inte kan gå djupare in i den med språkets hjälp? Skildringar på svenska eler andra språk känns ofta von aussen, ytliga och utan inkänsla. Otillräckliga.

    Ditt projekt har ju pågått under flera år utan framgång, men nu menar du att det är dags, och tidpunkten kan inte väljas bättre. Fram till jul kommer det att dansas kring den döda kommunistgranen, och till allas lycka är världen nästan helt svart-gul. Socialismen är död, leve marknadskrafterna, krisen ordnar vi, fast vi förorsakade den, inga problem. Nå, alla har sin sommar, efter kommer hösten då en del blad rodnar.

    Som jag sade, är jag fortfarande kluven till ditt projekt. Det både behövs och inte. Som en tändsticka i den torra och döda kommunistgranen är det förstås ett måste, särskilt om man vill bidra till att kväva den alternativa historietolkningen av Europas förflutna, och där ligger din liberala världsbild farligt nära. Att dansa på gravar är en hal uppgift. Men boken skildrar en fruktansvärd tid i europeisk historia, och förtjänar att återberättas. Om du inte får den publicerad, kanske du kan göra det här, det vore kanske ett forum där det allvarliga i vad som skildras kommer närmare både läsaren och dig.

    Vem vill ge ut min pappas memoarer från krigsslutet, då han flyr från tjeckiska partisaner, knatar till Lübeck och tar sig till ett Sverige han en gång lämnat för…ja, ni vet vem?

  4. Gunnar,
    löjligt eller inte, det verkar nästan omöjligt och ändå hör det till saken att den här biografin också har vissa litterära kvaliteter. Det är en välskriven bok och just därför skulle den ha större möjligheter att nå människor än om den bara hade varit en ”eländsrapport” utan form.

    Lev,
    jag undrar vem det är som har skrivit den svenska Wikipedia-texten. För det är inte jag…

    Michael,

    till saken hör att jag har löpande kontakt med Erika. Hon har till exempel varit här i Vänersborg för att gå igenom några översättningsproblem (bland annat vad ordet ”Löffelschlucker” i detalj innebär) med mig och hon har förmedlat kontakt med en annan före detta fånge i Bautzen, som förde mig runt i ett av fängelserna där för några år sedan. Och boken består inte bara av skildringar från lägren utan nästan halva handlar om tiden efteråt. Jag skrev lite om det på ett ställe tidigare och det jag skrev där gäller fortfarande, så jag sätter in det här:

    Efter åtta års fångenskap friges Erika en dag tillsammans med en grupp andra kvinnor. De har fått äta upp sig lite före frigivningen, men ser ändå ut så att man lägger märke till dem – de är utmärglade, grå i hyn och en del har ben som är uppsvällda av hungerödem. De är vilsna och vet inte längre hur man lever utanför lägervärlden. Erikas familj har lämnat DDR och bor i Hamburg. När Erika är på ett kort besök hos sina morföräldrar i hemstaden Mühlhausen innan hon reser vidare till Hamburg får hon veta att hon måste lämna landet så fort som möjligt. En ny våg av tillfångataganden är på väg, många av de nyss frigivna fängslas igen. Hennes namn finns på listorna. På falska papper räddar hon sig över till Västtyskland.

    Erika gifter sig och får barn, skiljer sig, gifter sig igen och får barn. Hela tiden hänger det förflutna över henne. Hon kan inte frigöra sig från upplevelserna i lägren eftersom hon inte får tala om dem. Antingen bemöts hon med misstänksamhet: Riktigt oskyldig kan du väl inte ha varit. Man spärrade väl inte in folk så där utan anledning? Eller också ber man henne att äntligen släppa det gamla och se framåt. Men hon kan inte göra sig av med de förnedrande minnesbilderna och tvånget att tiga gör hennes liv svårt och komplicerat. Hon har svårt att lita på människor, hon känner sig föraktad. Först nu när hon är över sjuttio år har tiderna och samhällsklimatet förändrats så att det finns plats också för en röst som hennes. Det hon har att berätta gör bilden av vår samtidshistoria mer svårtydd och mindre svartvit än den hittills varit för många. De flesta av Erikas olyckssystrar och olycksbröder har hunnit dö under tiden som gått sedan fångenskapen, men några finns kvar och det gäller att lyssna på dem medan de ännu kan tala.

  5. Man kan inte bedöma en sådan här bok från politiska utgångspunkter. Att t.ex. kräva av Erika ”förståelse om varför hon är där hon är” tycker jag är orimligt – hon är där hon är, utan egen förskyllan, och har rätt att ge ett vittnesbörd ur en verklighet som har existerat men lyckligtvis inte gör det längre (ja, inte i vår lyckliga världsdel i alla fall…)Både offer och bödlar har i stort sett försvunnit, en stor politisk och social omvälvning i Europa och världen har ägt rum. Men det är angeläget att vi får höra enskilda människors berättelser som en påminnelse om vad som faktiskt har hänt och som en uppmaning att vara vaksamma så att det inte händer igen.

    Den politiska diskursen är självfallet väsentlig men den får inte förhindra att en sådan här historia berättas. Varje läsare måste avgöra vad h/h gör med vetskapen. Att undertrycka den av oro för obehagliga konsekvenser vore ju censur av den typ som diktatoriska regimer ägnar sig åt.

    Liksom de flesta har jag många, inte alltid sammanhängande, synpunkter på efterkrigstidens historia både i Sovjet, dess vassalstater, Västeuropa och inte minst i BRD. Men inget av detta bör påverka bedömningen av om en bok sådan som ”Rosetten” skall ges ut. Tyvärr lär väl frågan lösas automatiskt eftersom jag är rädd att förläggaren som Bodil talade med hade alldeles rätt när han säger att ”sådant här nog inte intresserar en svensk läsekrets”. Men jag applåderar Bodils försök och önskar henne lycka till.

  6. Jag hävdar fortfarande att man kan och bör betrakta Erika Reimanns bok även ur ett politist perspektiv, i synnerhet som den nu kanske ges ut ett jubileumsår som detta. Jag lägger mig inte i om den ges ut eller ej, lyckönskar naturligtvis min vän och kollega Bodil inför den här utmaningen. Men klarar inte den här boken en politisk diskussion, vänder BO löken och laxen och menar att censuren borde komma från andra hållet. Boken är uppenbarligen ingen rent skönlitterär skildring, det är ingen roman, det är en skönlitterärt utformad dokumentär skildring av ett tidsskeende med anspråk på att beskriva en upplevd verklighet, och den genren diskuterar vi här. Det går följaktligen inte att anlägga rent litterärt-estetiska aspekter på boken, oavsett vilka kvaliteter den för med sig till läsaren. Jag har inte nämnt ordet censur och har aldrig haft för avsikt att göra det, det var inte det det var tal om här. Känns som en litet för billig poäng i sammanhanget. Boken har, som jag nämnde, att slåss med tusentals liknande och annorlunda historier.

    Erika Reimann kan i fjortonårsåldern inte begripa vilken situation hon befinner sig, men det är inte i den åldern hon skriver boken, hon skriver den i sjuttioårsåldern, och där finns det med ålderns rätt och krav möjlighet för oss att förvänta sig en djupare tolkning av den tid hon skildrar. Jag sa aldrig att man bör kräva det, men att man i diskussionen bör se det som en möjlighet, annars är vi inne i en slags censur igen. Det gäller att inte att glömma den horisontförskjutningen. Jag ville fr.a. diskutera bokens estetiska och dokumentariska funktion ur båda tidsåldrarnas perspektiv, men också ur det nuvarande, inför den segerfest som stundar i Europa. Jag vet inte i vilken mån boken beledsagas av noter, men det bör den, föklarande det tidsskeende som återges, helst ur en nyanserad synvinkel, men där undrar jag om jag blir bönhörd.

    Jag besökte igår Reimanns hemsida, men det var tyvärr en ganska ödsligt kommenterad plats, trots att sidan var snyggt och tydligt utformad. Kanske symptomatiskt, men synd.

    Lika fullt tycks det vara en stark läsupplevelse.

  7. Michael,
    jag förstår inte ditt resonemang. Borde Erika Riemann betrakta det hon blev utsatt för under de åtta plågoåren och att hon fick sitt liv ödelagt (hon är inte alls fri varken från mardrömmarna eller från stigmatiseringen som bottnat i att hon både i öst och väst betraktats som ”fel sorts offer”) som ett på sätt och vis rättmätigt straff – av ”rasskäl”?

  8. Du använder ofta ordet ”borde” i dina kommentarer, Bodil, jag ser själv ordet som ett konjunktiv hellre än ett imperativ, något modalt, möjligt. Som vuxen kan Reimann naturligtvis förstå, eller åtminstone reflektera över, det fasansfulla hon råkat ut för, även om graden av nyckfullhet i det som hände gränsar till något kafkaeskt. Att självbiografiskt återge sina minnen utesluter inte att en bakgrund tecknas. Ett exempel är skoberget i Sachsenhausen. Noter skulle behövas, förmodar jag, för att t.ex. förklara Bautzenfängelsernas karaktär, systemets förkärlek för att rafsa samman en stipulerad mängd fångar som ett slags planmål, sammansättningen av fångar, vilka var de etc.

    Jag förstår inte din kommentar heller, men jag tolkar den som att boken är helig och inte möjlig att diskutera. På vilket sätt skulle jag anse att det hon råkade ut för och återger i boken vore rättmätigt? Hur kan du anta att jag skulle kunna berättiga en sådan bestialisk synpunkt? Och var får du ordet ”rasskäl” ifrån? Ras är ett ord jag aldrig använder, utom vid jordskred. Jag tror jag undviker kommentarer ett tag nu, det kostar mer än det smakar.

Kommentera