Obygdens röst – om Tage Aurell

”- Jag är trött på att låna ut sidenklänningen min. Varenda gång hon skall på kalas. Hon svettas så väldigt under armarna och bara förstör den för mig. Så nu har jag tagit in den i sömmarna, hon skall ha skohorn hädanefter om hon skall kunna vränga den på sig!” (Gamla Landsvägen)

Tage Aurell är en av den svenska litteraturens mest originella och egensinniga berättare. Mycket av det han skrev har sina rötter i hans värmländska hembygd, hans gestalter bär ofta ett slags vildvuxen obygdsprägel. Han är det lilla formatets mästare och det är också mycket riktigt samlingarna av korta berättelser från 40-talet ”Smärre berättelser” och ”Nya berättelser” som har stått sig bäst mot tidens inverkan, romanerna har delvis mist sin dragningskraft. Den postumt utgivna samlingen ”Grindstolpe Berättelser” som publicerades 1999 består till största delen av berättelser ur dessa två samlingar, men också en del senare alster finns representerade där. Som komplement till denna utgåva finns också en ljudkassett, där man får höra Aurell själv ge röst åt sina historier. Aurells röst har en uttrycksfullhet som inte består i stora åthävor eller något som helst affekterat, utan snarare kan beskrivas som lågmäld och lite ”benig”. Aurell kryper med rösten in i sina figurers sätt att se världen och blir till en småstöddig bondgrabb, en trött knarrig gubbe, en nyfiken grannfru eller ett bibelord hört med en gammal värmlandsmoras öron.

I berättelsen ”Grindstolpe” till exempel kastas man därigenom som åhörare våldsammare än som läsare fram och tillbaka mellan två helt olika stämningslägen, mellan intensiv medkänsla och uppsluppenhet. Rent tekniskt arbetar han i sin läsning mera med stavelselängd än betoning: Vissa stavelser dras ut, så att han ibland snuddar vid en komisk effekt, men bara snuddar, för detta sker ofta på ställen där innehållet talar ett annat språk. Aurell beskrivs ibland som svårläst och kryptisk. När man hör Aurell läsa sina historier så försvinner mycket av detta, om än inte allt, man blir som åhörare övertygad om att ”så här kan det faktiskt vara” och det som återstår av svårbegriplighet har med livets egen outgrundlighet att göra, inte med Aurells sätt att skriva. En del av Aurells egenart kan alltså sägas bestå i texternas långt drivna muntliga karaktär. Denna muntlighet finns där också utan författarens högläsning, i dialogformen, i de dialektala vändningarna – ”så blev den jålbocken stupande full” -, men den når sitt fullaste uttryck genom Aurells röst.

I sina texter arbetar Aurell gärna med vad man skulle kunna kalla ögonblicksexponeringar och läsaren får efter förmåga orientera sig på egen hand. Kompositionsformen är i de flesta av berättelserna både fragmentariserad och skissartad. Novellen ”Gamla landsvägen” kan väl sägas vara ett särskilt tydligt exempel på detta skrivsätt. Berättelsen består egentligen av en mängd olika små historier som liksom tar ordet från varandra undan för undan; ibland lyckas någon ta tillbaka det medan andra skymtar fram bara en enda gång.

Berättelserna inleds ofta på ett öppet sätt, till exempel med att en replik eller tanke återges. Läsaren kastas på detta vis rakt in i berättelsen och blir omedelbart inbegripen i vad som sker. Händelserna drivs framåt språngartat i en sorts löpande handling som riktar uppmärksamheten på de enskilda scenerna. ”Pingstbrud” till exempel börjar så här: ”Hon kommer opp igen och står med mor sin och väntar på bussen måndag morgon, skall in till doktorn och få hostmedicin.” Vad gäller det språngartade förloppet så kan man använda hela novellen ”Pingstbrud” som exempel. Slutet i berättelserna är ofta öppet eller i alla fall lite svävande.

Dialoger förekommer mycket ymningt och de har sin speciella utformning med mycket pauser och talande tystnader. Ett särdrag i Aurells stil är de underfundiga ibland lite gåtfulla meningarna omgivna av tankstreck som ofta står lite utanför den egentliga grundhandlingen: ”- Och se för ett dåligt gräs -” Han skildrar gärna överkörda, lite vingklippta människor i en hård och svårbegriplig värld. Ofta har han inte någon direkt huvudperson utan fördelar sin uppmärksamhet på ett flertal personer. När det gäller stämningen eller känsloläget skriver Aurell på ett sätt som berör läsaren och väcker medkänsla med personerna i berättelserna som till exempel i ”Vinterdygn” när han beskriver huvudpersonen för oss, där hon nyss har gått och lagt sig i sin smala bäddsoffa: ”Men hon passar in i den, hon ligger på rygg, med händerna sedigt knäppta över bröstet. Lika stilla vilar två små grå flätor på huvudkudden.” Men då och då klipper han in ett skämt eller en drastisk formulering när det hotar att bli riktigt gripande: ”Lite vrider de väl på sig, lite hettar det dem i kinderna över fläsket och potatisen”, skriver han om människorna kring flickan Karin som nyss dött i berättelsen ”Pingstbrud”.

Flera som har skrivit om Aurell har i hans berättelser funnit något som de kallar en kollektiv röst eller rösten från en hel bygd. Lars Andersson skriver så här i sitt efterord till ”Grindstolpe Berättelser”: ”I ett par av dem, ’Pingstbrud’, ’Gamla Landsvägen’, tar ett slags kollektiv röst över, ett ”vi” eller ett skugglikt flätverk av röster.” För tydlighetens skull citerar jag här ett ställe i ”Pingstbrud”, som jag tror att Andersson skulle kunna tänkas ha haft i åtanke: ”Ja, vi går fint i spann blott nånting riktigt högtidligt spänner för. I vardagslag försöker vi nån gång var sin liten stig och det tar sig mestadels ingenting vidare ut – där händer det att vi ränner emot och kör i diket lite till mans. Men utefter denna gemensamma vägen, den enda vissa vägen, där klarar vi oss lika bra som den vanaste begravningsbyrå. Vi bor avsides här men därför behöver vi ingalunda be om nån hjälp.”

Mycket av berättelsernas själ finns i det outsagda, i tomrummen kring den skrivna texten. Jag tror att just de tysta ställena bär mycket av innehållet i sig, både luckorna mellan avsnitten och det som döljer sig runt tankstrecken: ”- De små händerna hennes. De små löven. -” (Gamla landsvägen). Och rytmen mellan sagt och outsagt, mellan berättande och paus bidrar till att bygga upp stämningen. Ett utmärkande drag i Aurells prosa är just denna spänning mellan motsatser: sagt – outsagt, visa – låta ana, pregnant – antydande. Någonstans i spänningsfältet mellan dessa tycker jag mig se en del av lösningen på gåtan med Aurells egenart. Eller för att ta en annan väg till svaret: ”- Sajlens, säger han. Å sajlens -” Denna suggestiva mening i berättelsen ”Sommarspel” befinner sig just där, i skärningspunkten mellan orden och tystnaden.