Fågel Rock
12/3 -2010
Från det nu mjuknande skidspåret som löper längs åsen har jag under en tid dag för dag hållit utkik efter en märklig grå fågel med gåshals och risiga fjädrar. Den är stor och tung och verkar hålla något dolt under snön. Den kastar vaksamma blickar åt sidorna. Har den gömt sina vinterägg där under skaren?
Är min fågel en nordlig urtidsstruts? En gåsikon? Eller är den en inkarnation av mytens Fågel Rock?
Spår
11/3 -2010
Under en tid har skaren på snön här i skogen varit stark nog för att bära alla utom älgarna. Skidspåren är fint tecknade med märken av rådjursklövar och tassavtryck från harar och rävar:
Älgarna stegar för det mesta fram bredvid skidspåren,
fast ibland korsar de skidleden. Deras ben skär djupt ner i snön och på botten av spårhålen ser man skarpa klövavtryck:
Ofta har de sina nattläger, sina legor, alldeles invid skidlöparnas stråk:
Här står de brunrandade karen nära inpå varandra; det gäller att ligga tätt. Det är säkert svårt ändå att hålla värmen i vinternatten.
Om abort: ”Över hundra miljoner försvunna små flickor”
10/3 -2010
I måndagens SvD läste jag en artikel av Per Gudmundson (en skribent jag i allmänhet uppskattar), som gjorde mig fundersam. Eftersom texten är mycket kort kopierar jag in hela här:
Över hundra miljoner försvunna små flickor
När det föds fem pojkar i Kina, så föds det bara fyra flickor. Länge har man trott att den skillnaden berott på den kinesiska statens enbarnspolitik.
Men riktigt så enkelt är det inte. I senaste numret av The Economist beskrivs att stora delar av Asien har samma problem, om än i något lägre grad. I delar av Indien och i de forna Sovjetstaterna Armenien och Azerbajdjan föds det mycket fler pojkar än flickor. Man kan säga att långt över hundra miljoner flickebarn offrats.
Moderna familjer föder få barn. Urgamla preferenser för gossar lever dock kvar. Ny teknik möjliggör selektiv abort. Ett groteskt mönster skapas ur vad som i enskilda fall kan vara begripliga beslut i en patriarkal miljö.
Men det sker i fattiga länder. Sydkorea är åter på väg i riktning mot balans. Med välstånd ökar barns och kvinnors rätt.
Vid ena sidan av texten fanns en bild av ett litet rosa plagg:
Nu vet jag inte var Per Gudmundson står i abortfrågan i vanliga fall, men jag vet att många andra gör en stor skillnad mellan könsselektiv abort och annan. Man tycker då plötsligt att ”flickebarn offras” i stället för att som i andra fall se aborten som en operation av en del en kvinnas kropp. Det lilla rosa plagget pekar på det sorgliga i övergreppet på flickebarnet – men blir det mindre sorgligt om man fogar in ett ljusblått pojksymbolplagg i bilden? Eller för att tala klartext: Är könsselektiv abort verkligen något väsensskilt från abort på andra grunder?
Aupa – Úpa
9/3 -2010
Högt uppe i Riesengebirge/Krkonoše finns en sankmark som heter Aupa på tyska och Úpa på tjeckiska.
De här båda namnen har fascinerat mig sedan jag först hörde dem och jag har letat efter deras ursprung, men inte funnit något substantiellt. Jag tror att Aupa/Úpa varken är tyska eller tjeckiska till sitt ursprung och jag tvivlar på att de alls har varken gemanska eller slaviska rötter. Det här namnet verkar komma från ett språk som talades här före både slavisk och germansk bosättning. Kan det vara keltiskt? Eller är det en kvarleva från ett språk av en stam vi inte vet något om?
Jag medger att detta bara är ren spekulation, men kanske kommer någon som vet något om detta förbi här en dag…
Just namn på landskapliga företeelser: berg, floder, sjöar, slätter, träskmarker, öar… – kallar man dem ”toponymer”? – tillhör ofta ett djupare historiskt skikt än namn på orter och ännu större kan tidskillnaden vara mellan dem och de ord, som inte är platsnamn, som vi använder i vårt dagliga tal. Ett bergsnamn eller namnet på en flod kan ligga inkapslat i språkets föränderliga ström under oöverskådlig tid och de liksom hälsar till oss från människor som för årtusenden sedan levde i det som nu är våra hemtrakter.
…
PS I Salongen finns sedan någon dag en text om essäsamlingen Berlin av den slovenske författaren Aleš Šteger att läsa.
En titt in i ”Detta folk av barbarer och skorpioner”
8/3 -2010
För en liten tid sedan fick jag mig förordet och inledningen av Birgitta Kurtén-Lindbergs bok Detta folk av barbarer och skorpioner tillsända.
Boken behandlar Finlands svenska och dess ryska tid och vägen till den finska självständigheten. Vi får i förordet löften om en vandring med den (upplyst) svensksinnade historikern Bernhard Estlander till den upplyste fennomanen Matti Klinge och vidare till ”syntesen” av dessa båda, Henrik Meinander.
Meinanders stillsamt vänliga ironi drabbar finnar, finlandssvenskar och rikssvenskar med samma varma hand.
Också rent finskspråkiga historiker som Heikki Ylikanga lyfts fram i detta förord. Flera av Ylikangas verk finns i svensk översättning, men Kurtén-Lindberg pekar på att mycket annat av intresse inom området ännu ligger oöversatt.
Det finns åtskilliga andra kompetenta verk om bland annat svensk stormaktstid, verk som beskriver det finska folkets och enskilda individers öden. De ger en viktig och ofta helt ny information om det som i högsta grad är även Sveriges historia, men de är skrivna på finska och förblir okända för en svensk publik.
Kurtén-Lindberg fortsätter lägesbeskrivningen och avslutar den med en manande fanfar:
Skickliga översättare står i kö och bara väntar på att få sätta tänderna i dessa verk, men det är dåligt med fungerande kanaler mellan det finska forskarsamhället och det svenska. Men hur skall svenskarna veta vad som är värt att översätta om ingen talar om det för dem? Hur skall finnarna veta vad svenskarna åstadkommit?
Det är i det tvåspråkiga Finland vi borde hitta svaret.
Jag kliver sedan in i inledningen, där Birgitta Kurtén-Lindberg berättar en dråplig och för en rikssvensk ganska pinsam historia om hennes språkliga möte med Sverige. Jag plockar ut några godbitar ur det:
– Vad det är lätt att förstå finska, utbrast de två grannarna som i gott samförstånd med våra finlandssvenska tungor hjälpt oss att bära upp pianot när flyttlasset kom. De stod och förundrade sig över saken vid snapsen vi bjöd på i vårt kök allmedan de torkade svetten ur pannan, och de hade en förklaring till hands.
– Det är så lätt att förstå er, för ni talar så långsamt. Annat är det när det talas finska på TV – då talar de så snabbt att man inte förstår ett ord!
Och lite längre ner på sidan följer en annan variant av det språkliga missförståndet:
Hur har du kunnat lära dig svenska så snabbt? fick jag till en början ofta höra. Och jag förklarade ambitiöst:
– Jodå, det är mitt modersmål. Jodå, jag har faktiskt gått i svensk skola i Finland. Jodå, mina föräldrar hade svenska till modersmål.
Och okunskapen var inte begränsad till enskilda svenska individer utan svenska staten visade sig vara lika blank på vetande:
Nu när du kommit till ditt nya land vill vi gärna upplysa dej om de kurser i svenska som vi ordnar för våra invandrare, stod det så hjälpsamt. På finska. Inte heller dataregistret kunde uppenbarligen skilja finska från svenska. Våra svenska helyllenamn var tydligen de också finska – om än förvånande lika de svenska!
Och sedan tar Kurtén-Lindberg upp ett motsatt missförstånd:
Men också det faktum att flertalet finländare (95%) talar finska tycks för en och annan svensk vara höljt i dunkel. Svenskar som besöker Helsnigfors väntar sig ibland helt självklart att bli bemötta på svenska. De blir besvikna, ibland rent av förnärmande när de istället för sitt modersmål möts av ett för dem främmande tungomål: Finland har dock en gång varit svenskt och stormaktstiden spökar någonstans i medvetandets vrår. Andra tror, som min dotters lärare i den svenska grundskolan, att de finlandssvenskar de möter låter konstigt för att deras modersmål är finska.
Inledningen avslutas med en charmfullt anspråkslös kommentar till bokens innehåll. Jag väljer ut några rader ur denna:
Det här är en bok som inte innehåller några större märkvärdigheter. Den gör inte anspråk på att vara vetenskaplig utan bygger uteslutande på läsefrukter, lite allmänbildning och den sorts inifrån komna kunskap som varje människa har om det land där han växt upp.
…
Thomas Nydahl har läst boken på riktigt och han skrev så här om den i höstas.
Musmor kokte gröt
7/3 -2010
Igår plockade jag fram en sådan där dragspelsformad tjeckisk barnbok ur hyllan:
Vařila myška kašičku
Teckningarna är gjorda av Helena Zmatlíková efter gamla ramsor för småbarn. Kunde det här vara något för svenska barn också? Kanske stör det att musbarnen får olika mycket gröt och att en liten mus blir utan, fast han kan nog smita in i ostkammarn han med. Att muspappan är frånvarande är väl inget att göra åt…
Jag har fått hjälp med översättningen, men ännu behöver den putsas och snitsas till. Kanske är det någon som vill?
Musmor kokte gröt
i en grön kastrull
en fick en klick
en blev utan
en fick en smutt
en fick tallriken full
en föll i gråt
en tog ett skutt
muspilt så kvick – frrr
slank in i kammarn
med toppar av ost på rad
och se – strax åt han glad
Fågeln med de blå fjädrarna
6/3 -2010
I en paus mellan det ena och andra läste jag härom dagen några noveller ur samlingen Novelle saracene av den sicilianske författaren Giuseppe Bonaviri (1924-2009). Jag fastnade särskilt för den förtrollande stämningen i den lilla novellen ”L’uccello dalle penne blu” (Fågeln med de blå fjädrarna).
Historiska fakta,saga och fantasi flyter i sämja bredvid varandra i den här texten. Platsen är mytens och den långa historiens Sicilien. Det finns några huvudpersoner: kung Federico, kungasönerna Manfredo och Corradino, drottningen och slutligen Fågeln. En dag låter kungen kungöra att den som fångar in fågeln med de blå fjädrarna ska bli oändligt rik. Sicilien flammar i sommarhettan, men ändå beger sig många unga män ut på jakt. Också Manfredo och Corradino ger sig av, fastän Corradino bara är fjorton år. Och de blir de som finner fåglen. Långt ute på havet skimrar den i blått. Pojkarna simmar ut och Corradino fångar fågeln. Manfredo grips av avund och i en hast får vi veta att han är son till en annan mor och att han är utan hjärta. Han slår ihjäl Corradino och tar med sig fågeln till slottet. Drottningen undrar var Corradino är, men får bara svävande svar. Kungen ger Manfredo den utlovade belöningen och strax därpå skickar han ut sina män att söka efter den yngste sonen.
Tre år går och drottningen sörjer men kan ändå inte sluta hoppas.
En dag går en herdepojke längs havet med sin hund och sina elva getter. Hunden gräver upp ett ben i strandkanten. Herden gör sig en visselpipa av benet och när han börjar blåsa i den sjunger den klagande:
O pecorarello che in braccio mi tieni
fui ammazzato all’acqua di Seni
per pigliare l’uccello blu,
e mio fratello il grande fu.
(O herdegosse som håller mig i din hand
jag blev dödad här vid vattnens strand
då jag fångade fågeln den blå
det var bror min som lät mig förgå)
Herdepojken blir rädd och springer hem till byn och visar pipan för sin far. Fadern för den till munnen och den sjunger:
O pecoraro che in braccio mi tieni
fui ammazzato all’acqua di Seni
per pigliare l’uccello blu,
e mio fratello il grande fu.
Saken blir känd och pipan förs till slottet där drottningen lyfter den mot läpparna. Sången hörs igen, nu riktad till modern:
O mammuzza che in braccio mi tieni
fui ammazzato all’acqua di Seni
per pigliare l’uccello blu,
e mio fratello Manfredo fu.
Alla blir rädda. Kungen skickar iväg sina män till stranden, där herdepojken hittat benet. Snart har de grävt upp ett skelett vitt som silver. Kungen vill straffa Manfredo, men han är långt borta och kämpar mot saracenerna. Drottningen dör av sorg. Det blir höst. Vid hovet får man veta att Manfredo dött i strid. Kungen blir ensam kvar och om kvällarna vid solnedgången tar han fram benpipan och för den till munnen:
O padruzzo che in braccio mi tieni
fui ammazzato all’acqua di Seni
per pigliare l’uccello in blu,
e mio fratello Manfredo fu.
