Lösa tankar på Vukovar-dagen

Det är nu tjugosex år sedan massakern i Vukovar och jag har den här morgonen gått utmed Vukovarska, som ju löper bara ett stenkast hemifrån mig. Jag har tittat på lyktorna som står uppställda där längs gatan för att hedra de döda, för första gången har jag gjort det utan Londi vid min sida.

1IMG_8895

Det är åttonde året jag ser detta och jag vet att jag ännu inte har förstått på djupet vad det betyder. För fyra eller fem år sedan skrev jag så här om människorna här i förhållande till den här dagen:

”En del tänker säkert på sina döda, andra på andras döda, några tänker på Kroatien och åter andra känner sig illa till mods för att de ser nationalism i manifestationen. Jag föredrar att tänka på dem som vill hedra minnet av sina döda.”

Jag tänker på ett liknande sätt nu, att det är en sorgens dag och inget annat. Och så tänker jag vidare på mig själv här i detta land. Jag vill gärna förstå hur människor här handskas med sitt hårda förflutna, hur de hanterar sitt nu. Och jag anar att jag att jag aldrig kommer att förstå helt och detta har inte bara med bristerna i min kroatiska att göra utan också och kanske ännu mer med att jag inte kom hit i unga och formbara år. Ändå lutar det mer och mer åt att jag stannar här, stannar som främling. Jag är ganska säker på att de flesta här ser på mig främst som utlänning, antingen de nu tycker det är något bra eller något dåligt. Och jag är väl bara partiellt välkommen här, tänker jag mig. Säkert är väl att jag aldrig kommer att kunna bli accepterad som ”en av oss” ur ett kroatiskt perspektiv. Kanske är jag lite ledsen för det, men just bara lite. Det räcker egentligen bra om jag är eller kan bli accepterad som främling. När jag säger detta menar jag inte mina vänner här utan jag tänker på människor i allmänhet här i landet. Och jag tror inte att främlingsskap i sig behöver vara något dåligt, särskilt inte om det som i mitt fall är självvalt. Fast när jag säger detta blir jag osäker: hur mycket av val finns det i detta? Visst låg det ett val bakom att jag kom hit – hur ologiskt och komplicerat det än var om man tittar närmare på det – men sedan? Åren gick och jag blev hemma här och jag är inte längre hemma där jag förut levde. Var finns valet i detta?

Läs mer

lukten och minnena

Tiden går och jag närmar mig nollpunkten, Londis dödsdag i december förra året. Jag har tagit ett nytt steg som för någon kanske kan verka som inget särskilt. Jag har för andra gången sedan Londi dog lagat den där kycklinggrytan hon och jag brukade äta tillsammans, ja, hon brukade få det vita köttet och kanske någon broskbit, eftersom de fetare bitarna inte var bra för henne, särskilt inte under hennes äldre dagar, och surkålen och löken var hon ju inte så intresserad av. Ja, någon av er har kanske här lagt märke till att jag skrivit ”för andra gången”. Den första gången var någon gång i slutet av januari eller början av februari och det blev en katastrof. Minnena blev till en rent fysisk attack som jag inte kunde värja mig emot och jag fann mig under den trots allt genomförda måltiden gång på gång på väg in i ”fel” handgrepp. Men nu i denna andra gång har jag genom noggrann mental förberedelse hittat det minimum av balans som krävs för att kunna klara det här ätandet, fast det är fullt av fällor. En sådan här gryta räcker nämligen i flera dagar och nyss gjorde jag misstaget att helt mekaniskt värma upp en portion utan att först bygga upp det inre försvaret. Och ja, då kom lukten före och jag fann mig i köket i en annan tid och jag undrade hastigt varför den lilla pallen som jag brukade servera Londis mat på inte stod där. Var hade jag ställt den? Inom sekunder vreds mitt liv runt flera varv och till sist strömmade tårarna nerför kinderna. Var är du, min Londi?

1IMG_9016

Läs mer

Danilo Kiš igen

Ibland står min värld i brand. Aj, hur fortsätter jag efter ett sådan anslag? Mod! – jag vill tala om Danilo Kiš igen. Ingenting upptar mina tankar i dessa dagar så som hans texter (utom Londi förstås, men hon är den inre sången för alltid) och det liv och de omskakande tilldragelser de avspeglar och kastar blänkande splitter ifrån. Nyss läste jag en recension av Mark Thomsons Kiš-biografi ”Birth Certificate” skriven av Adam Thirlwell. Den bär den manande titeln ”Why we need Danilo Kiš” och jag kan bara säga: Följ maningen!

För några veckor sedan avslutade jag läsningen av ”Lutan och ärren”, men de här texterna fortsätter att röra sig i mitt huvud eller mitt inre, trots att jag nu läser andra böcker, ja, jag menar verkligt bra andra böcker (av till exempel Thomas Bernhard eller Antal Szerb). Jag kan inte lämna platsen eller hålet där de flödar in i mig och jag har nu kastats in i en kanske omöjlig (men hur möjlig som helst!) läsning av det serbiska originalet. Jag läser berättelsen om den lettiske maratonlöparen (”Maratonac i sudija”) som på den hårda plankbritsen i det sovjetiska koncentrationslägret drömmer om ett maratonlopp som far iväg, lösgör sig och lyfter högt från marken, men som rullas tillbaka av maran eller människors litenhet. Jag vet inte.

1IMG_8889

Jag ser hans ord på sidorna i boken och tyder dem med glad möda – jag ramlar uppåt.

Och nu vet jag att jag så snart som möjligt också måste läsa ”En grav för Boris Davidovitj”. Det är Adam Thirlwell som har övertygat mig om det eller nej förresten, det är naturligtvis Danilo Kiš själv som gjort det med sina ord, men Thirlwell har givit mig en spark som fått mig att inse det på ett mer akut sätt. Ja, och här till sist ett citat ur den engelska översättningen av denna roman:

“born in 1899 in Esztergom, Hungary. Despite the meagre data about his earliest years, the provincial bleakness of central European towns at the turn of the century emerges clearly from the depths of time: grey, one-storey houses with back-yards that the sun in its slow course divides with a clear line of demarcation into quarters of murderous light and damp, mouldy shade like darkness; rows of acacia trees which in springtime exude the aroma of childhood sickness, like thick cough syrups and lozenges; the cold, baroque gleam of the pharmacy glittering with the Gothic of white porcelain vessels; the gloomy high school with its paved yard (green, peeling benches, broken swings like gallows, whitewashed wooden lavatories); the municipal building painted Maria Theresa yellow, the colour of dead leaves and the autumn roses from ballads played at dusk by the gypsy band in the garden of the Grand hotel.”

Läs mer

kall morgon – kall dag

Kall morgon här, jag ser på tv att det snöar i Gorski kotar och i luften här utanför luktar det snö. Jag har för första gången handskar på mig igen. Det är snö på Sljeme. Och det känns kallare än termometern säger.

1IMG_8882

Jag ser som vanligt på nyheterna och som vanligt pendlar jag mellan att förstå och att inte förstå. Det verkar som om presidenten i Bosnien&Herzegovina försökt säga något om att erkänna Kosovo som självständig stat. Något oroligt och osäkert fladdrar över hela inslaget. Sedan kommer en sekvens med Dodik från Republika Srpska, där han naturligtvis säger att det inte går och det blir än en gång tydligt för mig hur förfärande bräckligt BiH är, hur farlig denna konstruktion är. Ja, och så får vi höra Vučić från serbisk sida säga något hotfullt, i alla fall låter det hotfullt för mig och jag vet att det är en maktdemonstration. Jag blir så beklämd när jag tänker på Bosnien. Arma land!

Men jag äter min frukost och börjar gå igenom studenttexter. Det är en sådan dag idag. Efter någon timme gör jag ett avbrott för att åka till posten. Jag har på nytt fått en sådan där blankett där det står ”obična – velika” (vanlig – stor). Förra gången blev jag ju lite förvirrad över denna beteckning men nu vet jag: Det är ett bokpaket. Jag funderar lite över om det är så att brevbäraren inte längre får lägga böcker i brevlådan och eftersom jag får ganska många böcker hitskickade tänker jag lite missmodigt att det ju i så fall blir rätt obekvämt för mig. I alla fall åker jag mitt i dessa lite segslitna funderingar in till stan eller till Glavni kolodvor där den stora posten ligger. Och jag ställer mig i kön för paket och liknande. (Ja, så här kan det se ut på en post. Det vet de av er som bor i Sverige snart inget om längre.)

2IMG_8881

Lustigt nog är det precis som förra gången svårt att hitta detta ”vanliga stora” och flera anställda får rycka in. Till sist hittas paket i en gul plastlåda och jag har för mig att det var så förra gången också. Nästa gång får jag väl visa dem mitt ”vetande”. Fast då kanske allt är annorlunda.

Ikväll är det Babylon (mitt språkkafé) på Kino Grič igen och jag märker att mina känslor är blandade inför det. Sorgen efter Londi tränger sig på och jag vet att förra året var den sista lyckliga Babylon-träffen den i november. Den i december blev olyckskvällen och kvällen före hennes död. Jag känner på nytt att jag måste slå mig igenom alla de här murarna, ta alla de här stegen. Och ingenting för egentligen någonstans. Men jag måste vara stark.

Läs mer

Thomas Bernhard: Gå

I förrgår publicerades min text om Thomas Bernhards i Hufvudstadsbladet och jag passar nu på att lägga ut den under pausträdet också.

1IMG_8869

Thomas Bernhard inbjuder aldrig till någon lättfångad njutning och ännu mindre bjuder han på avkoppling eller underhållning och det bör vi vara honom tacksamma för. Han skriver så att det skrapar mot nervändarna på läsaren, men den som uthärdar och framhärdar belönas rikligen.

Romanen *Gå’ berättar om två män eller tre och vid sidan om dessa också om en fjärde. Jagberättaren och Oehler är ute och går tillsammans på onsdagar och måndagar. Tidigare promenerade Oehler med Karrer på måndagar, men sedan Karrer blev galen, slutgiltigt galen, går Oehler med berättaren två dagar i veckan. De två kvarvarande samtalar längs vägen om tänkandet och gåendet och om hur dessa i människan befinner sig i kamp om att vara den starkare.

”Det är faktiskt inte möjligt att gå och tänka med samma intensitet en längre tid. Ibland går vi intensivare men tänker inte lika intensivt, sedan tänker vi intensivt och går inte lika intensivt som vi tänker.”

De talar om tänkandets faror och gräver ner sig i tänkandet på dessa tänkandets faror, som också involverar gåendet och dess bräckliga och av tanken hotade existens:

”Vi får inte tänka på varför vi går, säger Oehler, för då skulle det snart inte längre vara möjligt för oss att gå och som ytterligare konsekvens skulle snart inte något alls vara möjligt för oss, liksom även om vi tänker på varför vi inte får tänka på varför vi går och så vidare, liksom vi inte heller får tänka på hur vi går, hur vi inte går, alltså står stilla, liksom vi inte får tänka på hur vi tänker när vi inte går utan står stilla och så vidare.”

Och de talar om Karrers galenskap, om hur han blev slutgiltigt och oåterkalleligt galen. Det skedde i den rustenschacherska byxbutiken och här händer något med läsaren eller i alla fall med mig som läsare. Det förfärliga galopperande tragikomiska förlopp som tar fart där får mig att gripas av ett extatiskt euforiskt rus. Karrer låter expediten hålla det ena byxparet efter det andra mot ljuset för att avslöja tunna partier som visar på tygets sekunda kvalitet. Karrer ropar upprört att byxorna är ”tjeckoslovakiska utskottsvaror” och expediten kontrar med att de är av ”förstklassigaste engelska tyg”. Rösterna ökar i styrka och glider upp i falsett, Karrer slår med käppen på disken. I mig bubblar och skriker det och jag vet inte om det Karrer eller jag som är galen. Och detta upphör aldrig förrän möjligen efter bokens slut. Gång på gång står vi inför det ohjälpligt tunna byxtyget i Rustenschachers butik.

Då och då dyker också den framstående kemisten Hollensteiner som i förtvivlan begått självmord upp i samtalen. Han begick självmord för att den österrikiska staten tog ifrån honom alla möjligheter att få anslag just när han stod på höjden av sin bana. Och dessa saker – självmordet och den österrikiska statens nesliga handlande – framstår i boken som helt självklara. I nästan vilket annat land som helst hade det funnits möjligheter för Hollensteiner, men han kan inte förmå sig att lämna sitt hemland. Hollensteiner – och Bernhard – hatar staten Österrike, men älskar landet.

Bernhards text består av hårt flätade upprepningar och omtagningar som nästan kväver eller tar musten ur läsaren och tär på förståndet. Men kanske kan man också beskriva texten som ett musikstycke med teman och variationer, där lika på ett oregelbundet sätt studsar mellan liknande och likadant, så att texten hålls levande och farlig. Själva språkets originalitet plockas in på bara skinnet, inget äkta finns, allt är citat eller citat av citat eller bara något någon redan har sagt till någon:

”Oehler säger ofta många från Karrer härstammande meningar och tänker mycket ofta en av Karrer tänkt tanke, tänker jag, utan att uttryckligen säga att det som jag säger nu är från Karrer, det som jag tänker nu är från Karrer. I grund och botten är allt som sägs citerat är också en mening från Karrer, som jag kom på i det här sammanhanget och som Oehler mycket ofta har använt när det passat honom.”

Men på bokens sidor glimmar för den som vill se det också platsnamnens poesi. Namnet Klosterneuburgerstraße har en hemlighetsfull, mycket wiensk, skönhet och det är lätt att tro att man själv går längs denna gata varje gång – och det är ofta – namnet dyker upp. Och Oehler säger till oss: ”Vi äger ingen som helst förmåga att komma bort från Klosterneuburgerstraße.” Steinhof, mentalsjukhuset där Karrer är instängd för alltid, är ett ädelstensvackert och slutet namn. Ännu vackrare blir det om man känner till platsens verkliga skönhet och har sett den omgivande lummiga parken och Kirche am Steinhofs rika ornament och gyllene kupol. Och det har ju Bernhard. Detta är också en bok om en dunkel kärlek till Wien.

°°
Thomas Bernhard
Gehen, 1971
Gå, 2017
Översättning: Jan Erik Bornlid
Bokförlaget Tranan

Läs mer