Innan sommaren faller

Imorgon eller denna natt kommer sommarens stora träd att fällas och falla tungt och jag sörjer över det, för för mig finns inget som sommaren. Ännu ikväll är värmen kvar och jag blev lite svettig i pannan när Miki drog iväg så där vilt efter någon för mig osynlig katt. Och ja, vinden är ljum. Nyss gick vi en runda längs Rapska och förbi Cooltura. De sprakande färgglada paraplyerna som hängdes upp i rader över Pašmanska i sommarens början är nu urblekta och matta i tonen av solens ljusflöde genom sommardagarna. Deras hud ser torr och dammig ut. Snart tas de nog ner, kanske redan imorgon, när regnet kommer, för vad ska man med paraplyer till när det regnar?

1IMG_3503

Vi knatade på längs Olipska (som ibland skrivs Olibska, har jag sett) mellan ljus och mörker och så förbi Postolar Mario och in bland träden, där jag band fast Miki helt kort för att fånga hans profil på bild och det blev denna profilbild.

2IMG_3508

Vi kom förbi den lilla baren Dalija om hörnet till Marijans grönsaksaffär och jag såg månen klättra bland huskropparna, lite varm om huvudet kanske denna kväll, men vem vet hur månen känner sig? Hans liv är nog nästan lika hemligt som mitt. Och vad Miki tänker vet ingen.

3IMG_3512

Läs mer

Och solen går ner över Vukovarska

Och solen går ner över Vukovarska en av de allra sista sommardagarna.

1IMG_3499

Kanske är imorgon den sista dagen det här året med temperaturer som tangerar 30 grader. Det går inte att föreställa sig den kommande svalkan, än mindre kylan. Just när det gäller väder kan jag aldrig leva mig in i något annat än det som just är. Fantasin blir helt abstrakt eller torrt formell när det gäller detta. Konstigt, för jag har ju varit med om så många olika väder, men jag kan ju säga att jag har min fantasi till annat.

Vukovarska är så lång att den verkar sträcka sig runt hela jorden. Hur vet jag att den inte gör det? Den böjer liksom av i synranden åt båda hållen och det svindlar lite när jag tänker mig hur ändarna möts någonstans i ett avlägset för mig okänt land, där människorna går upp och ner och andas vatten och dricker luft.

Läs mer

Drömmen om Karlovac

arlovac är en stad som ligger både långt borta och nära. Den lilla eller kanske ganska stora staden är storslagen i sin anspråkslöshet. Javisst, den vilar på minnen av fornstora dagar, men allt är så inbäddat i grönt, gröna vallar, långa parkstråk och alla floderna – fyra floder ringlar runt här. Husen verkar sjunka ner i grönska, lämningarna efter befästningsanläggningar också och den ursprungliga stjärnformen har mjukats upp till mer rundade former. Karlovac hör till drömmarna och staden själv verkar i sin rofylldhet drömma och gunga sin själ på vattnen. Jag vill alltid återvända hit och några gånger om året händer det att drömmen blir verklighet, ofta utan att denna verklighet föregås av någon plan. Egentligen blir jag alltid överraskad när jag hittar mig själv i Karlovac, glatt och stillsamt överraskad. Så här såg det ut när jag var där för inte så länge sedan…

2

Läs mer

Maksimir idag

Den vidsträckta parken Maksimir öppnades för allmänheten 1794 och den var en gång en av de mest betydande parkerna i det habsburgska riket, läser jag nu. Idag var Miki och jag där tillsammans med Gabi och dagen förflöt med promenader genom bokskog, längs sjöar med mängder av små sköldpaddor simmande hit och dit mellan yta och botten. Ja, och ibland stannade vi och drack kaffe eller annat. Timmarna flöt långsamt iväg men försvann ändå snabbt. Ja, ni vet hur det är med tiden, det är ofta svårt att se skillnad på snabbt och långsamt. Och hur hade tiden varit om den varit en plats? Nå, låt mig nu i stället föra er ett stycke genom parken.

Vi gick in genom huvudingången och följde sedan den paradgateaktiga vägen fram mot utsiktstornet med kaféet på höjden:

1IMG_3254

Efter en paus där travade vi vidare till Švicarska kuća, det schweiziska huset, som förr också hade servering, men som nu bara står där och ser värdigt ut:

2IMG_3255

Ja, och så gick vi längs en av sjöarna, tittade på sköldpaddorna och lät Miki dricka och plaska lite. En gång drack han i en sådan djärv ställning att han ramlade i, men han var raskt uppe igen.

3IMG_3263

4IMG_3260

5IMG_3271

En strålande sensommardag, varm och mjuk med en svag ton av kommande höst…

Läs mer

Om Kosovo…

Nej, jag vet egentligen inte alls tillräckligt om Kosovo i denna brännande stund, jag vet inte tillräckligt för att kunna säga hur det är eller vilka alla faror som lurar är. Ändå vill jag mitt i den svenska valdebatten fråga vad de olika partierna tänker om Kosovo i detta ögonblick då marken gungar i detta från Sverige avlägsna hörn av Europa. Kommer gränserna att dras om efter etniska linjer? Risken är överhängande. Och om man börjar riva i gränserna på ett ställe på Balkan är risken stor att andra delar destabiliseras, tills allt delats ända ner till sönderslagning, för någon kommer alltid att befinna sig på fel sida om gränsen. Idag gör Serbiens premiärminister Vučić sannolikt en resa till Kosovo för att besöka de norra serbiskdominerade områdena och även en viktig vattenreservoar och vem vet vad som kommer att hända då. Det har inletts samtal (fast nej, ”samtal” är nog fel ord) mellan Kosovos president Hashim Thaçi och Aleksandar Vučić för att komma fram till gränsändringar enligt etniska kriterier, fast nu verkar tonen bli allt gällare och anklagelser om lögner och fulspel blir allt vanligare och allt hårdare formulerade. Och Dodik i Republika Srpska gnuggar händerna och vem vet vad Putin gör.

Er Balkankommentator vet alldeles för lite men ändå tillräckligt för att kraxa olycksbådande och ber er att åtminstone för ett ögonblick vända blickarna mot sydost.

Läs mer