En ström av mörkt blod…

Jag har stannat vid ännu en skrämmande utvägslös dikt i ieud utan utgång av Ioan Es. Pop.

p10600481

Först funderade jag lite över titeln. Hände det något särskilt i Rumänien eller i världen den 12 oktober 1976? Mina funderingar gav inget resultat, så jag var tvungen att ta itu med själva innehållet – en ström av mörkt blod bakom huset, som en familj i generationer försökt dölja med halm och löv. Det här är samma stoff som min barndoms mardrömmar vävdes av. Det har med både skräck och skam att göra. Och det som skildras är oåterkalleligt – så här var, är och kommer det att vara.

Jag läser med ett litet stänk av hopp en rad om att någon kommer undan. Men nej, den som kommer undan, kommer bara undan till nästa gång. Och dessutom översköljs han eller hon av hat för denna frist.

Och ändå finns ett slags tröst i den där dikten. Det är som om diktaren sagt allt det värsta. Värre än så här kan det inte bli. Det finns inget falskt ljus. Det kan inte plötsligt visa sig att "det egentligen var mycket värre".

12 oktober 1976

i fyra generationer har det bakom vårt hus flutit
en ström av mörkt blod.
i åratal har min far hållit på att täcka över den med halm och löv
så att grannarna inte ska märka något. också hans far täckte över den med halm och löv

och kanske blir det snart också min tur att täcka över den
för det vore inte bra om grannarna kom på vad som flyter där.

om våren låtsas vi plöja och så,
så att det ser ut som om vi liknar alla andra.
och om hösten låtsas vi bärga skörden
för att verka som de andra, så att ingen ska märka
att allt vi i själva verket gör är att vänta
för att se vem som kommer sedan, en av oss
kommer säkert sedan.

vi tillbringar dagen med att hata den som kommer undan, fast
den som kommer undan, kommer bara undan till nästa gång.
under tiden flyter nedför denna ström en sträng av
mörkt blod, i åratal har vi täckt över den
med halm och löv,
det vore inte bra om grannarna kom på vad som flyter där,
det måste se ut som om vi liknar alla andra.

Översättning: Dan Shafran

I Salongen finns nu en text om Herta Müller; ingen nyskriven men ny i Salongen i alla fall.

12 tankar om “En ström av mörkt blod…

  1. Tack Lev,
    för att du skickade Seamus Heaneys ”Digging” hit. Efter Pops dikt behöver man läsa något som rymmer en sådan här stilla tilltro till tillvaron.

  2. Det här en röst av alla dessa, hur låter dessas röster som inte hörs, eler rentav hörs emot? I Litauen finns det numer sajter som propogerar en radikalt annan syn på det förgångna, vilket betyder det motsatta från vad man kan förvänta sig i väst.

    Du, Bodil, skildrar sällan lidandets röst från en politisk tvivelaktig point-of-view. De som led av numer fel skäl, Vapcarov, Julius Fucik och andra, som rätt ofta skapade humanioria av hög klass, utan att vara från hög klass, och nutida som numera gör det av samma skäl, de som var och är av inte så betydande kulturell kulör. Humaniora behöver inte alltid vara befriad från en tanke att befria mer än själ. Jag saknar ibland hos dig en humanism med spets, en humanism där inte bara världen speglas, utan också förändras… Varför ska världen stå still, varför ska vi sluta drömma och varför ska inte våra ord vara mer än bara ord?

  3. Michael,
    nu är jag lite osäker på hur du menar. Borde jag skildra lidandet ”från en politiskt tvivelaktig point-of-view”? Borde jag enligt dig ”gå till handling” i stället för att bara iaktta? Jag kan bara svara att jag är jag och det jag skriver här är en bit av det jag tänker, en bit alltså. Någon annan – kanske du själv – får göra det du talar om. Och det är klart att det finns något att sakna hos mig, som hos alla.

  4. Ja, det här var än lovligt grumligt, medges. Jag hade många tankar i skallen och fick väl inte ut riktigt vad jag ville ha sagt. Mina tankar rörde sig kring det kulturbegrepp som vi möter här hos dig och i relation till det som jag mötte under universitetsåren, det jag ofta saknade, att den ”kulturtyp” som också bär en prägel av den politiska verkligheten, tanken att kulturen inte bara är en autonom yttring av mänsklig verksamhet, utan också kan förklaras utifrån det samhälle den skapas i. Och att kulturen verkar som en kraft i en samhällsförändrande process. Inte bara som poesi och prosa i sin egen rätt, utan som en del av något större och annat.
    Det var ingen kritik av din inriktning eller ditt val av ämnen, jag har tidigare sagt att din blogg håller mycket hög klass. Jag saknar bara det här ibland, att se kulturen som ett fenomen i samspel med andra samhällsfenomen.

    Men när jag stavar eller med ett l, då är jag på mer än en planet samtidigt.

  5. El-planeten, kanske. Äsch, Michael, jag kan bara säga att det du inte finner här finner du säkert på många andra ställen. Och sedan har jag ju min ”politiska agenda” där du och jag sällan eller aldrig är överens.

  6. Den här dikten har bitit sig fast i sinnet och jag återvänder gång på gång för att försöka komma på vad den ”handlar om” och varför den är så bra.
    Strömmen av mörkt blod – är det en skam, en skuld, som familjen till varje pris måste hemlighålla? Det är en tolkning som man kan utläsa. Men sättet att dölja, att ”låtsas” plöja, så och bärga skörden, ”för att verka som de andra”?
    Räcker det inte med att faktiskt utföra dessa normala sysslor, som man väl gör, utan måste man (samtidigt?) ”låtsas”? Och hur gör man då?
    Och vad betyder detta att någon ”kommer sedan”? Att någon kan komma undan och bli hatad av de andra, men bara kan komma undan ”till nästa gång”?
    Liksom i den dikt av Pop du tidigare visade, ”banketten”, så finns här i den skenbart så enkla dikten så mycket att fundera på att det väl slutar med att jag köper samlingen…

  7. Nej, jag får inte heller någon rätsida på vad dikterna i den här lilla boken egentligen ”betyder”, men de liksom binder mig och jag måste läsa dem om och om igen. Så här börjar till exempel en annan:

    vi bultar på dörrarna för att de ska öppna och
    släppa ut oss, men de på andra sidan hör oss inte utan
    också de bultar på dörrarna för att vi ska öppna och släppa ut dem

  8. Jag har också på något sätt gripits av den här dikten men liksom Lennart har jag svårt att förstå vad den egentligen handlar om. (Ja, det är väl litet Hägglundskt att vänta sig att man skall ”förstå” konstverket 😉 Jag har läst den flera gånger. Flera olika tolkningar är möjliga. En tolkning skulle möjligen kunna vara att det ”mörka blodet” skall uppfattas nästan bokstavligt. dvs. det kunde handla t.ex. om ”zigenarblod” – det gäller kanske att dölja sin identitet i förtryckets samhälle. Men varför just i ”fyra” generationer måste man ju då fråga sig.

  9. Ett nytt försök:

    Jag läste nyss detta:
    Ioan Es. Pop på nätet, och blev inte så mycket klokare när det gäller tolkningen av Pops dikt. Kanske kan ni andra hitta några ledtrådar där?

  10. Tolkningsförsöken inspirerade mig att närläsa dikten ett par gånger för att se om det skulle gå att tränga djupare. Först undrar jag om dateringen är just datering eller titel, det framgår inte här. Om det är en titel, har den ju stor betydelse för diktens tematik. Just det här datumet rymmer mycken allmän symbolik, som knappast har med dikten att göra: här finns Columbus, Oktoberfest, Macintosh, Chrusjtjov och Brightonbomben, samt en rumänsk drottning, som lär ha yttrat följande livsvisdom: ”Jag har begått varenda synd i mitt liv utom mord, och jag vill inte dö innan jag har provat även det”. Nå, nog om datum. Här är ju dessutom årtalet 1976 avgörande, följaktligen utgår jag från datering.

    Jag läser dikten som en beskrivning av ett makro- och mikrotrauma, även om jag inte är säker på hur lång en generation är… Kanske kan man se det som en beskrivning av det moderna efterkrigsrumänien? Det mörka blodet blir en topos över synd och skam som nämnts, men också över förbrytelser i stora mått, förbrytelser som man måste dölja genom att verka normal, och grannarna blir då i överförd bemärkelse den omvärld, som aldrig får lov att få veta vad som pågår. Halm och löv blir vad den enkle bonden s.a.s. tvingas använda för att medverka till denna mörkläggning, man bör alltså inte se det alltför konkret. Kommer sedan är den som står på tur att drabbas, kommer undan, ja, det blir då motsatsen, och dennes tur orsakar förstås hat. Som synes ser jag dikten som en existentiell beskrivning av ett land i förtvivlan, väntan, ångest och vanmakt. Nej, värre skulle det kanske inte kunna bli, vem vet?

    För mig personligen är datumet också rätt ödesmättat, två dagar senare, d.v.s. imorgon för 33 år sedan avled min far.

Kommentera