Blogg

Jag läser ännu en gång dikten Ein Auge, offen ur samlingen Sprachgitter av Paul Celan. Jag vet, som vanligt när jag läser Celan, inte om jag verkligen förstår vad jag läser. Det är som om själva essensen glider ifrån mig eller för att uttrycka mig tydligare: det är som om min läsupplevelse pendlar mellan att allt ter sig nästan alltför klart och att det skrivna verkar dölja hemlighet bakom hemlighet.

Ein Auge, offen

Stunden, maifarben, kühl.
Das nicht mehr zu Nennende, heiß,
hörbar im Mund.

Niemandes Stimme, wieder.

Schmerzende Augapfeltiefe:
das Lid
steht nicht im Wege, die Wimper
zählt nicht, was eintritt.

Die Träne, halb,
die schärfere Linse, beweglich,
holt dir die Bilder.

…

Försök till översättning:

Ett öga, öppet

Timmar, majfärgade, svala.
Det inte längre nämnbara, hett,
hörbart i munnen.

Ingens röst, igen.

Ömmande ögonglobsdjup:
ögonlocket
står inte i vägen, ögonfransen
räknar inte, det som stiger in.

Tåren, halv,
den skarpare linsen, rörlig,
ger dig bilderna.

…

PS Jag vet att "holen" inte betyder "ge", men betydelsen i "hämta något åt någon" ligger väl inte så långt ifrån "ge någon något"? För ordföljdens och smidighetens skulle har jag därför tills vidare valt "ge".

Lucija Stupica (f. 1971) är en slovensk poet med tre diktsamlingar bakom sig. Jag fick för bara någon dag sedan den första svenska översättningen av hennes dikter i min hand. Alla de tre diktsamlingarna Cello i solen, Vindfångare och Ön, staden och de andra har fått lämna textbidrag till den svenska volymen som heter När avtrycken vaknar efter en dikt ur Vindfångare.

Snäckan här är min egen

Det första intrycket – jag har, får jag erkänna, inte hunnit läsa riktigt alla dikterna ännu – är en luftig känsla, en känsla av att vara i ett landskap och ett slags stilla, kanske ytligt sett omotiverad, glädje.

Jag läser en dikt ur Cello i solen, så får ni känna efter lite:

Stulen skönhet

Vi vaknade upp till en solig morgon,
borstade tänderna och satte oss vid bordet.
Dagen hade precis börjat.
Därute, olivlundar
och människoöden som vecklas ut
likt färgglad tvätt över
en stor, stenig bakgård.
Allt som likt utdragen, långsam musik
klev in i det mörka scenlandskapet fick klarare färger.
Bilderna blev starkare, större
än denna tunna skrift fångad mellan papperets kanter.
Med våra ögon slutna kastades vi av vinden likt båtar,
ett citronträd gav oss sina mörka, gröna vingar.
Vi planterade små och stora frön av lust,
skrev brev till fåglarna som fridfullt
korsade tystnadens breda vägar,
spelade in filmer i våra halvslutna ögon,
och om du sa: Vad du är vacker,
så sa du det för att du menade det.
Medan dagen sänkte sig ner över våra axlar
var det som om vi gick längs en avfolkad strand,
smekt av himlen. Den liknade
Arkadien och den var nära.
Sommaren blåste
och formade oss till två bägare
bräddfyllda med milda,
allt mildare tankar.

Medan jag skrev ner dikten läste jag den långsamt högt för mig själv och jag märkte att jag tyckte ännu mer om den när jag fick höra den också.

Översättningen – och i sådana här fall är översättarens betydelse nästan absolut – är gjord av Jan Henrik Swahn. Han har också skrivit ett efterord och jag vill citera det lilla avsnittet där han talar om slovenskans dualis:

Kärleken är något som diktjaget hela tiden förhåller sig till: ”Jag behöver omfamningar för att få luft.” Stupica har sagt att slovenskan är ett språk för älskande. Varje verbform, varje ändelse påminner de älskande om att de är två och att det de säger omsluter dem och utpekar dem. Slovenskan är nämligen sällsamt nog ett slaviskt språk med alla dualformerna levande bevarade och i Stupicas dikter duggar dessa tvåsamhetens markörer tätt.

Det här påminner mig om en slovensk novellantologi som jag köpte på Leipziger Buchmesse 2006, ett år då särskild uppmärksamhet riktades mot nutida slovenska författarskap. Titeln till antologin anspelar på just den speciella slovenska dualisformen: Zu zweit nirgendwo – Neue Erzählungen aus Slowenien.

PS Det är det lilla skånska förlaget Rámus som givit ut När avtrycken vaknar.
PPS Här finns en av mina texter om Aleš Šteger, en annan ung slovensk poet.

Jag försöker mig på ett litet ”upprop”: I Salongen pågår sedan våren – vid sidan av översättarintervjuerna som jag talade om härom sistens – en serie vi kallar ”Unga röster”. Där deltar unga skribenter (15-20 år gamla) med recensioner, essäer och liknande texter om verk och författare ur den europeiska litteraturen (med undantag för engelskspråkig och nordisk litteratur). Under texternas tillblivelse står jag bredvid och bistår, om så önskas, med råd och kommentarer. Hittills har vi publicerat tre texter i serien.

Sara Öberg har skrivit om Roberto Savianos kortroman ”Kärleken är dödens motsats”. Här följer ett kort citat ur hennes text:

Boken är lågmäld, mjuk och i vissa stunder framkallas en känsla av uppgivenhet. Krigen radas upp efter varandra och med varje krig följer nya sorger, vilket skapar en känsla av att sorgen aldrig tar slut, att det är något som man måste lära sig att leva med.

Det andra bidraget till ”Unga röster” handlar om Daniel Kehlmanns roman ”Jag och Kaminski”. Det är Amanda Cassel som skrivit och detta säger hon till romanens huvudperson:

Har Ni verkligen inställningen att Era medmänniskor inte lever med Er utan bredvid Er och även för Er? Ska Ni säga att en tjej ser bra ut säger Ni att hon ”inte är ful”. Ni utgår ifrån att allt från grunden är fult, negativt och smaklöst. Ni är en man som bara gör livet grått och surt för andra! Hören Sie auf!

Den senast tillkomna texten i serien är skrivet av Max Paulsson och han skriver om ”Orons bok” av Fernando Pessoa. Här följer slutraderna:

Fernando Pessoa har inom sig Bernardo Soares: en sargad själ som blöder en prosa svart och kraftfull som råolja. Orons bok är nedslående, inspirerande, hänryckande och återigen nedslående. Hur mycket man än vill förvissa sig om att det bara är en samling texter, kan man inte undgå känslan av att precis ha blivit nedtrampad av ett helt kavalleri med sanningar när man slår igen pärmarna.

Ytterligare två skribenter står nu på tur och deras texter kommer att dyka upp i Salongen inom några veckor eller någon månad. Jag vet vad de funderar på att skriva om, men jag vill inte avslöja något här. Men nu till ”uppropet”: Är det någon av er läsare som har någon ung skrivande människa som är intresserad av litteratur i sin närhet eller lite avlägsnare omgivning? I så fall – låt mig gärna veta det.