I höstskogen

Jag har förstått att en del av er inte har något emot att då och då få följa med Londi och mig på en runda i skogen. Så låt oss gå ut en sväng tillsammans djupt in i oktobern. Mycket känner ni – om ni är trogna besökare här – säkert igen. Det här är vägen från Lennart, som bor i skogskanten, till Hovmanstorpet, där en gång hans farföräldrar bodde. Strax bakom granen i vänstra bildhörnet befann sig en gång det lilla torpet Vrån och än kan man hitta lite tegelbitar under tuvorna där.

p1060104

Nu har vi kommit förbi Hovmanstorpet och gått igenom skogen förbi det stället där jag för något år sedan fotograferade den där älgkon med de två kalvarna. Framför oss i solljuset ligger Brudarebacken där Norskens hus stod. Vi går förbi murresterna efter det som en gång var lagården.

p1060108

Strax är vi nere i den lilla ”björkallén” som för över banvallen. För bara något år sedan for tågen ännu förbi här. Nu går de under jorden.

p1060114

Det knakar till i buskarna och där står den, älgen. Jag glömmer kameran och bara tittar. Älgen tittar tillbaka, nyfiket, tror jag. Den har inga horn och den ser ganska slank och ungdomlig ut. Jag kan inte se om det är en han eller en hon. Vi fortsätter att titta på varandra och jag säger med låg röst något lugnande till Londi. Hon håller sig, försiktig som hon är, bakom mig. Inget händer bortsett från tittandet och jag bestämmer mig för att vända om – så där i en halvcirkel som jag har hört ska vara bra.

Vi smiter upp på åsen bakom Norskens källare och börjar trava hemåt. Ofta när jag går längs den karga åsarna här tänker jag på Tage Aurells små berättelser. Det är samma slags värld.

p1060145

Och så är vi tillbaka bakom Hovmanstorpet igen och nu lämnar vi stigen och stiglösheten och går ner på den lilla vägen.

p1060151

3 tankar om “I höstskogen

  1. Javisst. Det är trevligt att få följa med på promenad i höstskogen.

    Efter att ha försökt komma med i klubben för kvalificerade uttolkare av Ioan Es. Pops blodiga dikt, har jag, åtminstone tillfälligt, gett upp hoppet om medlemskap.

    Godnatt alla litteratörer och poesiläsare. Här kommer något som man inte behöver förstå. Det är bara att njuta. Kanske kan poesi fungera så också, i någon mån? Jag tror det.

    Chopin Nocturne Op.9 No.2 (Arthur Rubinstein)

    Bloggens pianovirtuoser kanske kan följa med i noterna, och kontrollera att Arthur får med alla tonerna i rätt ordning?

  2. Godmorgon Lars,
    jag är inte heller någon kvalificerad tolkare av Ioan Es. Pops dikt, men jag kommer inte ifrån att den griper mig ändå. Och om vad vi egentligen behöver förstå vet jag inte mycket. Tack för den nattliga pianomusiken som nådde mig så här i morgonstunden!

  3. Vad jag menade med ”behöva förstå” är att de flesta texter, även dikter, har ett slags budskap eller en innebörd, som man kan behöva förstå för att kunna ta till sig och eventuellt finna glädje (eller sorg) och njutning i att läsa texten. Men jag medger att dikter kan vara suggestiva, fantasieggande och estetiskt givande utan en sådan förståelse. Kanske är Pops dikt avsedd att ge läsaren en oklar men påtaglig känsla av obehag inför något okänt. Lite av den känslan som man får när man läser Kafkas ”Processen”.

    Nej, nu har jag nog gett mig ut på alldeles för hal is…

    Musiken, å andra sidan, har inte detta tolkningsproblem, den talar direkt till människans själ, för att uttrycka det lite högtravande.

Kommentera