MojUppsats – hur fortsätter vi?

Kanske undrar någon av er hur det har gått med projektet MojUppsats, som startades i november förra året och som jag då länkade till. Det rör sig alltså om en blogg, där mina svenskstudenter tillsammans med mig publicerar särskilt bra texter/kortuppsatser. De uppsatser som publicerades i november var alla utformade som svar på Dick Harrisons väl något provokativa fråga ”Vad kan ungdomarna i stället?” i tankesmedjan Magma. Där tog vi med ganska många studenttexter för att få bredd på svaren, eftersom Dick Harrison skulle få ett så många svar som möjligt på sin fråga.

I dagarna har jag stoppat in ytterligare två texter på samma tema, men från en annan studentgrupp. Dessa ligger alltså överst här. Välkomna att läsa! Framöver kommer välskrivna och intressant tänkta texter på andra teman undan för undan att läggas upp.

Förutom för länkarnas skull gör jag det här inlägget för att jag behöver råd om hur vi ska kunna hitta fram till fler läsare av dessa texter. Är det något med bloggens organisation som gör den svåröverskådlig? Förslag till förbättringar? Och möjligen ännu viktigare: Vart ska vi skicka länkar till bloggen, så att fler får läsa och det kanske till och med blir lite liv under texterna?

Solvatten

Att vara lärare är ett stort privilegium, åtminstone om man har sådana studenter som jag. Ofta lär jag mig dessutom nya saker av dem. Igår kom jag hem med den här lärdomen. Nu säger någon att detta om Petra Wadströms uppfinning av ett sätt att utan kemikalier rena vatten så att det till exempel blir till dugligt dricksvatten hade jag väl kunnat ta reda på själv på nätet. Ja, det hade väl kunnat hända, men nu var det faktiskt genom två av mina studenter som jag fick reda på detta. Och det slog mig att det här är en alldeles fantastisk uppfinning, som borde få mesta möjliga spridning.

Vid sidan om blir jag också fascinerad av det faktum att Petra Wadström också eller kanske till och med främst är konstnär…

≈≈≈

PS Det kommer att vara ganska tyst under pausträdet ett tag framöver. Alla mina krafter behövs här i det verkliga livet.

MojUppsats

Idag vill jag peka på en nyöppnad blogg, som heter MojUppsats (”MinUppsats” på helsvenska). Det är en grupp av mina svenskstudenter som startat den och anledningen var de ovanligt fina texter som jag fick läsa under ett litet projekt som bestod i att anta den svenske historikern Dick Harrisons utmaning till unga studenter i den här artikeln.

De första sju-åtta texterna kommer alltså att röra sig kring frågan om dagens studenter kan mindre än gårdagens. Sedan kommer bloggen att öppnas för intressanta och välskrivna uppsatser från alla svenskgrupperna vid universitetet i Zagreb. Min roll är att språkgranska och hjälpa till vid urvalet. Och att vara med och sprida det hela.

Vänd trenden!

Den 31 oktober skrev Svenska Akademien ett brev till rektor vid Göteborgs universitet med anledning av nedläggningen av italienskan och hotet om nedläggning av ytterligare språk. Jag citerar här ett par stycken ur det långa och mycket kraftfulla brevet. Jag börjar med detta:

När våra universitet beskriver målen för sina strävanden brukar ambitionen att vara internationellt gångbara, helst ledande, understrykas emfatiskt. Det talas mycket om spetskompetens, men rädslan för att kunna beskyllas för provinsialism är lika uppenbar. För att vinna internationell erkänsla krävs emellertid mer än framstående forskningsresultat inom specialiserade problemområden. Framför allt behövs det god kommunikationsförmåga och kulturkunskap för att skapa ömsesidig förståelse av mera beständig art. Egen spetskompetens på detta område måste säkerställas av varje universitet som strävar efter internationella framgångar.

I det här stycket fäster jag mig särskilt vid orden om god kommunikationsförmåga och kulturkunskap som en förutsättning för ömsesidig förståelse av mera beständig art och jag tycker att det ligger ett särskilt krut i detta om beständig, alltså inte bara till ett visst projekt rotts iland eller ett visst budgetår nått sitt slut.

Och så kommer stycket om nedläggningen:

I början av sommaren nådde oss nyheten att ett beslut om nedläggning av flera språkämnen vid Göteborgs universitet var på förslag. Beslutet skulle fattas den 20 juni och bakgrunden ansågs vara att man ville få bort s.k. »småämnen» med svagt utvecklade miljöer för att i stället ge nya, mera »spännande» ämnen större plats. Tiden var redan ute, föreföll det.

Några av ”småämnena fick respit, medan det om italienskan bestämdes att den skulle läggas ner till vårterminen 2013. Bilan för det språket vid Göteborgs universitet har alltså redan fallit. Eller går det att riva upp sådana här beslut? Jag tror att det gör det, men om det kommer att göras är en annan sak.

Lite längre ner i brevet tas reaktionerna från italienskt håll upp – och den löjligt lilla besparingssiffran. Och så ställs frågan varför man ska kunna läsa svenska vid så många universitet i Italien och det ser ut så här med italienskan i Sverige:

Italienska myndigheter i Sverige (ambassaden och kulturinstitutet) och i Italien (utrikesministeriet och utbildningsministeriet) var inte sena att reagera och ifrågasatte den budgetmässiga argumentationen bakom beslutet (italienskans del av de sammanlagda utgifterna vid Institutionen för språk och litteraturer uppgår till ynka 0,6 %). Med all rätt. I ett läge då Italien hårt drabbas av den ekonomiska krisen gör fakultetsnämnden uppgiften för italienska åtstramningspolitiker lite väl enkel: vem vill argumentera för svenskundervisningen i Italien (med Milano, Florens, Rom och Neapel som några av sina traditionella huvudorter), om svenskarna lägger ner undervisningen i italienska vid universitetet i landets andra stad?

I och för sig finns de kanske många nog som tycker att det inte spelar någon roll om man kan läsa svenska i andra länder, ”nu när alla talar engelska”, men det är inte den kulturkrympningsvägen vi ska gå, eller hur?

Är det på detta sätt fakultetsnämnden tänker sig den språkliga samexistensen i Europa? Är det på detta sätt fakultetsnämnden vill degradera italienskan till ett »småämne» utan intresse för svenska studenter? Men den italienska litteraturen finns ju i översättning, kanske någon invänder. Ja, just det. Av de färdigheter som lärs ut genom undervisningen i italienska hör just kompetensen att för en större allmänhet tillgängliggöra italienska texter (inte bara skönlitterära), och det är inte minst denna översättningskompetens som beslutet allvarligt underminerar. Med tanke på att beslutet om italienskans nedläggning redan är fattat kan vi bara på ett sätt ge uttryck för vår inställning, nämligen genom att uppmana fakultetsnämnden att riva upp sitt beslut.

Ja, hur ska man i Sverige i ett längre lopp komma åt vad som skrivs och skrivits på italienska? Översättningar via andra språk innebär alltid en risk för att nyanser och detaljer tappas och grumlas.

Och så brevet upp något om svenskundervisningen i världen och att denna bredd inte är någon självklarhet, särskilt inte om man från svenskt håll skär ner undervisningen i främmande språk här:

Det undervisas i svenska vid mer än 220 universitet runtom i världen (se t.ex. DN 19/8 2012). Det kan låta imponerande, och faktum är att svenskar i allmänhet underskattar eller är helt omedvetna om det starka intresse som finns på olika håll i världen för det svenska språket, den svenska kulturen och det svenska samhället. Det skall understrykas att detta intresse inte bara bärs upp av utländska humanister, utan en överväldigande majoritet av de svenskstuderande utomlands räknar med att ha nytta av svenskkunskaper inom företagsvärlden, som ekonomer och statsvetare, allt möjligt. Förvånansvärt många läkare studerar svenska utomlands. De lärare som undervisar i svenska utgör i sin tur en ovärderlig förbindelselänk mellan Sverige och de olika kulturer det gäller, dessutom av växande betydelse allteftersom tjänsterna som kulturråd dras in och hela ambassader reduceras eller läggs ner.

Och apropå detta om italienskan som ”småämne” får vi läsa att svenskan egentligen aldrig är något annat vid universiteten världen över:

Svenskan är överallt i världen där undervisning i vårt språk förekommer ett småämne. Hela denna verksamhet är sårbar och kan upphöra med mycket kort varsel. Ämnets representanter för en ständig kamp för dess existens. I det internationella universitetssamarbetet (inte minst olika utbytesprogram) betonas ständigt vikten av reciprocitet. Varje gång universiteten i Sverige sänder ut signaler om att man tänker dra in på sin undervisning i främmande språk osäkras falluckan under svenskundervisningen utomlands. På detta område har alla svenska universitet ett gemensamt ansvar, men Svenska Akademien stöder också aktivt och mycket substantiellt svenskundervisningen utomlands i olika former. Trovärdigheten i vår plädering inför främmande universitets ledningar undergrävs varje gång ytterligare ett språkämne läggs ned i Sverige.

Svenska Akademien påpekar i stycket ovan vikten av att de svenska universiteten betänker att de har ett gemensamt ansvar för att inte av ofta kortsiktiga och ekonomiskt futtiga skäl skära ytterligare i undervisningen i främmande språk. Det finns ingen ömsesidighet om den ena sidan skärs bort. Och ömsesidigheten och är själva förutsättningen för ett djupare internationellt samarbete.

Och så några sanningens ord om att riva och att bygga och hur mycket mera som krävs för det senare:

Det är lätt att riva ner men mödosamt att återuppbygga. När bron i Mostar raserades var det inte bara en stor mängd stenmassor som störtade samman. Det hade ett stort symbolvärde när folkgrupper med olika etnisk, språklig och kulturell bakgrund hetsades mot varandra och berövades möjligheten till fredlig och fruktbärande samlevnad. Det kaos och den bestialitet som följde är välkända ting. Språk- och kulturstudier är ingen oförarglig hobbyverksamhet som man kan ha eller mista. Det ligger stor sprängkraft – inte minst i ett internationellt perspektiv – i de frågor som studeras. Det gäller för svenska universitet att bevara sin spetskompetens även på dessa områden. Små och svaga miljöer behöver stärkas hellre än avvecklas. För bara några få år sedan genomförde fakulteten en genomgripande omorganisation, varvid många ämnen sammanslogs till ett fåtal större enheter. Ramarna finns således.

Och tack för orden om att ”språk- och kulturstudier inte är någon oförarglig hobbyverksamhet”!

Jag avslutar mitt citerande med det nästsista stycket:

Avgörande för framgångsrikt samarbete och ömsesidig förståelse är väl fungerande kommunikation. Det viktigaste kommunikationsmedlet som står till människans förfogande är språket. Vars och ens språk griper också djupt in i personligheten, i vår självbild. När vi inte kan kommunicera med varandra på de språk som är mest naturliga för oss måste vi naturligtvis reda oss med andra, i vår del av världen ofta engelska. Men det är viktigt att det finns några som kan förmedla den mest oförställda bilden av den andres värld direkt via dennes språk. Utan översättning på en avancerad nivå från ett betydande antal språk blir vi isolerade och maktlösa.

Ja, ”det är viktigt att det finns några som kan förmedla den mest oförställda bilden av den andres värld direkt via dennes språk”!

Här kan ni läsa hela brevet utan inhopp från min sida.

Brodow/Edqvist/Ehnmark/Kavaleff/Öh

Härom dagen läste jag än en gång Strindbergs Pelikanen. Jag har detta kammarspel i ett häfte som ser ut så här:


klicka för större bild

I häftet finns också en välgjord introduktion till Strindbergs dramatik i allmänhet. Dessutom innehåller det en rad förslag till hur pjäsen skulle kunna spelas av elever i en gymnasieklass. Och så finns det ett antal läsuppgifter. Egentligen hade jag enbart tänkt läsa själva dramat, men efter en stunds bläddrande kom jag att läsa igenom alla instruktioner och uppgifter. Det var en oväntat fascinerande läsning. Jag citerar lite ur uppgifterna:

Miljön

Tid och plats för dramat. Försök med hjälp av olika detaljupplysningar (elektriskt ljus, ”Camorra” osv.) tidfästa dramat. Kanske uppgifterna om kompositörerna till musikinslagen kan vara till någon ledning. Använd uppslagsböcker, särsklit musiklexika. Möjligen kan också scenanvisningarna användas.

Jämför rumsbeskrivningen i Et dukkehjem med den i Pelikanen.

Handlingen

Peter Hallberg har i en uppsats om Strindbergs kammarspel menat att utgångsläget i Pelikanen erinrar om Hamlet. Motivera.

Pjäsen har ett tydligt händelseförlopp, men detta baseras i mycket på sådant som hänt dessförinnan. Vad t.ex.? Peka på något textställe som kan sägas utgöra en väsentlig del av expositionen.

Dramat har ett slags peripeti – en vändpunkt – där barnen går till motanfall mot modern och mågen. Var finns den?

Under hur lång tid spelas dramat?

Grundtanken

Varför heter dramat Pelikanen?

Herbert Grevenius uppfattar Pelikanen som ”en uppgörelse med en viss borgerlig livsstil, den flotta gesten och trevna familjegrupperingen utåt”. Motivera och exemplifiera med avsnitt i pjäsen.

Hur ser författaren på generationsproblemet?

Tolka slutscenen.

Jämför slutorden i Pelikanen med läroverkslärarens i Toteninsel, när han vaknar på de dödas ö.

etc.

Efter läsuppgifterna följer en lång rad mer eller mindre fantasifulla instruktioner till iscensättande respektive improvisationer kring rollerna.

Medan jag läste var jag tvungen att se efter från vilket år den här boken är. 1972. Min egen gymnasietid, en tid då den gamla skolan ganska nyligen demonterats och något nytt strömmat in och fyllt salarna: mindre auktoritetsbundenhet, ifrågasättanden av gamla sanningar, större frihet, nya tankar om gruppers dynamik, men också en tid av antiintellektualism, av delvis infantila föreställningar om att nytt med säkerhet är bättre bara för att det är nytt.

Under läsningen får jag en känsla av att häftet tillkommit under en – kort – guldålder, en tid då gammalt förstelnat rensades ut, men då de flesta lärare och läroboksförfattare ännu hade mycket djupa och vida kunskaper att ösa ur och använda till att möblera om i skolvärlden, att ha som bas för sitt experimenterande med det nya. Den nya friheten hade mängder av gediget stoff att bolla med och skapa djärva tankebyggen och kreativa praktiska lösningar med.

Jag läser lite i avsnittet ”Levande dekor”:

a. Människor föreställer föremål i interiören

Dekoren för en kort scen formas genom en gruppering av personer. En levande dekor för en scen ur Pelikanen kan innebära en betoning av det spöklika i stämningen och detta alldeles särskilt om de som spelar kulisser agerar med i spelet på lämpliga ställen. Själva dekoren kan synas hota rollpersonerna – dvs särskilt modern.

Projektioner av porträttet eller av bilder som uttrycker pjäsens stämningar kan bli en god komplettering.

Levande dekor passar både för tittskåpsscen och arenascen även om partiell arena är mera funktionell än helrund eftersom denna spelplats gör en fondvägg möjlig att använda för projektion.

Jag tänker också att svenskämnet måste ha haft en helt annan plats och helt andra mål i den svenska skolan på den här tiden än det har idag.