Humaniora på det sluttande planet

För några dagar sedan publicerades en artikel i DN om den för inte så länge sedan inledda massakern på språken vid Göteborgs universitet. Artikeln är skriven av Inger Enkvist, professor i spanska vid Lunds universitet och känd debattör av utbildningsfrågor.

Enkvist börjar med den här lägesbeskrivningen:

Humanistiska fakultetsnämnden vid Göteborgs universitet står i begrepp att lägga ner ämnena klassisk grekiska, italienska, ryska och fornkyrkoslaviska från och med 2013. Tidigare har man bland annat lagt ner nederländska, bulgariska, tjeckiska, polska och hebreiska. Ytterligare nedläggningar kan inte uteslutas.

Om det är något av språken som klarat sig undan yxan i den här nedhuggningen vet jag inte, men det som inte skett än kommer sannolikt att ske inom ett eller ett par år. ”Nedläggningar brukar presenteras som en del av ett kvalitets- och förnyelsearbete”, fortsätter Enkvist beskt några rader längre ner. I sådana här sammanhang är språket naturligtvis orwellsk newspeak för något måste man ju gömma sig bakom när man bit för bit kastar kulturen på sophögen. Newspeak som det nya stora språket hotar bakom nästa hörn.

Enkvist frågar sig och oss vad vi egentligen ska ha universiteten till och hur de förtillfället gällande målen speglas i medeltilldelningen och vad detta kan få för följder:

Med dagens sätt att finansiera högre utbildning kan man fråga sig hur det ska gå med universiteten som reservoar för kunskap och speciellt kunskap om det förflutna. Man kan också fråga sig om dagens makthavare har speciellt svårt att förstå varför språkstudier är viktiga.

Den sista meningen i citatet ovan är värd att läsa två gånger.

Enkvist kastar sedan en blick över de förändringar vad gäller universitetsutbildningar som sker på olika håll i dagens Europa:

Universiteten i hela Europa genomgår en kraftig och snabb förändringsprocess på flera plan och präglas numera av byråkratisering, politisering och kommersialisering.

Och så pekar hon på den allt sämre skolunderbyggnad som studenter i många europeiska länder har att utgå ifrån när de påbörjar sina universitetsstudier:
Dessutom har den ”moderna” pedagogiken i skolan lett till att studenterna kommer till universitetet med mindre förkunskaper. I så olika länder som Sverige och Spanien är erfarenheterna förvånansvärt lika även om det finns gradskillnader.

Här måste jag kasta en sidoblick mot det jag upplever på universitetet här i Zagreb. Kunskapsnivån hos humaniorastudenterna är vad jag kan se betydligt högre än i Sverige och det är något som sannolikt har sin rot i själva inställningen till studierna och möjligen en bättre skolbakgrund (inte så mycket nivellerande och trist "lek" i skolan får man anta). Om man jämför just Sverige och Kroatien tror jag att det går fortare utför i Sverige med humaniora på grund av den sedan ett antal decennier cementerade antiintellektuella hållningen kombinerad med ett slags aningslös belåtenhet med denna. Tekniskt-naturvetenskapligt står vi kanske ännu på fast mark, men verkligen inte när det gäller humaniora. Där finns i Sverige det sluttande planet. Men nu tillbaka till Enkvist. Hon kommer i sin artikel så småningom in på en nyligen utkommen bok av den spanske litteraturvetaren Jordi Llovet. ”Adiós a la universidad. El eclipse de las humanidades”, heter boken. Så här skriver Enkvist bland annat om den:

Författaren hävdar att det under utbildningens historia i västvärlden aldrig tidigare förekommit en sådan brist på intresse för språket självt som medel för kunskap och tänkande. På bara någon generation har ett mentalitetsskifte ägt rum som innebär att intellektuellt liv nedvärderas, menar han.

Enkvist kommer sedan in på den så kallade ”Bolognaprocessen” (när jag hör det ordet tänker jag aldrig någonsin på Bologna som är en underbar stad) och om försöket att skapa ett slags enhetlighet bland universitetsutbildningar i Europa. Nå, detta försök går att kommentera så här:

Man ville dessutom förbättra kvaliteten och understryka den speciellt europeiska dimensionen av högre utbildning, men av detta har det inte blivit mycket. För många universitetslärare innebär ”Bologna” det synliga beviset på att ekonomer och byråkrater har tagit makten över utbildningen.

Efter det kommer Enkvist tillbaka till Llovets bok och säger då bland annat detta:

Han kritiserar nämligen både vad som kan kallas höger- och vänstertendenser inom utbildningsvärlden. Han påpekar att universitetsvärlden är genompolitiserad, vilket är speciellt tydligt vid utnämningar. Llovet har också ägnat mycken tid och kraft åt att stödja de spanska studentprotesterna mot ”Bologna”. När han uttrycker besvikelse över studenternas svaga förmåga att argumentera och deras bristande intresse för intellektuell utveckling kan ingen därför anklaga honom för att vara avskuren från den unga generationen.

Och så kommer hon tillsammans med Llovet till själva kärnan av detta med humaniora:

Llovet menar att klassiska språk och dialog som undervisningsform fortfarande är kvalitetsfaktorer inom humaniora, att humaniorans grund är kunskap om språk, historia och äldre litteratur och dess uppgift är att bevara arvet från det förflutna, upprätthålla en kulturell nivå och utbilda personer som kan delta i det offentliga samhällslivet.

Och så får vi läsa lite om den politiska korrekthetens husbocksartade effekter på humanvetenskapernas bärande bjälkar:

Det politiskt korrekta har blivit en så stark påtryckningsfaktor att det påminner om McCarthyismen på 1950-talet i USA, med det ironiska tillägget att det brukar vara samma personer som ondgör sig över McCarthyismen som nu genomdriver det politiskt korrekta. Llovet har gått igenom titlarna på de doktorsavhandlingar som lagts fram vid hans eget universitet och konstaterar att ämnena blivit mer banala.

Vi ställs också inför en beskrivning av förytligandet av bedömningen av universitetslärarnas forskarmeriter och inför ett mer produktions- eller genomströmningsorienterat förhållande mellan lärare och student:

Lärarna bedöms allt oftare på listor av publikationer av personer som inte har tid att läsa texterna i fråga utan litar till olika tidskriftsredaktörers omdöme. Trenden mot ökad utvärdering, menar Llovet, är inte något tecken på myndigheternas intresse för kvalitet utan på deras misstro. Dagens universitetslärare har därför en historiskt ny relation till administrationen och till statsmakterna. Även till studenterna har de en ny relation, eftersom de har fler studenter än någonsin men allt färre ”lärjungar” – det vill säga studenter som vill lära sig det som lärarna kan.

Och så kommer vi tillbaka till språkets betydelse för studier i humaniora:

Llovet menar att god universitetsundervisning kan beskrivas som att lärare och studenter gemensamt och opartiskt studerar världen med språket som redskap. Om studenterna inte i förväg utvecklat ett väl fungerande språk är det omöjligt att studierna kan hålla en hög kvalitet. Universiteten vågar emellertid oftast inte kräva de nödvändiga förkunskaperna och föredrar att erbjuda stöd, stöd för uppsatsskrivning, teknikstöd och pedagogiskt stöd för lärarna, allt aktiviteter som dränerar resurser från de ämnen som studeras.

Nu har jag läst högt för er en stund och stoppat in lite av mitt eget här och där. Här är artikeln för den som vill läsa utan mina kommentarer – buona lettura!

För övrigt har den destruktiva hanteringen av språken vid Göteborgs universitet en parallell i det som sedan några månader sker med den skönlitterära översättarutbildningen vid Södertörns högskola. Också där smetar man tjocka lager av newspeak över förloppen för att dölja sakernas eländiga tillstånd.

”det aningslösa slöseri, som denna besparing skulle innebära”

Igår publicerade Svenska Akademien en deklaration emot nedläggandet av Litterära översättarseminariet:

Uttalande rörande framtiden för Södertörns översättarutbildning

Det har sagts att Europas gemensamma språk är översättningen. Det gäller inte minst i ett litet land som Sverige. Från översättningen av Nya testamentet 1526 till det senaste seklets tolkningar av Proust, Kafka, Mann och Joyce har den svenska kulturen varit beroende av goda översättare som berikat språket och givit tillgång till oskattbara tankevärldar.



Men det har självfallet inte stannat vid den europeiska kulturkretsen. På senare tid har skickliga översättare gett svenskt kulturliv viktiga impulser genom verk av kinesiska, japanska, arabiska, persiska och turkiska författare likaväl som väsentliga verk från USA och Latinamerika. För Sveriges del i det internationella samtalet har de kompetenta översättarna varit av vital betydelse.



Den översättarutbildning som sedan ett antal år bedrivits vid Södertörns högskola, med tonvikt på skönlitteraturen, är ett viktigt inslag i sammanhanget. Här har äldre erfarna översättare kunnat förmedla sina erfarenheter till blivande kolleger och på så vis svarat för en obruten tradition i den angelägna verksamhet som översättningen utgjort i vårt land. Södertörns högskola borde känna stolthet över denna insats. I stället vill man de facto – av snäva ekonomiska skäl – lägga ned hela den aktuella utbildningen.



Många av oss ledamöter i Svenska Akademien har ingående erfarenheter av såväl översättningens betydelse som dess problematik, och Akademien har också anordnat ett internationellt Nobelsymposium kring dessa frågor. Mot den bakgrunden reagerar vi starkt inför det aningslösa slöseri, som denna besparing skulle innebära. Vi vill på det bestämdaste avråda Södertörns högskola från en på sikt ödesdiger nedläggning av översättarseminariet.

≈≈

PS Skicka följande protestskrivelse till rektor för Södertörns högskola:

moira.vonwright@sh.se

(Ämne:) PROTEST

Jag protesterar härmed mot att Södertörns högskola stoppar antagningarna till Litterärt översättarseminarium, och uppmanar skolans ledning att tänka om och låta denna unika och viktiga utbildning fortsätta!

Hälsningar, [ditt namn]

Inblick i översättarseminariets praktik m.m.

Salongen, nättidskrift om europeisk litteratur, ligger ännu på operationsbordet, så det är ingen mening att länka dit, även om den är full med texter som på ett eller annat sätt har anknytning till skönlitterärt översättande. Därför väljer jag att ”från baksidan” plocka ut och publicera om en text som just nu känns aktuell. Tyvärr vet jag inte exakt när den är skriven: Hösten 2007? Nå, det är kanske inte så viktigt. Det som gör att jag vill återpublicera den just nu är att den bland annat ger en beskrivning av metoderna vid det litterära översättarseminariet vid Södertörns högskola. Texten är byggd kring en intervju med två översättare som översätter från polska till svenska som gått denna utbildning.

Den skönlitterära översättaren är en person som glatt och ibland mindre glatt ger sig i kast med det omöjligas konst varje dag i sitt värv, en person som vet att det jättelika arbete han/hon genomför aldrig eller i alla fall ytterst sällan kommer att röna någon uppskattning som kommer i närheten av den insats han/hon gjort. När det som en översättare åstadkommit uppmärksammas av litteraturkritiker, handlar det nästan alltid om någon lite svepande formulering om att ”texten i stora drag lyckats att återge originalet” och på det följer inte sällan några anmärkningar beträffande detaljer plockade ur textmassan. Den vanlige läsaren av romaner och dikter i översättning lägger endast i undantagsfall märke till vem som står bakom översättningen. Till detta kommer att den skönlitterära översättaren är underbetald och att arbetet oftast är mycket ensligt.

Under bokmässan i Göteborg den här hösten ställde jag några frågor till två översättare, som båda överför polsk litteratur till svenska, Irena Grönberg och Tomas Håkanson. Genom läsning av några nyutkomna antologier med polsk litteratur i svensk översättning och genom ett och annat jag hört visste jag, att det finns ett speciellt tätt samarbete inom gruppen som sysslar med översättning av polsk skönlitteratur till svenska. Jag hade också hört talas om något som kallas ”Södertörnsmodellen”.

Irena Grönberg, Tomas Håkanson och jag slår oss ner runt ett litet bord och jag ställer min första fråga:

BZ: Kan ni berätta lite om den här så kallade Södertörnsmodellen?

Irena Grönberg: Det litterära översättarseminariet vid Södertörns högskola var till en början ett Östersjöprojekt, första året fanns bara polska, ryska och tyska med. Det hela finansierades av Östersjöstiftelsen.

Längre fram tillkom även franska och finska.

De här kurserna leddes och leds av några av Sveriges absolut bästa översättare och i initialskedet bestod denna grupp av Anders Bodegård, Lars-Erik Blomquist, Camilla Frostell, Lars Kleberg och Ulrika Wallenström. Senare har också andra kursledare tillkommit. Kurserna har formen av en regelrätt universitetsutbildning på två år.

Antagningen går till så att man skickar in arbetsprover som sedan bedöms. Under kursen, som går på halvfart, träffas man ett antal helger per termin och arbetar tillsammans i varje språkgrupp för sig. Varje gång man samlas har man en gemensam föreläsning av en erkänt skicklig översättare eller någon annan i sammanhanget intressant person. Sedan arbetar man tillsammans med de texter gruppmedlemmarna översatt. Man läser varandras översättningar – alla läser allas texter – och arbetar sedan tillsammans med dem. Kursledaren har visserligen det största ansvaret, men alla kommer löpande med synpunkter på varandras texter.

Det är egentligen bara den polska gruppen som fortsatt det här riktigt täta samarbetet, även efter kursens slut.

Tomas Håkanson: Polska är ett så pass udda språk i Sverige att den polska översättargruppen blivit till ett slags subkultur. Man får hålla ihop för att man är så få som sysslar med den här saken.

IG: Jag tror att sammmanhållningen i den polska gruppen har sitt ursprung hos Anders Bodegård, som har den här förmågan att samla oss kring arbetet med texterna. Han satte igång det hela, men numera är det vi själva som tar initiativ till sammankomsterna.

TH: Sedan har vi ju kul och trivs tillsammans.

IG +TH: Vi vill ju gärna fortsätta att träffas i gruppen och det mest konkreta och självklara vi kan samlas kring är just översättandet och våra gemensamma antologiprojekt. Ibland har vi pratat om att samlas och gå igenom varandras egna översättningsprojekt i workshopform, men det har hittills inte blivit av. Däremot är det vanligt att man ber någon enstaka av kollegerna om hjälp med genomläsning och kommentarer till den bok man håller på med.

BZ: Hur går det till när ni får era uppdrag? Blir ni i det flesta fall anlitade av ett förlag för att göra en översättning eller översätter ni ibland ”på vinst och förlust” och skickar sedan runt manus till  olika förlag i hopp om att få det antaget någonstans? Eller finns det fler vägar?

IG: Vi har gjort tre antologier tillsammans: ”17 polska poeter” (2003) med poeter födda på 60-talet och senare. 2005 gjorde vi ”Navelsträngen i jorden”, en novellantologi med författare ur ungefär samma generation. Och nu i år kom ”Jag i första och sista person”, som innehåller dikter av kvinnliga poeter från 1900-talets början till idag.

Jag fick mitt första uppdrag av Lyrikklubben, via Anders Bodegård, (jag tror att han frågade dem) som tyckte att jag skulle vara redaktör för en antologi med yngre polska poeter. De andra böckerna, ”Herrans häst” av Wilhelm Dichter och de två andra polska antologierna har jag själv tagit initiativet till och gjort åt Tranan. Till ”Minnets trädgård” hade förlaget redan rättigheterna, så det var ett beställningsjobb. Och översättningen av Zbigniew Herberts poesi är delvis ett beställningsjobb från Polska institutet.

TH: Angående hur man gör för att väcka förlagens intresse tror jag det är väldigt sällsynt att någon översätter en hel bok på vinst och förlust, det känns inte lockande att arbeta 3-6 månader heltid utan att ha en aning om man kommer att få betalt för det. Jag har ibland översatt kortare bitar ur en bok, max ett kapitel, och skickat med en sammanfattning av handlingen. Det är också en hjälp om boken finns översatt till engelska, franska eller tyska; i så fall kan förläggaren eller någon lektör läsa själv och bilda sig en uppfattning. Tilläggas kan att jag hittills bara har lyckats en gång att intressera en förläggare på det sättet, trots att jag har försökt ganska många gånger.

Mina översättningar av romanerna ”Världen bortom Dukla” och ”Nio” av Andrzej Stasiuk var beställningsarbeten för Norstedts efter att Svante Weyler, som då var knuten till det förlaget, hade "upptäckt" Stasiuk i tysk översättning.

Vi lämnar det allmänna för att titta närmare på ett steg i översättarsamarbetets praktik. Framför oss har vi en dikt av Marta Grundwald i Tomas’ översättning:

gerilla

                           man svalde tabletter med okänt syfte
                           men säkerligen skadliga

jag var en liten kines
[i spegeln var jag mig själv
och därför började jag blöda]
jag lade en lämmel i amerikanernas vapenförråd
[de flög i luften]
jag flydde sprang ända till dammen
kunde inte fly till Kina för vattnet var i vägen

jag gör en film om mig själv och försöker att inte tänka på
att det inte finns några gravar här i parken
jag vet att kriget kommer
man måste lära sig andas under vattnet
avstå från barn tro på gud ta livet av sig

var snäll och visa mig närmaste bageri
en sån där brödbutik [jag gör en film om mig själv]
får jag be om mycket halsduk och mera plats
ögonen skannar in kinderna
gässen flyger [förmörkret förfaller förfort]

snart är det vår och man kommer att skriva
att när det töar
kommer de stelfrusna sedlarna fram under isen
ju mera sol desto mindre plats för förtvivlan
sex rullar omkring på gatorna

jag sa till honom:
[ju mindre ljus desto friskare skott skjuter håret]
jag glömde vanten på spårvagnen
tycker du inte det är värre att glömma
en vante än båda

Tomas och Irena berättar att de tillsammans gått igenom den här nästan färdiga översättningen av dikten i bilen på vägen till bokmässan och samtalat kring eventuella ändringar. Irena tycker att ordet ”säkerligen” känns för tungt och långt och det byts ut mot ett smidigare uttryck: ”säkert”. Ett ord har blivit mindre klart på svenska än på polska vad gäller kön. Ett förtydligande ”-pojke” läggs till uttrycket ”liten kines”. Apropå ett svårtolkat ställe i dikten talar Tomas om värdet i att han i det här fallet har möjlighet att tala med författaren själv om sådant.

Samtalet kommer åter in på översättningsproblem på ett mera allmänt plan, inte minst när det gäller skenbart enkla ting. Irena säger att Anders Bodegård ofta betonat att det gäller att se upp med internationella ord och att dessa kanske inte alltid bär med sig samma betydelsenyans in i de lånande språken och att man därför som översättare måste kontrollera ordens valörer och konnotationer noga innan man bestämmer sig för att ta in ett i det närmaste likalydande ord i översättningen. Tomas säger att han ofta byter ut det internationella ordet mot en synonym i själva råöversättningen, men att han ibland sedan går tillbaka till det internationella ordet. Det viktiga är att man handskas uppmärksamt med den här kategorin av ord och att man inte slentrianmässigt väljer det ord som verkar ligga närmast. Tomas och Irena fortsätter att ge mig inblickar i sitt samarbete: De diskuterar vilken svensk synonym man ska använda för ordet ”seks” i diktens nästsista strof: Ska det vara ”kättjan”, ”lustan”, ”begäret” eller ”lusten” eller något annat? Det svenska ordet ”sex” går nog inte att använda i det här sammanhanget. Vad passar till diktens ton, till författarens sätt att använda orden? Jag dras, lite oavsiktligt, in i resonemanget, för det här är mycket spännande.

Tomas, som översätter en del bunden vers också, berättar lite om de speciella svårigheterna med detta. Naturligtvis måste man i många fall gå ifrån betydelsen mer än vid fri vers, eftersom man har ytterligare en komponent att ta hänsyn till. Förutom budskapet eller betydelsen och rytmen ska rimmet också få sin del. Irena skrattar och säger att Tomas är den ende i översättaregruppen, förutom Anders, som har fallenhet för att översätta bunden vers. Själv får hon nöja sig med att jaga ut ofrivilliga rim ur sina texter, säger hon anspråkslöst.

Vi ger oss inte

Jag vill inleda med några ord av den estniska poeten Doris Kareva om skönlitterärt översättande:

Jag är övertygad om att översättande innefattar ett element av alkemi; det är en fullständig transformation – eller, som alkemisterna säger, transmutation. Och det är inte bara texten som transfomeras. Under processen förvandlas också något i översättaren. För översättande handlar först och främst om förståelse på djupet; därför har det en stark förvandlande inverkan på den som åtar sig att genomföra en översättning. ≈≈≈≈≈≈≈≈


Doris Kareva – lånad bild

Men nu till nuet: Vad händer med översättarseminariet på Södertörn? Ännu vet vi inte men ett motstånd mot nedläggningen håller på att byggas upp och fler och fler texter till utbildningens försvar skrivs. Så här börjar Håkan Lindgren gårdagens inlägg på sin blogg Low life:

För att rädda översättarseminariet krävs inte mer än två miljoner kronor. Ingen stor summa jämfört med Södertörns högskolas totala utgifter på 659 miljoner (2010).

Detta betyder att det egentligen inte ens fordrar några större uppoffringar från Södertörns högskola för att rädda den, eller?

Lite längre in i texten berättar Håkan att prefekten för institutionen för genus, kultur och historia, Martin Wottle, för honom förklarat att han tvingats prioritera. Håkan funderar ett ögonblick över detta ords betydelse och fortsätter sin text så här:

Att prioritera betyder ju att ge företräde åt det mest värdefulla. En prioritering hade varit att säga att översättarseminariet är så viktigt att det ska fortsätta trots att högskolan måste skära ner. Gör man inte det har man prioriterat något annat. Vilka kriterier utgick du från när du stoppade seminariets verksamhet, frågar jag.

– Det här handlar om vår interna verksamhet och jag kan inte se att jag har anledning att förklara den, svarar Wottle.

När är en chef som mest arrogant? En svår fråga, men jag tror att det rätta svaret är: när hon inte bryr sig om att lära sig något om det hon har makt över.

Här är hela texten.

Vad mer har hänt?

Svenska PEN har skrivit till rektor Moira von Wright och bett henne ompröva sitt beslut.

En facebook-grupp med namnet Rädda Litterära översättarseminariet vid Södertörns högskola har bildats och medlemsantalet växer löpande.

EUNIC, föreningen för alla utländska kulturinstitut som är verksamma i Stockholm håller på att sätta ihop ett protestbrev mot nedläggningen.

Den slovenska kulturrörelsen har proklamerat sitt stöd för kampen för bevarandet av översättarseminariet.

Och – så här skriver översättaren Janina Orlov på "Rädda…"-sidan:

Det finns en opinion även utanför Sverige. I helgen deltog jag i TSWTCs ( Three Seas’ Writers’ and Translators’ Centers årsmöte på Rhodos och berättade om detta. Organisationen omfattar ett tjugotal översättar- och författarorganisationer i Europa och utanför. har kanske ett medlemsantal mellan 20-30.000. De som var på plats blev arga. Sverige och Södertörn har varit en förebild: Protest är att vänta.

En annan organsiation som ansluter sig till protesten är Baltic Writers’ Council med ca 20.000 medlemmar i Östersjöområdet. Frågan är bara hur vi gör detta mest effektivt.

°°

PS Salongen som naturligtvis i anden ansluter sig till denna rörelsen ligger fortfarande i koma. I dagarna görs ett nytt reparationsförsök.

Vem vågar rädda översättarseminariet?

Jag kan inte släppa det här med hotet om nedläggning av översättarseminariet vid Södertörns högskola. Så här skriver Jan Stolpe i DN i sin presentation av utbildningen:

Litterära översättarseminariet vid Södertörns högskola har fungerat i tretton år och blivit en alltmer uppmärksammad framgångssaga. Seminariet är välkänt och respekterat bland dem som sysslar med litteratur inte bara i Sverige.

Och så här berättar han om det som nu sannolikt kommer att hända och om vad denna tanklösa hantering av ett stort värde skulle innebära och ytterligare något om kursernas innehåll och form:

Men nu är det slut på det roliga. Seminariet hotas av nedläggning och det fyrtiotal personer som redan lämnat in sina ansökningar till hösten får nog se sig om efter något annat att göra. Jag undrar om medlemmarna av fakultetsnämnden, som inom kort kommer att hålla i yxan, riktigt fattar vad som står på spel. Seminariet är unikt i sin art. Översättarkurser finns det numera på flera håll i högskolevärlden, men utbildningen på Södertörn är ensam om sin renodlat skönlitterära inriktning. Till formen är det en konstnärsutbildning: för antagning krävs inga betyg, man söker på arbetsprov och ska alltså kunna visa att man har talang. Arbetsproven bedöms av erfarna översättare som sedan undervisar i små grupper om fem-sex deltagare.

Dessutom presenterar han något av vad översättarseminariets deltagare har åstadkommit efter att de avslutat utbildningen:

Många nu verksamma översättare har gått på Södertörn, några har startat egna förlag – Sekwa, som utger kvinnliga franska författare, är ett av dem, Aspekt, som utger tjeckiska verk, ett annat. Zbigniew Kruszynski är sedan många år handledare för en grupp som översätter från svenska till polska och genom hans studenter har långt över hundra svenska verk publicerats i Polen.

Jan Stolpe pekar på det självklara i att något kan vara dyrare än något annat utan att för dens skull vara för dyrt:

Men att vissa kurser är dyrare än genomsnittet torde inte vara något okänt i universitetsvärlden och leder inte alltid automatiskt till nedläggning.

Han visar på det trista faktum att Södertörns högskola behagar ignorera att den härbärgerar en pärla:

I en skrivelse till fakultetsnämnden om seminariets framtid konstaterar prefekten Martin Wottle sorgset att seminariet ”är mer känt utanför Södertörns högskola än inom”. Det är väl just där det sitter. Varför är inte högskoleledningen stolt över att hysa litterära översättarseminariet?

Hela artikeln.

I samma tidning finns också ett upprop från ett antal bokförlag i Sverige som ger ut översatt litteratur, ett upprop som ber Södertörns högskola att sansa sig och ompröva sitt förhastade beslut.

SvD har också en artikel om eländet. Jag citerar en passage ur den:

Översättaren Aimée Delblanc är projektledare för översättarseminariet och beskriver beskedet som chockartat.

–Det är ett kulturellt kapital som slås sönder. Det har grundats flera förlag av deltagare som har gått hos oss och förlagen tycker att det är en kvalitetsstämpel att anlita översättare som har gått Litterära översättarseminariet, säger Aimée Delblanc.

Och den här:

–Utan översättarseminariet hade vi till exempel inte haft Orhan Pamuk direktöversatt från turkiska till svenska, säger Aimée Delblanc.

Artikeln i dess helhet.

Vad göra? Är det viktigt att översättarseminariet finns just på Södertörns högskola? Egentligen inte, det viktiga är att det finns. Var i Sverige fins en värdig mottagare av detta kulturella guld? Ingenstans? Kunde man kanske låta seminariet ambulera mellan olika universitet? Nej, detta är ingen ideallösning, men om det inte finns någon värdig mottagare vore det kanske ändå värt ett försök.