Inblick i översättarseminariets praktik m.m.

Salongen, nättidskrift om europeisk litteratur, ligger ännu på operationsbordet, så det är ingen mening att länka dit, även om den är full med texter som på ett eller annat sätt har anknytning till skönlitterärt översättande. Därför väljer jag att ”från baksidan” plocka ut och publicera om en text som just nu känns aktuell. Tyvärr vet jag inte exakt när den är skriven: Hösten 2007? Nå, det är kanske inte så viktigt. Det som gör att jag vill återpublicera den just nu är att den bland annat ger en beskrivning av metoderna vid det litterära översättarseminariet vid Södertörns högskola. Texten är byggd kring en intervju med två översättare som översätter från polska till svenska som gått denna utbildning.

Den skönlitterära översättaren är en person som glatt och ibland mindre glatt ger sig i kast med det omöjligas konst varje dag i sitt värv, en person som vet att det jättelika arbete han/hon genomför aldrig eller i alla fall ytterst sällan kommer att röna någon uppskattning som kommer i närheten av den insats han/hon gjort. När det som en översättare åstadkommit uppmärksammas av litteraturkritiker, handlar det nästan alltid om någon lite svepande formulering om att ”texten i stora drag lyckats att återge originalet” och på det följer inte sällan några anmärkningar beträffande detaljer plockade ur textmassan. Den vanlige läsaren av romaner och dikter i översättning lägger endast i undantagsfall märke till vem som står bakom översättningen. Till detta kommer att den skönlitterära översättaren är underbetald och att arbetet oftast är mycket ensligt.

Under bokmässan i Göteborg den här hösten ställde jag några frågor till två översättare, som båda överför polsk litteratur till svenska, Irena Grönberg och Tomas Håkanson. Genom läsning av några nyutkomna antologier med polsk litteratur i svensk översättning och genom ett och annat jag hört visste jag, att det finns ett speciellt tätt samarbete inom gruppen som sysslar med översättning av polsk skönlitteratur till svenska. Jag hade också hört talas om något som kallas ”Södertörnsmodellen”.

Irena Grönberg, Tomas Håkanson och jag slår oss ner runt ett litet bord och jag ställer min första fråga:

BZ: Kan ni berätta lite om den här så kallade Södertörnsmodellen?

Irena Grönberg: Det litterära översättarseminariet vid Södertörns högskola var till en början ett Östersjöprojekt, första året fanns bara polska, ryska och tyska med. Det hela finansierades av Östersjöstiftelsen.

Längre fram tillkom även franska och finska.

De här kurserna leddes och leds av några av Sveriges absolut bästa översättare och i initialskedet bestod denna grupp av Anders Bodegård, Lars-Erik Blomquist, Camilla Frostell, Lars Kleberg och Ulrika Wallenström. Senare har också andra kursledare tillkommit. Kurserna har formen av en regelrätt universitetsutbildning på två år.

Antagningen går till så att man skickar in arbetsprover som sedan bedöms. Under kursen, som går på halvfart, träffas man ett antal helger per termin och arbetar tillsammans i varje språkgrupp för sig. Varje gång man samlas har man en gemensam föreläsning av en erkänt skicklig översättare eller någon annan i sammanhanget intressant person. Sedan arbetar man tillsammans med de texter gruppmedlemmarna översatt. Man läser varandras översättningar – alla läser allas texter – och arbetar sedan tillsammans med dem. Kursledaren har visserligen det största ansvaret, men alla kommer löpande med synpunkter på varandras texter.

Det är egentligen bara den polska gruppen som fortsatt det här riktigt täta samarbetet, även efter kursens slut.

Tomas Håkanson: Polska är ett så pass udda språk i Sverige att den polska översättargruppen blivit till ett slags subkultur. Man får hålla ihop för att man är så få som sysslar med den här saken.

IG: Jag tror att sammmanhållningen i den polska gruppen har sitt ursprung hos Anders Bodegård, som har den här förmågan att samla oss kring arbetet med texterna. Han satte igång det hela, men numera är det vi själva som tar initiativ till sammankomsterna.

TH: Sedan har vi ju kul och trivs tillsammans.

IG +TH: Vi vill ju gärna fortsätta att träffas i gruppen och det mest konkreta och självklara vi kan samlas kring är just översättandet och våra gemensamma antologiprojekt. Ibland har vi pratat om att samlas och gå igenom varandras egna översättningsprojekt i workshopform, men det har hittills inte blivit av. Däremot är det vanligt att man ber någon enstaka av kollegerna om hjälp med genomläsning och kommentarer till den bok man håller på med.

BZ: Hur går det till när ni får era uppdrag? Blir ni i det flesta fall anlitade av ett förlag för att göra en översättning eller översätter ni ibland ”på vinst och förlust” och skickar sedan runt manus till  olika förlag i hopp om att få det antaget någonstans? Eller finns det fler vägar?

IG: Vi har gjort tre antologier tillsammans: ”17 polska poeter” (2003) med poeter födda på 60-talet och senare. 2005 gjorde vi ”Navelsträngen i jorden”, en novellantologi med författare ur ungefär samma generation. Och nu i år kom ”Jag i första och sista person”, som innehåller dikter av kvinnliga poeter från 1900-talets början till idag.

Jag fick mitt första uppdrag av Lyrikklubben, via Anders Bodegård, (jag tror att han frågade dem) som tyckte att jag skulle vara redaktör för en antologi med yngre polska poeter. De andra böckerna, ”Herrans häst” av Wilhelm Dichter och de två andra polska antologierna har jag själv tagit initiativet till och gjort åt Tranan. Till ”Minnets trädgård” hade förlaget redan rättigheterna, så det var ett beställningsjobb. Och översättningen av Zbigniew Herberts poesi är delvis ett beställningsjobb från Polska institutet.

TH: Angående hur man gör för att väcka förlagens intresse tror jag det är väldigt sällsynt att någon översätter en hel bok på vinst och förlust, det känns inte lockande att arbeta 3-6 månader heltid utan att ha en aning om man kommer att få betalt för det. Jag har ibland översatt kortare bitar ur en bok, max ett kapitel, och skickat med en sammanfattning av handlingen. Det är också en hjälp om boken finns översatt till engelska, franska eller tyska; i så fall kan förläggaren eller någon lektör läsa själv och bilda sig en uppfattning. Tilläggas kan att jag hittills bara har lyckats en gång att intressera en förläggare på det sättet, trots att jag har försökt ganska många gånger.

Mina översättningar av romanerna ”Världen bortom Dukla” och ”Nio” av Andrzej Stasiuk var beställningsarbeten för Norstedts efter att Svante Weyler, som då var knuten till det förlaget, hade "upptäckt" Stasiuk i tysk översättning.

Vi lämnar det allmänna för att titta närmare på ett steg i översättarsamarbetets praktik. Framför oss har vi en dikt av Marta Grundwald i Tomas’ översättning:

gerilla

                           man svalde tabletter med okänt syfte
                           men säkerligen skadliga

jag var en liten kines
[i spegeln var jag mig själv
och därför började jag blöda]
jag lade en lämmel i amerikanernas vapenförråd
[de flög i luften]
jag flydde sprang ända till dammen
kunde inte fly till Kina för vattnet var i vägen

jag gör en film om mig själv och försöker att inte tänka på
att det inte finns några gravar här i parken
jag vet att kriget kommer
man måste lära sig andas under vattnet
avstå från barn tro på gud ta livet av sig

var snäll och visa mig närmaste bageri
en sån där brödbutik [jag gör en film om mig själv]
får jag be om mycket halsduk och mera plats
ögonen skannar in kinderna
gässen flyger [förmörkret förfaller förfort]

snart är det vår och man kommer att skriva
att när det töar
kommer de stelfrusna sedlarna fram under isen
ju mera sol desto mindre plats för förtvivlan
sex rullar omkring på gatorna

jag sa till honom:
[ju mindre ljus desto friskare skott skjuter håret]
jag glömde vanten på spårvagnen
tycker du inte det är värre att glömma
en vante än båda

Tomas och Irena berättar att de tillsammans gått igenom den här nästan färdiga översättningen av dikten i bilen på vägen till bokmässan och samtalat kring eventuella ändringar. Irena tycker att ordet ”säkerligen” känns för tungt och långt och det byts ut mot ett smidigare uttryck: ”säkert”. Ett ord har blivit mindre klart på svenska än på polska vad gäller kön. Ett förtydligande ”-pojke” läggs till uttrycket ”liten kines”. Apropå ett svårtolkat ställe i dikten talar Tomas om värdet i att han i det här fallet har möjlighet att tala med författaren själv om sådant.

Samtalet kommer åter in på översättningsproblem på ett mera allmänt plan, inte minst när det gäller skenbart enkla ting. Irena säger att Anders Bodegård ofta betonat att det gäller att se upp med internationella ord och att dessa kanske inte alltid bär med sig samma betydelsenyans in i de lånande språken och att man därför som översättare måste kontrollera ordens valörer och konnotationer noga innan man bestämmer sig för att ta in ett i det närmaste likalydande ord i översättningen. Tomas säger att han ofta byter ut det internationella ordet mot en synonym i själva råöversättningen, men att han ibland sedan går tillbaka till det internationella ordet. Det viktiga är att man handskas uppmärksamt med den här kategorin av ord och att man inte slentrianmässigt väljer det ord som verkar ligga närmast. Tomas och Irena fortsätter att ge mig inblickar i sitt samarbete: De diskuterar vilken svensk synonym man ska använda för ordet ”seks” i diktens nästsista strof: Ska det vara ”kättjan”, ”lustan”, ”begäret” eller ”lusten” eller något annat? Det svenska ordet ”sex” går nog inte att använda i det här sammanhanget. Vad passar till diktens ton, till författarens sätt att använda orden? Jag dras, lite oavsiktligt, in i resonemanget, för det här är mycket spännande.

Tomas, som översätter en del bunden vers också, berättar lite om de speciella svårigheterna med detta. Naturligtvis måste man i många fall gå ifrån betydelsen mer än vid fri vers, eftersom man har ytterligare en komponent att ta hänsyn till. Förutom budskapet eller betydelsen och rytmen ska rimmet också få sin del. Irena skrattar och säger att Tomas är den ende i översättaregruppen, förutom Anders, som har fallenhet för att översätta bunden vers. Själv får hon nöja sig med att jaga ut ofrivilliga rim ur sina texter, säger hon anspråkslöst.