Kategori: Resor

Oderlandet här kring Frankfurt/Słubice är en egen värld också i en tid som denna, då så många floder rätats ut och vallats in. Visst finns det en del av människan åstadkomna räta linjer och hårda kanter längs Franfurtsidan i närheten av bron, men annars får man ett intryck av att vatten och land ganska fritt samsas om ytorna och att det ena går in i det andra: flodängar, vasskogar, gräsrev, vadarträd, vatten.

Det verkar finnas gott om fisk för på nästan alla uddar sitter eller står fiskare och gör sina kast med spöna.

Vatten, landstrimma, himmel…

Jag slår upp Theodor Fontanes ”Oderland” (band 2 i ”Wanderungen durch die Mark Brandenburg”) och läser en stump som har en förbindelse till det man ser här, även om det är en annan tid:

Fische und Heu hatten Jahrhunderte lang den einzigen Reichtum der Oderbruchgegenden gebildet; die Bewohner hatten davon gelebt, indessen, im großen und ganzen, selbst in guten Jahren kärglich genug. Gute Jahre gab es aber nicht immer. Gab es statt dessen ein Wasserjahr, so daß die Überschwemmungen weiter gingen oder länger andauerten als gewöhnlich, so war Not und Elend an allen Enden.

Så här ser Słubice ut ifrån bron och kanske är det här den vackraste vyn av staden.

Polen vänder inte ansiktet mot Tyskland – Polens vackraste ansikte tror jag finns i Kraków, där också hjärtat slår. Men här vid gränsen är ännu inte andra världskriget borta ur sinnena – inte ur den äldre generationens sinnen i alla fall – och inte ur byggnaderna, men en ny tid är på väg. Słubice har ännu inte riktigt tagit det första avgörande steget, det över tröskeln; visserligen finns Collegium polonicum här, men det finns också mängder av bordeller och kvarteren innanför flodfassaden är slitna eller består av en blandning av ödetomter och fula billiga nybyggen översållade med grälla skyltar. Om man jämför med Zgorzelec, så ligger Słubice nog närmare ett decennium efter i utvecklingen. Husen i stadskärnan (det som före kriget var Dammvorstadt) repareras bara på ytan, innanför går förfallet vidare. Tydligast syns detta på alla balkonger som liksom hänger på kryckor.

Jag undrar vad som kommer att hända med de här balkongerna inom de närmaste åren. Kommer de att falla ner eller kommer det att pumpas in pengar här från något håll? Eller kommer kanske Słubice att vakna till ett eget liv? Kommer samarbetet mellan Frankfurt och Słubice att ta verklig form?

För en vecka sedan satte jag jag för första gången min fot i Frankfurt/Oder. Någon gång tidigare har jag slunkit förbi stadens utkanter, men nu var jag inne där på riktigt. Mina föreställningar/fördomar inför besöket såg ut ungefär så här:

Ful stad, fula raka gråa husrader med en lätt touch av Sibirien, utbombat under kriget och sedan inbombat under DDR-tiden. Ett fult mycket högt torn med en fantastisk blick över hela området. Kleists födelsestad – egentligen ganska passande; som en kleistskt vital dödsstörtning. Viadrina – det nya gamla universitetet mitt i Europa som pekar rätt in i den europeiska framtiden. Floden Oder som förbinder Tyskland och Polen och ändå lever sitt uråldriga vilda flodliv med ansiktet bortvänt från människovärlden.

Hur var det då? Vet jag nu om jag hade rätt eller fel eller halvrätt i de här tankarna? Tja, mycket är fult, egentligen allt det nybyggda, men det finns mer av den gamla bebyggelsen kvar än jag föreställt mig. Och Oder är mäktig och bred och jag tycker särskilt mycket om att se det stora vattnet förlora sig in i flodängarna. Fortfarande tror jag på att det gamla Viadrina är en väg in i framtiden, inte bara en tysk-polsk utan en europeisk. Till Kleist kommer jag lite längre fram i ett annat inlägg.

Här är en räcka med bilder – om ni orkar:

der Oderturm, som jag tänker åka upp i nästa gång

blick mot Słubice på den polska sidan

blick från den polska sidan

en av universitetets sidobyggnader

Marienkirche sedd från det stora torget

Marienkirche bakifrån

Till sist några bilder från den vackrare delen av staden. Tyvärr kan jag inte säga exakt vad de föreställer, men det kanske någon av er som tittar på dem vet…

Jag börjar med en bild från hemvägen från Berlin, Frankfurt/Oder och Słubice – gårdagkvällens blick från Farø tillbaka söderut mot Falster. Egentligen är det konstigt att jag tänker så sällan på den här fascinerande danska övärlden. Det är en värld i miniatyr, men ändå en storslagen värld – himmel och hav och tunna landremsor som känns lockande – ”här kunde man bo, här kunde man gå” – när blicken får glida över gårdarna, fälten och träddungarna där.

Per Nilson, som har förlaget perenn i sin hand, gjorde den här sommaren en resa som jag gärna också skulle vlija göra – ja, en liknande resa i alla fall. Galizien (jag skriver det med ”z” för att skilja det från det västliga Galicien, det som ligger norr om Portugal) har under ganska många år varit en fascinationsvärld för mig, ett land jag vill komma till men samtidigt drar mig för att resa till, kanske för att jag vill ha det kvar som något att vänta på. Nu reser jag dit genom någon annan. Jag lovar er att det är resan (läsningen) värt, även om det tar en stund, men tiden är inte så piskad eller snålt tilltagen i den del av världen vi kommer till här. Se, ett utdrag ur texten ”En resa i Galicien, Bukovina och Karpato-Rutenien sommaren 2007”:

Vi såg vackra jugendhus och jugendportar, promenerade längs Kopernikusgatan och gick förbi konstgalleriet som var inrymt i Potocki-palatset, en byggnad som liknade ett franskt slott. I Judiska anekdoter av Karel Poláček kan man läsa om makarna Paschkes som i konstgalleriet i Lvov beskådade Lukas Cranachs tavla Adam och Eva; hängde den där inne? Via universitetet kom vi till kyrkan Svati Juri (Helige Georg). Då hade vi just gått förbi en stor härlig park. Lviv är känd för att vara en grön stad. Jarek berättade att mammorna gärna drog sina barnvagnar här före kriget, och i samma veva sa han något om poeten Adam Zagajewski, att det fanns något av detta i hans lyrik. Något åt det hållet. Jarek ville fotografera parken men fick vänta på att några tunga, otympliga lastbilar av sovjetiskt snitt skulle masa sig uppför backen.

Och här några av bilderna från resan med tillhörande undertexter:

Rådhustorget i Lviv

Snjatyn, den första staden i Galicien efter det att vi lämnat Bukovina.

I Rachiv

Och här för er som har den långa andningen – hela texten.

• • •

PS. För något år sedsan skrev jag två texter som har anknytning till Galizien här:

Jag läser en essä av Jurij Andruchovytj

Erz-Herz-Perz – Jurij Andruchovytj igen