Sooß – Wien – Sooß

Den här beskrivningen gjorde Baden bei Wien till en oemotståndlig anhaltspunkt på sommarens resa:

Sedan finns Baden bei Wien. Därifrån kan man åka spårvagn till Wien. Det är ganska fint (och mycket lugnt) men passar sig egentligen bäst för äldre änkenåder med ledbesvär.

Vi sov på ett litet pensionat i Baden, tog spårvagnen in till Wien på dagen och gick genom vingårdarna upp till Sooß på kvällarna och drack vin på Studeny (som för övrigt betyder ”kall” på tjeckiska).

Studeny
på Studeny i Sooß

SD
en bekant silhuett

sotare
det här kan kanske ge tur

spegel
speglingar

CC
en plats för ett fiktivt möte

guld
wienerguld

häst
och silver – stadslippizaner

Sooß
vägen ner från Sooß i kvällningen

Vart? Det kvittar!

Efter en månad på resande fot känns det till en början lite ostadigt att sitta stilla på den vanliga platsen här i skogsbrynet. Jag tittar lite på bilderna från färden och funderar lite löst och ostrukturerat över det här med rörelser mellan platser:

wohin

Nej, jag håller nog inte med om det här, men texten känns ändå uppfordrande: ”Vart? Det kvittar!” Det låter så övermodigt och sorglöst.

Vid Zeuthener See funderar en häger (eller är det kanske inte en häger?) över hit eller dit:

fågel 1

fågel 2

Och kanske för att den vilar så säkert i sig själv och inte alls vill resa någonstans – visar jag er nu en guldrosöversållad tekanna från en affär i Brno. Men: Inte röra!

tekanna

Storkow och Bad Saarow

Samma dag som vi åkte till Wendisch Rietz var vi också i den lilla staden Storkow, som är en av de allra äldsta städerna i Mark Brandenburg:

Storkow gehört zu den ältesten Städten Brandenburgs. Nur 5 von 120 brandenburgischen Städten können auf ältere volle Stadtrechte (civitas) verweisen. Zwei Urkunden, eine vom 02. Mai 1209 des mächtigen Markgrafen Konrad von Landsberg aus dem Hause Wettin, und eine zweite vom 26.12.1209 vom Kaiser Otto IV. weisen das nach. Damit ist Storkow zwischen Dahme und Oder die 1. urkundlich belegte Stadt, älter als Berlin, Frankfurt (Oder) und Fürstenwalde. (Hela texten finns här.)

karta

Det småsnöade och det var ganska bistert väder, så vi gick bara en snabb runda i stan och bort till den mäktiga tegelkyrkan, Marienkirche,

Marienkirche

och över bron

bron

och sedan tillbaka in till torget igen, för att där ta vår tillflykt till ett café. Tyvärr minns jag inte vad det heter. I alla fall bakar de sina kakor och tårtor själva på ett både traditionsinspirerat och nyskapande sätt – om jag får tala så här reklamaktigt. En väldigt god Käsekuchen har de och en helt underbar Mohnkuchen.

Så klarnade det upp lite och vi bestämde oss för att ta en tur till Bad Saarow också. Det är en kurort som är helt försjunken i sin ”kurortighet”. Redan stationen med sin kolonnad för tankarna till klassiska kurorter som Karlovy Vary (Karlsbad), Mariánské Lázně (Marienbad) eller för den delen San Pellegrino.

Saarow

Hela den lilla staden är utspridd i ett slags parklandskap här och där genomkorsat av vägar där de få bilarna rullar fram i sakta mak. Stora vita villor blickar ut över sjön genom sina blänkande fönster. Hotell, kurrestauranger, promenadstråk i det gröna…

villor

Vackert, fast efter en stund tröttnar vi. Hela orten är liksom ett stilleben. Vi stiger in i bilen igen och åker tillbaka till Storkow där vi kliver in på ”vårt café” igen och äter lunch, för de serverar mat också.

torget Storkow

Wendisch Rietz

Idag vill jag för några ögonblick ta er till Wendisch Rietz – helt enkelt för att det är vackert här. Den lilla orten ligger några mil sydost om Berlin vid sydänden av Scharmützelsee. Här är som orientering ett litet karthörn:

karta

”Wendisch” anger att det här från början var en slavisk bosättning. Venderna var en västslavisk folkstam. Dagens sorber – som jag tror att jag har pratat om här någon gång – är ättlingar till venderna. Egentligen är det lite rörigt med de här två beteckningarna: vissa ser dem som synonymer, andra menar att venderna utgör en övergrupp och att sorberna är en av undergrupperna.

Precis som på andra håll i Spreewald är mycket av särskilt den äldre bebyggelsen knutet till vattendragen. Spreewaldlivet en gång i tiden var ett liv i symbios med vattnet och vattenvägarna.

vatten

Se här ett välrestaurerat ”vendiskt” hus vid vattenkanten, med den obligatoriska flatbottnade båten vid bryggan. Det här är naturligtvis mera av ett minnesmärke, ett monument, snarare än något äkta och levande, men vackert är det, eller hur?

hus

En titt in i roccolovärldens mysterier

Jag tänkte börja den här morgonen med lite hjärngymnastik (för mig alltså) genom att försöka förklara eller beskriva ett fenomen som jag inte själv är riktigt klar över – jag tänker tala om ”roccoli”. Lite sommarbilder blir det också, eftersom det var sommar när jag stötte på de här tornen. En flykt från novembern blir det på det viset samtidigt, för jag är rätt trött på den här kallgråa tiden, även om jag förstås vet ”att alla årstider har sin charm”, men jag smiter lite bångstyrigt åt sidan och tänker på vad en väninna till mig brukar säga lite då och då: ”Tack och lov att jag är judinna, då får man i alla fall klaga och man behöver inte försöka tycka att allting egentligen är bra.”

Nu till roccoli: det handlar om en urgammal italiensk metod att fånga småfåglar (som sägs ha upphört att användas, men ändå verkar finnas kvar), så här kan ni som tycker detta låter alltför motbjudande sluta läsa. En roccolo är en ”träd- och buskkonstruktion” med fångstnät spända inom sig enligt ett intrikat system. Så här kan man till exempel beskriva den: Anläggningen består av två rader av träd som är planterade i cirkel. Dessa träd är noggrant och metodiskt beskurna så att de flesta av grenarna pekar i horisontell riktning (för att vara lockande att sätta sig på om man är fågel). Innanför de båda cirklarna finns en samling buskar och småträd gärna med goda bär som kan vara frestande för småfåglar. Mellan de två trädraderna finns nät spända som fåglarna ska fastna i. Till metoden hör också lockfåglar som tränas för att få andra fåglar i fällan. Och till varje sådant här fällkomplex hör ett torn som gärna är dolt innanför ändamålsenligt klippta spaljéer. Därfrån har fågeljägaren uppsikt över det hela och där organiseras infångandet genom ett väl avvägt spel mellan lockande och skrämmande och dragande i näten. Fattar ni? Jag vet inte om jag gör det, men jag kanske får plåga er med en modell av denna märkliga konstruktion, en modell med text dels på italienska, dels på någon norditaliensk fågelfängardialekt:

plan
Modellen är hämtad [härifrån.](http://www.scalve.it/percorsi/roccoli.htm)

Den här sommaren var jag, som en del av er vet i Valle Brembana i Norditalien, och bodde då bland annat en knapp vecka i ett sådant här före detta fågelfängartorn, som för att krångla till det hela visade sig en gång ha varit en kyrka. Av Marco, en av ägarna, fick jag veta att man inte längre ägnar sig åt fågeljakt där, men han verkade liksom uppslukad eller förtrollad av fenomenet och pratade gärna och ofta om roccoli och visade bilder i massor. Då och då fällde han in ett ”può piacere o no” (man kan tycka om det eller inte), särskilt när han såg att jag såg lite illa berörd ut, men sedan fortsatte han att prata. Och jag lyssnade intresserat med en blandad känsla av lockelse och obehag, fast hur jag än ansträngde mig kunde jag ändå inte riktigt föreställa mig den här livsstilen och jag kunde inte förstå varför man ville fånga alla de här småfåglarna, som ju knappt är en munsbit var, om man ska tänka på dem som mat. Fast själva ”roccolo-arkitekturen” fascinerar mig odelat och den verkar liksom sträcka sig långt utanför själva fångstanordningarna. Alla byggnader, skjul och uthus är klädda i gröna kamouflagedräkter eller om man ser det ur omvänd riktning – varje buskage eller trädsamling innehåller ett hus. Sett ur vissa vinklar är allt en grön massa – ur andra tittar ibland en gavel eller tak fram lite lömskt.

Här kan ni se en serie i grönt (Prati Parini, Valle Brembana):

1

2

3

4

5

6

7

8

9

Nå, ser ni grönt nu?