Kategori: Resor

Språkligt är Friuli (eller Friuli-Venezia Giulia) ett slags Europa i miniatyr. Här finns alla de tre stora europeiska språkfamiljerna representerade. Det romanska, det slaviska och det germanska lever här i flera olika varianter. Och när det gäller landskapet så är variationen också stor: här finns hav, sandstränder och klippor, slätter och höga alptoppar. (Och det lär vara så att var fjärde stol i världen tillverkas här.)

Långt upp i norr eller nordost, mellan Gemona del Friuli och Resiutta, ligger den lilla staden Venzone omgiven av sin medeltida stadsmur. Här har genom tiderna både kelter, romare och olika germanska stammar satt sina spår. Stadens namn, då i formen Clause di Abintione, finns för första gången dokumenterat år 923. Stadsmuren färdigställdes 1258 under ledning av Glizoio di Mels. Staden hörde i århundraden till Republiken Venedig och under en kortare tid i början av 1800-talet sorterade den under Österrike. 1866 kom den att införlivas i det nybildade italienska kungariket. 1976 nästan totalförstördes den av en jordbävning som drabbade en stor del av det inre av Friuli. Men staden har återuppbyggts på ett i det närmaste perfekt sätt. Jag hörde någon, som inte är från Venzone, säga, kanske med ett stänk av avund i rösten: ”Varenda sten är tillbaka på den plats där den var före jordbävningen. De är inte kloka.”

Vi kom till Venzone i kvällningen och solen hade hunnit försvinna bakom de höga bergen, men det fanns folk lite här och där på de smala gatorna och vid det stora torget i mitten.

Palazzo del Municipio

stora torget med Palazzo Radiussi med de tre vackert inramade fönstren

I solljus såg staden förstås helt annorlunda ut – vit sten mot lysande blå himmel:

Capella di San Michele

Duomo di Sant’Andrea Apostolo

interiör av domen

Porta San Genesio

Även om det finns en del turister i staden, så tar de aldrig överhanden i stadsbilden. På de små trattoriorna och i barerna sitter till största delen folk från staden. Efter några dagar började vi känna igen både den ene och den andre, när vi gick omkring.

Locanda al Municipio

På en plats nära stadsmuren finns en underlig ruin, som jag tyvärr inte tog reda på något om, medan jag var i Venzone. Det verkar som om byggnaden som en gång stod här förstörts så grundligt (kanske under jordbävningen, kanske tidigare), att man inte kunnat eller velat rekonstruera den. Den består av murdelar med fragment från statyer, reliefer och kapitäl som liksom är påklistrade med murbruk eller cement.

På en husvägg fick jag syn på det här dramatiska reliefmotivet:

I Venzones sydvästra hörn finns Casali Scjs med sin dunkla vakttrupp:

• • •

PS Här lägger jag in länkar till ett par av mina tidigare Friulitexter:

Friuli: Aquileia

Friuli: Cormons

En gränshistoria eller två

Palmanova – en matematisk önskedröm

Högt upp i norra delen av Friuli, Italiens nordöstligaste region (vars fullständiga namn är Friuli-Venezia Giulia), finns i utkanten av den lilla medeltida staden Venzone en agriturismo, som heter Casali Scjs.

Ett litet stycke från gården flyter eller forsar floden Tagliamento och i alla väderstreck utom rakt söderut ser man höga berg. På Casali Scjs äter man både gott och intressant, idel friulanska specialiteter.

Gården bevakas av en pittoresk men något lömsk getfamilj:

De ser allt och vill veta allt:

”Valli di Comacchio” – Comacchios dalar – det låter som en vackert kuperat landskap med kullar och sänkor emellan, men verkligheten är en helt annan. Inte för att det egentligen är fult här, men kulligt är det inte. Valli di Comacchio är ett absolut platt deltalanskap, dalarna finns kanske under vattnet. Området är en sydlig utlöpare av Podeltat och det sträcker sig ungefär från staden Comacchio (som jag visat bilder från tidigare) i norr till floden Reno i söder.

Det mesta är alltså vatten här och på sina ställen finns det små färjor som tar människor och fordon från en landtunga till en annan:

Här i lagunlandskapets sydvästra hörn finns en liten stad som bär det kanske något överraskande namnet Anita. Den heter så efter Garibaldis brasilianska fru Anita som dog här. (Giuseppe Garibaldi var en av männen bakom Italiens enande. Man skulle kunna säga att han var hjärtat, Camillo Cavour hjärnan och kungen Vittorio Emanuele II, jag vet inte, kanske magen. I alla italienska städer finns det gator och torg benämnda efter dessa tre.)

Så långt ögat når:

Det bedrivs mycket fiske i lagunen med ett slags stora nät som sänks ner från ställningar på land. Tyvärr kommer jag inte på vad de heter:

Jag hittade en liten filmsnutt på nätet som kanske kan ge en ännu tydligare föreställning om landskapet: Se här!

Trots att landskapet är fascinerande med sina stora tomrum, sitt evighetsingenting, så är nog ändå staden Comacchio det bästa här:

blick från Casteldimezzo, monte di Focara

”Kom, låt mig ta er med” in bland fruktträden på La Curbastra. Det är nu fjärde året vi är här. Varför det, undar kanske någon. Landskapet är inte exeptionellt vackert – det är ett platt flodland med ändlösa rader av fruktträd. Lamone, en vid den här punkten ganska brun flod, masar sig lättjefullt genom det gröna och det bruna. Klimatet är typiskt för Poslätten, mycket varmt och fuktigt på sommaren. Man svettas hela tiden. Men ändå är det här en plats att vara på. Huset är vackert och det luktar gott inne i det och luften under det höga välvda taket ger svalka, åtminstone framemot kvällen. Maten är god och människorna här är vänliga. Det är trevligt att sitta under det lilla taket vid brunnen och dricka vin och titta på dem som går förbi eller växla några ord med dem. Och höjer man blicken lite från själva gården och ut på kartan, så ser man att La Curbastra ligger mitt i världen. Ravenna, Bologna, Ferrara och Florens ligger alla inom räckhåll – lite mer ellr lite mindre än en timme är det till var och en och Faenzas torn ser man från flodbanken.

Men nu låter vi Alessandro föra oss ut i fruktodlingarna. Han berättar allt möjligt om beskärning, bevattning, nyodlingar och fruktsorter, men jag kopplar bort ljudet för en stund och vi ger ögat en rundvandring:

cachiträdrad (sharonfrukt) alldeles intill gården

cachi har underbara blad, frukterna är ännu små, de mognar först i oktober-november

nektariner med gult fruktkött (a pasta gialla)

nektariner med vitt fruktkött

persika

kiwifruker – kiwin har blivit mycket spridd på grund av EU-bidrag

Solens strålar skiner på och rakt igenom den lilla fruktmånen: