Kategori: Resor

Glimtar från en helg i Köpenhamn:

Treviso ligger rakt norr om Venedig i regionen Veneto. Före vår tideräkning och före romarnas tid här var Treviso en stad i de gamla veneternas rike. Genom bebyggelsen flyter floden Sile, som också sätter sin prägel på stadens utseende.

Precis som Comacchio är Treviso ett slags Venedig i liten skala, men de båda städerna bär liksom varsin sida av Venedig i sig. Comacchio är trängre, hetare (åtminstone på sommaren), brunare och på något obestämt sätt vildare; vattnet i kanalerna ter sig tjockare och människorna på gatorna verkar nästan tillhöra en äldre tid. Comacchio luktar fisk och andas medeltid och bär en underjordisk, djupt jordisk lockelse i sig. Treviso är ljusare, här växer höga träd, vattnen är vidare och blågrönare och de är hela tiden i rörelse. Husen speglar sin vithet i dem. Allting här förefaller nordligare (i verkligheten är det inte långt mellan de båda städerna), glesare och mera rentvättat – och på ett eget vis grönvitt. Båda vilar i sin skönhet.

Se här några bilder från detta ljusare och glesare Venedig:

Via Canoniche – golvmosaiker från början av 300-talet e. Kr.

De närmaste dagarna tänker jag bita mig fast i norra Friuli, närmare bestämt i Val Resia:

teckning av E. van Straten i Han Steenwijks bok ”Tre studi resiani”

Jag kommer att visa bilder från dalen, berätta om resianernas historia och deras språk med dess delvis oklara ursprung och släktskapsförhållanden.

Idag börjar jag lite lätt genom att än en gång följa Ta Lipa Pot (Den Vackra Vägen) som löper i en ojämn cirkel utmed dalens sidor:

TA LIPA POT: Den här skylten dyker om och om igen upp längs vägen och avståndet eller längden är hela tiden 5-10 km. Så småningom klarnar det för oss att det finns en kortare (på 5 km) och en längre (på 10 km) rundväg och att man ju faktiskt aldrig kan komma till slutet av en cirkel. Ta Lipa Pot 5-10 km blir till en självklarhet. Och visst är den vacker:

Vi vandrar fram och det är lätt att gå, det finns nästan inga höjdskillnader och stigen är mjuk och solljuset filtreras på ett dämpat sätt genom trädens kronor. Vi går och går. Men plötsligt kliver vi rakt in i en skallgångskedja: En man och hans hund är försvunna sedan en vecka och hela dalen ska genomsökas. Vi fortsätter och kommer till en samling ruiner. Det är Case Ostjë. Här bodde det folk ända fram till den stora jordbävningen 1976:

Längs bergssidan flyter rader av små bäckar och på en del ställen rinner vattnet genom vackra ledningar av trä:

Ibland går Londi först, hon förstår det här med stigar:

Strax innan vi når vägens östligaste punkt, staden Stolvizza/Solbica, som också ät vårt mål, kommer vi förbi husruiner igen. Också här var det jordbävningen som satte punkt för livet på platsen:

Så ser vi då Stolvizza skymta fram vid en krök med höga berg i bakgrunden. Är det Monte Sart eller kanske Monte Canin? Det högsta berget är nog Monte Canin, för det är resianernas "husberg" framför alla andra.

När vi kommer in i Stolvizza börjar himlen mörkna och ett oväder drar in. I Stolvizza finns ingen restaurang och dumt nog har vi ingen mat med oss.

Men det finns en liten bar, som just ska stänga. Där lyckas vi få tag i lite chips och en flaska rödvin.

Folk i och utanför baren tittar på oss och undrar hur vi kommit dit och när vi berättar att vi kommit till fots från Prato di Resia eller Ravanca, som det heter på resianska, skakar en man på huvudet och säger att vi måste be om skjuts ner till dalen, för längs fotvägen kan det bli farligt…

Tagliamento – Tiliment på friulanska – är den största floden i Friuli-Venezia Giulia. Efter nederlaget vid Caporetto i oktober 1917 retirerade italienarna undan för undan västerut och för en tid gick stridslinjen längs Tagliamentos lopp.

Tagliamento anses vara det bäst bevarade flodsystemet i hela Alperna, även om människans påverkan också här märks på många ställen. Tagliamento är en så kallad ”torrente”, en fors eller en ström med mycket oregelbundet vattenflöde. Floden byter mycket ofta lopp i den breda bädden och under stora delar av året ligger flodbädden nästan naken med bara en smal ringlande flodorm i sig.

Strax söder om den lilla staden Moggio ser Torrente Fella, som rinner in i Tagliamento ett litet stycke nedanför, ut så här:

Utblickar över Tagliamento från [Venzone](http://www.bodilzalesky.com/blog/2008/08/02/venzone-friuli/ ):

mot söder

nordblick

Från Casali Scjs går man hit på tio minuter. Londi och hennes vän Pippo tog ett flodbad varje morgon under veckan vi tillbringade där:

efter ett skyfall var floden plötsligt en annan och hundarna fick hålla sig ifrån själva strömfåran

Ferrara är kanske den italienska stad som fascinerar mig mest. Det är ingen stor stad, men den gömmer på så mycket. Den ger å ena sidan ett mycket enhetligt och slutet intryck: Alla de roströda och ockra- och oxblodsfärgade husen med smala ofta ringlande gränder emellan sig bildar ett slags sammanhängande mikrokosmos. Å andra sidan finns storslagna marmorvita byggnader som domen och Palazzo dei Diamanti inplacerade som jättelika juveler här och där och dessa liksom söker sig uppåt mot himlen ur det rödgulbruna gyttret. Något annat som kontrasterar mot de täta rödbruna delarna är de överrraskande stora och liksom ljusblanka öppna ytorna runt omkring domen. Och så finns ju Castello Estense som utgör en alldeles egen värld mitt i all det andra.

vy från Piazza Duomo bort mot Castello Estense

domkyrkan

längs domkyrkans ena sida finns en lång räcka av små butiker

Via Mazzini, huvudgatan i det som en gång var de judiska kvarteren

Via Mazzini, lite närmare domkyrkan

bigata i de gamla judiska kvarteren

blick ut i det gröna genom Castello Estense

•

PS Jag kommer att försvinna härifrån för några dagar, men senast till helgen är jag tillbaka igen.