Hösten går från guld till grått eller i alla fall till gråsprängt, så jag frestas att titta tillbaka in i sommaren. Idag vill jag för några ögonblick ta er till Brisighella en liten stad som ligger strax söder om Faenza vid den gamla landsvägen som för mellan Ravenna och Florens.
Brisighella är berömt i Emilia-Romagna för sina tre ”externa tinnar” som tillsammans bildar ett slags treklang, ding-dong-dang: klocktornet uppe på en hög klipptopp, den manfredianska borgen på en annan lite lägre och bredare topp och sanktuariet på en tredje.
Där nedanför ligger Brisighella själv i stillsamt majestät med sitt vackra lilla torg och den märkliga ”Via degli Asini” – Åsnevägen – som sträcker sig igenom några av husen utmed torgets ena sida.
Vi låter någon annan ta bilder på tornet, fästet och sanktuariet och stannar vid torget.
Utanför baren: Agnese får komplimanger av herrarna för sin nya klippning
Innanför de välvda öppningarna löper den gamla åsnevägen:
Le sue origini risalgono alla fine del 1200, quando il condottiero Maghinardo Pagani edificò, su uno dei tre scogli di selenite, la roccaforte più importante della Valle del Lamone. Nel 1310 Francesco Manfredi, signore di Faenza eresse su un’altro spuntone di roccia la rocca di Brisighella, rimaneggiata da un suo discendente, Astorgio, intorno alla metà del Quattrocento, e completata dai Veneziani nel 1508 con la torre più alta, raccordata alla cinta di mura. Importante nel borgo e la cosidetta "Via degli Asini", così chiamata perché vi passavano le carovane di animali adibiti al trasporto del materiale dalle vicine cave di gesso. La strada è in realtà un lungo portico, che un tempo poggiava su una base di roccia sulla quale sorgeva una compatta fila di case a protezione del lato sud del borgo.
Staden har sitt ursprung i slutet av 1200-talet, då kondottiären Maghinardo Pagani lät bygga den viktigaste fästningen i Lamonedalen på en av de tre selenitklipporna. 1310 uppförde Francesco Manfredi, härskare över Faenza, Brisighellas borg på en annan av klipptopparna och denna byggdes sedan om av hans ättling Astorgio någon gång i mitten av 1400-talet. 1508 slutförde venetianarna sedan bygget genom att i ringmuren infoga det högsta tornet. Av intresse i staden är den så kallade ”Via degli Asini”, som bär detta namn, eftersom karavaner av djur lastade med gips färdades längs den här vägen från gruvorna. Vägen är i själva verket en portik som en gång vilade direkt på klippan, på vilken det stod en tät rad av hus som utgjorde en skyddsmur utmed stadens sydsida.
Och här är vi nu inne på den gamla karavanvägen där åsnor, hästar, mulor och mulåsnor en gång gick med sina gipslass:
På stengolvet under valvet är det svalt och behagligt:
