Valdštejn

Vi har kommit längs den lilla slingrande sandvägen genom bokskogen – en del av bokarna här är hisnande stora, de största jag sett, tror jag – och går nu uppför mot borgen Valdštejn, som är den äldsta i Český ráj. Om ni känner till Elbsandsteingebirge, så har ni en föreställning om hur naturen ser ut här. Sandstensformationer sticker upp ur det omgivande landskapet som tänder från jättelika urtidsvidunder:

p1050022 p1050025

Borgen var en gång stamsäte för adelsfamiljen Waldstein och den började byggas i slutet av 1200-talet. Trots landskapets oländighet är borgens olika delar väl förbundna med detta och bildar liksom fortsättningar på de tre klippor som de sträcker sig över.

p1050044 p1050028 p1050036 p1050034 p1050041

Vägen till Valdštejn

Här genom bokskogens ljusdunkel går vägen till borgen Valdštejn, den äldsta borgen i det böhmiska paradiset, Český ráj.

p1050016 p1050017 p1050019

Idag stannar vi här inne under bokarnas kronor, men imorgon ska vi besöka borgen.

(Kanske borde jag ha placerat bilderna i omvänd ordning?)

Här föddes Karl Kraus

Visste ni att Karl Kraus föddes i Jičín (på tyska Jitschin, tidigare Gitschin)? Nej? Inte jag heller, det vill säga jag upptäckte det först efter att jag satt min fot där.

Här kan ni se var den lilla staden ligger. Kartan visar alltså ett nordligt eller nordöstligt hörn av Tjeckien och det blåa är inte vatten utan verkar på ett ungefär motsvara bergsområdet Krkonošes utsträckning. Vår väg dit förde från Špindlerův Mlýn – eller mera exakt från Svatý Petr – via Vrchlabí och så ner på lite planare marker:

map_ne

Så här ungefär ser Jičín ut om man låter en skicklig tecknare skissera staden från en upphöjd plats (jag vet tyvärr inte vem som gjort teckningen):

jicin_historie

Staden ligger i det vackra området Český ráj (det böhmiska paradiset) och man antar att stadens äldsta del kom till på 1100-talet. En kortare tid efter stadens grundande flyttades den emellertid 2-3 kilometer och fick sitt nuvarande läge vid floden Cidlina utmed handelsvägen mellan Zittau och Hradec Králové. Den medeltida stadskärnan är mycket väl bevarad. Just nu håller man på att förnya stenläggningen på det stora Wallensteintorget. (Jag vände av estetisk petighet kameran från detta restaureringsarbete, fast något av det kan man kanske ana på den första bilden här nedanför.)

Låt oss nu se oss om lite i stadens centrum. Vi går in till Wallensteintorget via Valdiceporten som för genom det stora tornet ni ser ungefär i mitten av den tecknade bilden:

p1040983 p1040989 p1040990 p1040999 p1050005

PS Då och då har jag skrivit något om Karl Kraus under pausträdet. Här är länkar till två av texterna:

Karl Kraus (innehåller bland annat en länk till en Kraus-essä av Håkan Lindgren)

Karl Kraus – en annan sida

Längs bäcken uppför berget

Så är vi då tillbaka i Svatý Petr/Sankt Peter i Krkonoše/Riesengebirge igen och det är dags för sommarens första vandring. Vi går den vanliga vägen längs bäcken. Ormbunksskogarna är grönare än någonsin. Vid den gamla gruvan gör vi en liten paus och jag kikar in i mörkret. Silver och koppar bröt man därinne en gång i tiden – och arsenik!

p1040931

längs bäcken

p1040921

ingången till gruvan

p1040923

för den som kan tjeckiska och vill veta lite mer om detta

Vägarna i de här bergen är stenlagda och ofta när jag går här funderar jag över hur dessa vägbyggen egentligen kan ha gått till.

p1040935

Vägen löper utmed bäcken. På lite avstånd ser den ut som en stenbäck:

p1040938 p1040937

mina medvandrare tar sig en rast

Den här gången bryr vi oss inte om att ta oss upp till den högsta toppen Schneekoppe/Sněžka/Śnieżka, men vi ser gång på gång dess märkliga silhuett mot himlen:

p1040954

PS Här finns en liten introduktionstext till Riesengebirge/Krkonoše/Karkonosze från en tidigare vandring.

Brisighella – Via degli Asini

Hösten går från guld till grått eller i alla fall till gråsprängt, så jag frestas att titta tillbaka in i sommaren. Idag vill jag för några ögonblick ta er till Brisighella en liten stad som ligger strax söder om Faenza vid den gamla landsvägen som för mellan Ravenna och Florens.

Brisighella

Brisighella är berömt i Emilia-Romagna för sina tre ”externa tinnar” som tillsammans bildar ett slags treklang, ding-dong-dang: klocktornet uppe på en hög klipptopp, den manfredianska borgen på en annan lite lägre och bredare topp och sanktuariet på en tredje.

Där nedanför ligger Brisighella själv i stillsamt majestät med sitt vackra lilla torg och den märkliga ”Via degli Asini” – Åsnevägen – som sträcker sig igenom några av husen utmed torgets ena sida.

Vi låter någon annan ta bilder på tornet, fästet och sanktuariet och stannar vid torget.

baren
Utanför baren: Agnese får komplimanger av herrarna för sin nya klippning

Innanför de välvda öppningarna löper den gamla åsnevägen:

VdA exteriör

Le sue origini risalgono alla fine del 1200, quando il condottiero Maghinardo Pagani edificò, su uno dei tre scogli di selenite, la roccaforte più importante della Valle del Lamone. Nel 1310 Francesco Manfredi, signore di Faenza eresse su un’altro spuntone di roccia la rocca di Brisighella, rimaneggiata da un suo discendente, Astorgio, intorno alla metà del Quattrocento, e completata dai Veneziani nel 1508 con la torre più alta, raccordata alla cinta di mura. Importante nel borgo e la cosidetta "Via degli Asini", così chiamata perché vi passavano le carovane di animali adibiti al trasporto del materiale dalle vicine cave di gesso. La strada è in realtà un lungo portico, che un tempo poggiava su una base di roccia sulla quale sorgeva una compatta fila di case a protezione del lato sud del borgo.

Staden har sitt ursprung i slutet av 1200-talet, då kondottiären Maghinardo Pagani lät bygga den viktigaste fästningen i Lamonedalen på en av de tre selenitklipporna. 1310 uppförde Francesco Manfredi, härskare över Faenza, Brisighellas borg på en annan av klipptopparna och denna byggdes sedan om av hans ättling Astorgio någon gång i mitten av 1400-talet. 1508 slutförde venetianarna sedan bygget genom att i ringmuren infoga det högsta tornet. Av intresse i staden är den så kallade ”Via degli Asini”, som bär detta namn, eftersom karavaner av djur lastade med gips färdades längs den här vägen från gruvorna. Vägen är i själva verket en portik som en gång vilade direkt på klippan, på vilken det stod en tät rad av hus som utgjorde en skyddsmur utmed stadens sydsida.

Och här är vi nu inne på den gamla karavanvägen där åsnor, hästar, mulor och mulåsnor en gång gick med sina gipslass:

VdA interiör

På stengolvet under valvet är det svalt och behagligt:

Londi