Under dagarna som föregår min resa till Italien tänker jag uppehålla mig lite vid Riesengebirge här under pausträdet. Det kommer att bli en liten ”presentation” av bergen (den här texten), lite bergsvandringar, utflykter till mytens värld och till sist associationer kring de stenlagda kamvägarna – så har jag i alla fall tänkt mig det. Här ovanför testar fotografen sin kamera i badrummet i Svatý Petr i utkanten av Špindlerův Mlýn.
Krkonoše, Karkonosze eller Riesengebirge heter den västliga delen av den centraleuropeiska bergskedjan Sudeterna.
Det är berg som nästan helt saknar kanter eller toppar och de kantigheter eller toppar som finns verkar nästan som ett slags påklistrad dekor, ett slags bergsalibin, som någon placerat ut på skämt.
De här jättebergen är breda och rundade, så breda att bredden liksom ibland slår ut höjden, så att de högsta ”topparna” ur vissa vinklar verkar lägre eller i alla fall obetydligare än själva bergsrundlarna. Där framme ser ni den högsta toppen som ligger där i gräset som en tappad mössa.
Om man skulle titta på bergskedjan ur ett riktigt högt fågelperspektiv, skulle den kanske se ut som en skimrande slätt – skimret skulle vara uttrycket för de dolda höjdskillnaderna. Eller de oregelbundna konvexformerna skulle under vissa ljusförhållande se ut som stora olikformade skålar. Men jag är ingen fågel, så det här blir bara vanligt människoperspektiv:
Bodil, för det första var det roligt att möta dig där i spegeln, och sedan måste jag säga att ingenting kunde ha börjat söndagen bättre än dina fantastiska berg, denna blånad, denna djupt gröna natur med allt den bjuder av kontemplativ skönhet. Nu börjar dagen. Tack Bodil!
Hej Thomas,
jag tänkte att jag som ett litet undantag skulle kunna titta fram lite här bland pausträdets grenar rent fysiskt…
De här bergen har en form som liksom spränger föreställningen om vad som gör ett berg till ett berg och bilderna kan bara delvis återge detta. Imorgon tänker jag lägga in lite bilder från en vandring (eller flera) där. Jag ska gå igenom bilderna igen och fundera lite över hur många mina läsare kan tänkas stå ut med. Kanske skulle sådana här Riesengebirgevandringar kunna vara något för dig också…
Ja tack, sådana vandringar hade gjort både min kropp och min själ gott! Bara tanken på det gör att jag längtar!
Och du Bodil: var inte rädd att rent fysisk titta fram under pausträdets grenar då och då, jag tycker ju själv att bilden av den som talar och skriver för texterna ännu mer personliga och spännande. Fast själv kanske jag syns alldeles för ofta i min blogg?
Thomas, jag tycker inte alls att du syns för ofta i din blogg – så att du vet det. Det är bara det att jag tar en lite annan väg än du, även om jag gör det på ett lite inkonsekvent sätt. Jag tänkte egentligen inte synas alls, men det har visst ändå blivit ett par bilder: en invändigt hypernervös bild från min disputation, en bild från min föredragsresa till Hannover-Flensburg-Hamburg och en passbild på mig som ung som illustration till texten ”Min flykt från DDR”. Kanske är det någon mer, jag vet inte. Det är svårt att hålla sig till det man hittat på i förväg. Det blir som det blir.
Ach du mein Riesengebirge… verkar vara mycket snälla mot dem som gärna vill vandra men som inte är trimmade till tänderna… nåt för vem som helst. Och det är behagligt att ”lyssna på” så härligt hängivna kommentarer – så fräscht!
Pippi, ja, Riesengebirge kräver inte någon sensationell sportighet eller någon alpinism. Det är bara att låta fötterna gå och blir man hungrig eller trött kan man gå in i någon Baude och restaurera sig.
Och skulle det vara så att man absolut behöver klättra så finns det faktiskt en del branta bergsväggar.
Jasså, är det så du ser ut? Jag har alltid trott att du ser ut som en sån jättegammal tant, ja, så som kloka tanter brukar se ut: lömsk blick och en hasande gång. Och så trodde jag att du hade en käpp för att slå studenterna på ryggen med.
Fast nu är du ju ingen tant.
Tror att jag har sett dig på skolan. Kanske. Men ansiktet känns bekant i alla fall 🙂
Jag inser nu hur dum min kommentar ovan är… jag ska nog inte ge mig att kommentera saker innan lunch.
– Kul foto.
Kort o gott 🙂
Hej Mickey,
kul kommentar, får jag väl säga då. Kanske har jag en käpp i alla fall – gömd i ärmen.
Förresten upptäckte jag ett urgammalt mail från dig (när jag tittade igenom resterna i min gamla HTU-brevlåda) från tiden när du var studenternas informationschef eller hur det nu hette. Jag var med i en lista över lärare som lyckats på ett särskilt sätt med den här studentkäppen…
Och tant blir jag väl om jag inte dör innan dess. Och du blir kanske en gubbe någon gång i en hissnande avlägsen framtid.
Lyckat, särskilt fotot, och vad varje vrå heter på ett antal språk, och balansen mellan den yttre och inre resan (inte ett ord om mygg, skavsår, huggormar, bålgetingar)… De dimhöljda bilderna är lika säregna som rättvisande, vädret är rätt nyckfullt även när det är pangsommar längre ner (högsta bergen mellan Norge och Alperna = rätt mycket regn).
Stupar brantare på polska sidan (= norr), med bl a 2 fjällsjöar och ganska ”skandinavisk” växtlighet. Flyger man från Prag till Arlanda i klart väder nära vintersolståndet och tittar österut så syns topparna tydligt och kastar då en lång skugga in Polen mitt på dagen. Tjeckiska sidan (söder) är full av solhyllor då, de är särskilt kul i januari och på marken.
Yog, nu har jag varit på nya vandringar i de här bergen (efter en tid i Italien) och jag har också sett två fjällsjöarna du talar. Förra gången var det som du såg dimma när jag gick den vägen, så då märkte jag varken hur brant det var eller att sjöarna fanns där.
Tack annars för dina upplysande tillägg till texten här.
Hej Bodil, tack själv; din litterära ådra blir säkert impad av att Norges nationalpoet Keilhau köpte det tyska namnet Riesengebirge och kallade Nordens tak för Jotunheimen, jättarnas hem. Jag gissar att han inte sett förlagan själv, Jotunheimen är oerhört mycket mer dramatisk natur, mycket alpint, med glaciärer och många 2000+ toppar. Som min dotter säger, i enstaka fall blir coverversionen bättre än originalet… Annars lutar jag åt att Upplevelsen med Krkonose är naturlig pist- och spårbelysning i december på sydsidan…
Yog, då finns det kanske en norsk/jotunheimsk motsvarighet till Rübezahl också…
Bodil, säkrast att fråga någon infödd, IMO. … Vad jag fattat så bor det ett helt gäng i Jotunfjellene, och de är inte att leka med. I Vestjotunheimen/Hurrungane (hurrung = dån, muller) roar sig jättarna med att skicka stenras med stora bumlingar nerför tvärbranterna var varannan dag och när man sitter uppe vid Hytta på Bandet bland en och annan expert från Schweiz och Colorado så känner man sig väldigt liten – inte bara socialt, när man ser ett ras stanna någon cm från där man nyss gått på vägen upp… Så även om Bergakungen håller till på Dovre så skall man tydligen tassa försiktigt även i ”cover-Riesengebirge” :-))
Det trista med dessa väsen, särskilt Rüberzahl/Krakonos är att de inte gillar att man skämtar m./om dem. Det är nog därför man har kompenserat sig på tjeckiska sidan genom att bygga ett antal ölserverande vattenhål för ändamålet… 🙂
Hej igen Yog!
Själv tycker jag mycket om Rübezahl – speciellt såsom han ser ut på von Schwinds målning. Jag dras liksom till hans sogsna och aviga väsen. Jag vet inte om du har sett min Rübezahltext (en av dem) den finns två dagar efter den här. Titta på målningen där så får du se vilken märklig varelse det är.
Vad gäller ölserveringarna så tror jag att de fanns redan på sudettyskarnas tid, de flesta av de där Bauden (som heter bouda på tjeckiska) är ju urgamla.
Hans tjeckiska version (Krakonos) var en skäggig jätte i hatt, och ingen av versionerna hade så värst mycket humor, tålde inte att man skojade om honom… Tjeckisktalande dalar fanns sedan gammalt i västra Krkonose (Jilemnice, Harrachov, Rokytnice – med ungefär Trysils fallhöjd), så båda versionerna levde parallellt.
Seden att släpa upp ölfat (!) till typ 1500 m ö h har troligen tjeckisk ursprung då bryggerinäringen är ett slags axiom med ett eget liv oberoende av detaljer som årtusendets översvämning, pest eller ett överhängande tredje världskrig… Öl från östra Tyskland hade nog lett till hm, tappade marknadsandelar (när det gäller detta baslivsmedel så anser sig tjeckerna släkt bara med Bayrarna). Frågan huruvida en Baude förr i världen hellre höll sig med äkta vara bör man tassa runt med samma försiktighet som runt Bergstrollet; kommentarspalter på tjeckiska tidningswebbar, där denna livsavgörande, hm, näring ev tas upp till debatt någon enstaka gång, tenderar annars att liksom svämma över… 🙂
Nu är det här kanske inte någon huvudfråga i världen, men det där östtyska är ju bara en kort parentes i historien (1949-89) och sudettyskarna var väl snarare att inordna som österrikare eller sydtyskar (bayrare kanske – de flesta sudettyskarna flydde för övrigt till Bayern när de fördrevs från Tjeckoslovakien efter andra världskriget).
Karakonos säljs som träfigur på väldigt många ställen i Krkonoše/Riesengebirge och ibland kallas han också för Rübezahl (på små skyltar). Jag tycker ändå bäst om honom på von Schwinds målning – säger jag tjatigt.
Hej Bodil, ja du FÅR ha dina favvo-teckningar i fred :-))) Angående öst-öl före milstolpen 1949 då de dödsföraktande började berika världskulturen genom att dra fräckisar om Ulbricht Walter & Co. mellan glas (med nämnda dryck) och vägg (som hade öron) så får du nog konsultera någon ölhistoriker, man älskar att analysera öl på längden och tvären därnere. I Prag-68:ornas skräckberättelser om skräckväldet i DDR intog annars även diverse skumma skummande vätskor av öltyp en framskjuten plats….
För 1-2 år sedan genomförde man t ex en brittisk-tjeckisk metastudie i EU:s regi i syfte att sammanställa ölets hälsobringande effekter. Syftet uppnåddes med hm, råge, så där fick Sydeuropa äta upp allt sitt vin-tjat, men till tjeckernas stora besvikelse låg den hälsosammaste dagskonsumtionen av öl lååångt under vad de var vana vid…
Yog, eftersom jag verkligen inte är någon ölexpert så drar jag mig ur öldiskussionen. Visserligen är min man från Tjeckien och visserligen har vi huset fullt av tjeckiskt öl just nu och visserligen dricker jag av detta, men det räcker nog inte för att legitimera mig som verkligt ölkunnig. Jag håller mig till (von Schwinds) Rübezahl och räknar rovor med honom, även om han kanske inte alls räknar rovor utan dricker tjeckiskt öl i stället…
Bodil, kanske klokast så, han verkar ju vara en mångsidig typ. 🙂
B.t.W., imponerande att du klarar att prata utrikiska i värmen i Italien, eller prata överhuvudtaget, gissningsvis utan tillgång till ert ovannämnda hemmaförråd…
Såhär 7k högsommarvärme som du skriver om här har jag bara upplevt/nästan överlevt Over There ( ca Roms breddgrad) fast inte utan men :-)) HDG i de 2 haven där, vilket det nu blir!
Yog, jag har väl lite svårt att hålla tyst. Prata är ju väldigt roligt.
Har du förresten möjligen någon blogg – som du hemlighåller här?
Bodil,
nej, varken blogg eller etableringsplaner i bloggosfären. Och hade jag någon så skulle den i långa perioder vara lika försummad som min jobbwebb m fl dåliga nätsamveten…