Karl Kraus – en annan sida

När jag för några veckor sedan på en av mina lunchpromenader i trakten av Kollwitzplatz slank in på ett litet antikvariat, hittade jag en bok av Karl Kraus med ett innehåll som överraskade mig. Nej, jag vill inte påstå att jag är någon kännare av Kraus, tvärtom, men jag har gång på gång genom andra människor stött på honom och hans skrivande. Till exempel minns jag hur problematiskt förhållande mellan honom och poeten Else Lasker-Schüler var – hon klagade över hans hårdhet och oresonlighet och såg sig till sist tvingad att säga upp bekantskapen. Nu på senare tid så är det genom Bengt O:s men ännu mer genom Håkan Lindgrens Krausläsande som jag fått mina Krausintryck – Kraus som intelligent, hänsynslös och knivskarp kritiker. Så här skriver Håkan bland annat om Kraus:

Österrikaren Karl Kraus var en av 1900-talets elakaste och mest säregna skribenter. Han brukar beskrivas som satiriker, men man skulle snarare kunna säga att han var en av 1900-talets strängaste mediekritiker, långt innan det fanns ett ord för det han sysslade med. Från 1899 till 1936 gav han ensam ut en egen tidskrift, Die Fackel, där han ägnade sig åt att angripa sin tids största massmedium, pressen, med allt från elakt utklippta citat till manglande långa utläggningar. Flera av de tankegångar som vi känner igen och förknippar med postmodern mediekritik formulerade han medan första världskriget pågick, som att sanningen om samtiden finns på ytan, i reklamen och masskulturen, och att media helst handlar om media: den verkliga nyheten är inte längre vad som hänt, utan medias reaktion på vad som hänt.

Hela texten finns i Salongen.

Men det jag hittade på det lilla antikvariatet var alltså något helt annat: En diktsamling med namnet ”Wiese im Park” (Äng i parken) tillägnad hans kärlek Sidonie Nádherný. Jag känner mig nästan som en voyeuse när jag tittar in här bland dikterna och bilderna. Efterordet, som är skrivet av Friedrich Pfäfflin, börjar så här:

Am 8. September 1913 wird der 39jährige Schriftsteller Karl Kraus von dem Sportarzt Max Graf Thun im Wiener Hotel Imperial seiner sehr weitläufigen Verwandten, der damals 28jährigen Baronesse Sidonie Nádherny von Borutin vorgestellt.

Lite längre ner i samma text kan man läsa:

Karl Kraus entführte Sidonie Nádherný anderntags in jenen Teil des Wienerwaldes, der für ihn mit frühesten Kindheitserinnerungen verbunden ist, nach Hainbach, und ”Hainbach” ist in den wechselvollen Jahren ihrer Beziehung, zwischen 1913 und 1936, ein Schlüsselwort für tiefstes Einverständnis.

Och här är de två i Janowitzparken, en park som hörde till det gods med samma namn, där Sidonie växt upp. Både Rilke och Kraus har diktat om den här parken:

K+S
Karl Kraus und Sidonie Nádherný im Park von Janowitz. Sommer 1914 (Privatsammlung)

Jag väljer att läsa dikten ”Verwandlung” ur samlingen – kanske hade ni valt en annan…

Verwandlung

Stimme im Herbst, verzichtend über dem Grab
auf deine Welt, du blasse Schwester des Monds,
süße Verlobte des klagenden Windes,
schwebend unter fliehenden Sternen –

raffte der Ruf des Geists dich empor zu dir selbst?
nahm ein Wüstensturm dich in dein Leben zurück?
Siehe, so führt ein erstes Menschenpaar
wieder ein Gott auf die heilige Insel!

Heute ist Frühling. Zitternder Bote des Glücks,
kam durch den Winter der Welt der goldene Falter.
Oh knieet, segnet, hört, wie die Erde schweigt.
Sie allein weiß um Opfer und Thräne.

3 tankar om “Karl Kraus – en annan sida

  1. Aha, det här var vad du menade när du sade att du skulle skriva något krausigt!

  2. Ja, visserligen är det förhållandevis okrausigt för att vara krausigt, men en kraussida är det.

    Jag läser upp lite ur efterordet här, ”när jag nu får en chans till det”:

    *Er begann Gedichte zu schreiben, die er zunächst der Öffentlichkeit vorenthielt. ”Man macht nicht, man ahnt ein Gedicht”, erklärte er der Freundin.*

    *Für den Druck in der ‘Fackel’ wurde alles vordergründig Deutbare zurückgenommen, verschleiert, verrätselt,*

Kommentera