Om Eichendorff och tyskarna

Igår när jag gjorde min morgongympa till Morgenmagazin i ARD/ZDF (Tysklands program 1 och 2 i TV), gick en reporter omkring på gatorna i någon mindre tysk stad och ställde frågan till förbipasserande om de kände till Eichendorff. De flesta svarade nej eller något vagt eller så föreslog de att det kunde vara en politiker eller en möbeldesigner eller något annat som inte stämde. Efter detta gjorde reportern en ny runda men denna gång med sin fråga utstyrd i ny dräkt. Han läste eller deklamerade två rader ur en dikt av Eichendorff och se där, nu kunde nästan alla klämma ur sig en fortsättning som var den rätta eller i alla fall nästan rätt. Jag blev lite fascinerad av detta och undrade för mig själv hur resultatet av en motsvarande kortintervjuräcka om någon av romantikens diktare hade blivit i Sverige.

Anledningen till den lilla undersökningen var att det igår var 150 år sedan Eichendorff dog och också här i svenska media uppmärksammades faktsikt detta, i Svenska Dagbladet till exempel kunde man läsa en understeckare med namnet ”Han diktade dagdrivarens vemod”. (Fast det där ordet ”vemod” i titeln tycker jag kanske inte är så välfunnet – det verkar vara ett slags försvenskning av ”Taugenichts”, som jag allt tycker har ett lättare och luftigare sinne. Taugenichts är ju ett slags vän för mig efter alla läsningar av boken – jag vet inte om det är tolv eller kanske femton gånger jag läst den.)

cdf
Caspar David Friedrich: Sommer

Fliegt der erste Morgenstrahl
Durch das stille Nebeltal,
Rauscht erwachend Wald und Hügel:
Wer da fliegen kann, nimmt Flügel!

Und sein Hütlein in die Luft
Wirft der Mensch vor Lust und ruft:
Hat Gesang doch auch noch Schwingen,
Nun so will ich fröhlich singen!

ur novellen ”Aus dem Leben eines Taugenichts”

8 tankar om “Om Eichendorff och tyskarna

  1. Minns du vad dikten hette han deklamerade två rader ur? Eller enklare frågat: Hur gick de två raderna?

  2. Nej tyvärr, egentligen hade jag tänkt ta med dem i texten här ovanför, men de hade flugit ut ur huvudet på mig.

  3. Nej, det var inte ”Mondnacht” som förresten finns i svensk översättning (ganska olik originalet, tycker jag) i Svd-artikeln jag länkar till – den känner jag så väl till, så om det hade varit den hade jag inte kunnat glömma det.

  4. Somliga dikter kan nog en äldre generation av svenskar. Sen är det slut. (Fråga inte vilka, dikter alltså, för jag tillhör den inte, generationen.)

    Men det vore i och för sig intressant, är det inte sånt Expressen håller på med för resten?

  5. Mm-hm. Det går kanske att gissa vad det kan bli för resultat av en sådan ”redapåtagning”, men jag avhåller mig nog.

Kommentera