Så här ser Słubice ut ifrån bron och kanske är det här den vackraste vyn av staden.
Polen vänder inte ansiktet mot Tyskland – Polens vackraste ansikte tror jag finns i Kraków, där också hjärtat slår. Men här vid gränsen är ännu inte andra världskriget borta ur sinnena – inte ur den äldre generationens sinnen i alla fall – och inte ur byggnaderna, men en ny tid är på väg. Słubice har ännu inte riktigt tagit det första avgörande steget, det över tröskeln; visserligen finns Collegium polonicum här, men det finns också mängder av bordeller och kvarteren innanför flodfassaden är slitna eller består av en blandning av ödetomter och fula billiga nybyggen översållade med grälla skyltar. Om man jämför med Zgorzelec, så ligger Słubice nog närmare ett decennium efter i utvecklingen. Husen i stadskärnan (det som före kriget var Dammvorstadt) repareras bara på ytan, innanför går förfallet vidare. Tydligast syns detta på alla balkonger som liksom hänger på kryckor.
Jag undrar vad som kommer att hända med de här balkongerna inom de närmaste åren. Kommer de att falla ner eller kommer det att pumpas in pengar här från något håll? Eller kommer kanske Słubice att vakna till ett eget liv? Kommer samarbetet mellan Frankfurt och Słubice att ta verklig form?
