Kategori: Resor

Förra sommarens stad och upptäckt var för mig Ferrara och jag ägnade mig med stor iver åt att visa bilder och berätta om staden här, kanske med alltför stor iver kan någon ha tyckt. Här är en länk till det första inlägget.

Den här sommaren återvände jag dit under en dag eller var det kanske bara en eftermiddag. Jag följde minnets karta och återvände till den ena platsen efter den andra. Det var samma platser, men ljuset var inte riktigt detsamma.

Castello Estense, den mäktiga familjen D’Estes tunga tegelborg, som fick sin första gestalt 1385 var ett av de första målen längs vägen:

Castello Estense från "baksidan":

Och här kan vi se hur det ser ut vid borgen just nu.

Palazzo dei Diamanti ville jag också återse och jag tog en bild av balkongen mot himlen igen. I fönstret blickar en Magritte-himmel tillbaka på oss.

I eftermiddagshettan var det skönt att krypa in i skuggan av de stora trädkronorna i Parco Massari – det var ju förresten här Giorgio Bassani lät en del av den vackra romanen ”Il giardino dei Finzi-Contini” utspela sig:

Och här är Via Mazzini, som leder in i Ferraras judiska kvarter:

Den kanske märkligaste gatan i Ferrara är Via delle Volte; här hade de medeltida köpmännen sina bostäder på den ena sidan – den som vetter inåt mot staden – och sina magasin och butiker på den andra – den som vetter utåt mot floden – och på många ställen längs gatan finns valv med passager som för från den ena sidan till den andra.

Under medeltiden nådde Pos vatten högt upp på den yttre sidan av magasinsraden – därifrån kunde köpmännen lätt transportera sina varor ut i världen.

Jag tycker om att återvända och det är väl inget särskilt med det, många gör det. Man får bara akta sig för att samla på sig för många sådana här återvändningsplatser, fast hur gör man det? Den här sommaren återvände vi efter två år till La Curbastra, en persikoodlande ”agriturismo” vid floden Lamone alldeles i den yttersta utkanten av Faenza. Inte långt härifrån går förresten den inre gränsen i regionen Emilia-Romagna, det vill säga gränsen mellan Emilia och Romagna. Här är vi i Romagna och det är ”något helt annat än det där industriella och högfärdiga Emilia”. Imola som är beläget ungefär en mil ifrån Faenza ligger ”långt bort”, medan Ravenna ligger ”här” fastän det är många fler kilometer dit.

En morgon går vi längs Lamone igen som för två år sedan, men något har förändrats. Vassen och ogräset och björnbärsbuskarna har vuxit till en nästan ogenomtränglig taggig och vass grönskemassa:

Och Londi kommer inte längre ner till vattnet:

Bara åt det ena hållet från La Curbastra räknat, det där de flesta ”pensionärsodlingarna” finns, har man hållit landskapet öppet. Här går man på en skön sandväg förbi fikonträd och rosmarinhäckar:

Ja, fikon:

Och vad eller vem är det här? Nespolo – jag slår upp ordet för att hitta den svenska motsvarigheten: ”Mispel” står det.

Jag tänker på den suggestiva lilla platsangivelsen ”la casa del nespolo” i romanen ”I Malavoglia” av Giovanni Verga.

Det finns också sånger om nespole.

• • •

Tillägg: För säkerhets skull kollade jag på en sida om Emilia-Romagna om det här med Imola och gränsen verkligen stämmer och det visade sig att det inte gör det. Imola ligger i den yttersta västern av Romagna och är del av provincia di Bologna, vars övriga delar hör till Emilia. Jag hade alltså fel rent formellt, men ändå är det tydligt att man i Faenza inte riktigt vill räkna Imola till Romagna.

Under lång tid – närmare bestämt 1428-1796 – var Bergamo och Valle Brembana en västlig utpost av den venetianska havsrepubliken. Därför finns Markuslejonet avbildat på byggnader både i staden och på många ställen i dalen.

Vi åker från San Pellegrino uppåt i Valle Brembana till San Giovanni Bianco och svänger sedan in i Val Taleggio:

Här ifrån kommer il taleggio en av de mest bekanta italienska ostarna – kanske känner ni igen namnet?

Vi far genom dalen till Taleggio och sedan vidare genom Sottochiesa till Pizzino. Här stannar vi och går ut på torget.

Vad tror ni att torget kan heta? Ja, just det – Piazza San Marco, precis som det där berömda i Venedig:

Och där högst uppe på en fristående kolonn – eller vad kallar man det? – står det bevingade Markuslejonet med den ena framtassen placerad i en uppslagen bok.

Leone di Venezia, leone di San Marco,
l’ arma cristiana è al varco dell’Oriente:
ai porti di ponente il mare ti ha portato
i carichi di avorio e di broccato.

(ur ”Asia” av Francesco Guccini)

Från byn Veverská Bítýška ser man i fjärran ett slott, Veveří – ett mäktigt torn och ett rött tak. Blicken flyger dit om och om igen.

Dit kan man åka med den här båten

fast vi tar oss dit en annan väg.

Slottet, vars först byggda delar är från början av 1200-talet, befinner sig i en sen fas av en omfattande renovering. En del vittrar ännu lugnt vidare medan annat – det mesta väl – redan fått sina nya gestalt:

Huvudbyggnadens prakt är helt återställd.

Och det nyputsade tornet far fram genom luften som ett mäktigt ångfartyg:

Om man stannar på andra sidan bron har man Veveří framför sig i nästan stiliserad skönhet.

Och vill man kan man också titta här och lyssna på bland annat en tjeckisk barnröst.

Vi följer vägen från Jelenia Góra i riktning mot Zgorzelec/Görlitz – till de här trakterna för jag er lite då och då – tills vi kommer till byn Chmieleń strax för Gryfów Śląski.

fumligt fotograferad karta

Strax utanför Chmieleń finns det skyltar om två restauranger. Vi väljer den här:

Utanför den finns en smått kaotisk botanisk trädgård och en liten zoologisk trädgård med en grupp får och kanske finns det också några andra – dolda – djur.

Vi går in i huset och hamnar i ett vardagsrum:

Fast egentligen är rummet är ett slags överlastat museum över en svunnen tid:

Ja, svunnen:

Chmieleń på den tyska tiden

Vi slår oss ned vid ett av borden. Till en början är vi de enda gästerna och det verkar inte riktigt vara meningen att man ska äta här.

Men sedan får vi beställa – härliga rätter av piroger och Klöße (eller vad det nu kan heta på svenska eller polska) och ingen kostar mer än sju eller åtta złoty. Se här:

Och här:

Nej, inte går vi hungriga från museet…