Längs Lamone

Också den här sommaren strövar Londi och jag längs Lamone under tidiga morgnar, innan solhettan blir för stark.

Just på det stället där man kommer upp på flodbanken från persikogården La Curbastra kan man se Faenzas torn avteckna sig mot himlen. Vi går alltid uppströms från reningsverket – il depuratore – räknat. Hur tidigt vi än går ut, så är det alltid några pensionärer ute i sina odlingar, mest är det små knotiga gubbar. De kommer dit på cyklar, mopeder, vespor och i små skåpbilar och de ger sig av igen när hettan kommer. I kvällssvalkan är de där igen.

Lamone

Dessa små gubbar är ett särskilt slag av kolonister, landet här är fritt, den som vill får odla marken och det växer bra, det ser jag. Täpporna ligger tätt, men det finns plats för fler odlare. På några ställen kan man se en odling stadd i förfall, kanske har kolonisten blivit sjuk eller helt enkelt för gammal, men snart kommer någon annan säkert att ta vid.

Vi stannar alltid en stund hos Agostino, som vi känner sedan förra året. Han visar mig sina druvor och vi pratar lite. Druvorna är skimrande guldröda.

druvor

Han berättar att han har en släkting som bor i Oslo. ”Lassù piove sempre”, säger han, ”däruppe regnar det alltid”. ”Ja, det är väl sant”, säger jag lite trevande. Fikonen är inte mogna ännu, men om jag stannar till mitten av augusti, så ska jag få några.

fikon

Carlo, som har täppan intill, ser på mina bara fötter och säger något muntert uppskattande. Carlo är lång och stor och måste ha varit en ståtlig man när han var yngre.

Londi och jag går barfota – ja, hundar går väl alltid barfota – för skor blir bara förstörda i den dammiga torra flodleran. På ett ställe där floden är lite djupare tar Londi ett dopp. Jag kastar i en pinne och så hopp i! Snabbt är hon uppe igen.

Londi

Agostino säger förresten att Lamones vatten har sjunkit på de sista tjugo åren – det är för att man har börjat odla kiwi längre upp utmed floden och kiwi behöver väldigt mycket vatten. Man får extra EU-bidrag för kiwi. Agostino skakar på huvudet och säger att floden var mycket mäktigare och vackrare förr.

tomat

Vi går vidare längs långa tomatplanteringar. Tomaterna lyser övermodigt röda i morgonljuset. En liten gubbe med svarta pepparkornsögon och nästan tandlös mun kommer ut mellan tomatspaljéerna. Han ser på mig och ler hemlighetsfullt: ”Förr kom man hit till flodbanken för att älska”, säger han. Sedan håller han fram en påse och bjuder mig att ta en tomat.

Faenza

Vi går ända fram till bron där man kan se Faenza-skylten titta fram mellan buskarna – på det här stället verkar det som om staden inte alls finns. Här har rosmarinmannen sin odling. Jag har bara hört talas om honom. Alla hans små täppor är omgivna av rosmarinhäckar – rosmarinhäckar höga som i en törnrosasaga: Törnrosa – Rosmarina.

rosmarin

En hunds resedagbok

Det är jag som är hunden i den här familjen. Jag heter Londi, men det kanske ni redan vet. Min matte är just nu och rotar någon annanstans i huset, så jag passar på och skriver lite om min sommarresa – det är inte ofta jag får en chans att sitta vid datorn i lugn och ro.

Nyss kom vi hem från en lång resa i Italien och genom Tyskland (ja, jag vet ovanligt mycket om geografiska namn för att vara en hund, det säger alla). Jag träffade många av mina gamla vänner på resan. På den här bilden leker jag med Pitt på stranden nedanför Casteldimezzo. Pitt är en hittehund, hans mamma var nog en pitbull. Han bor i Pesaro:

Pitt

Jag lärde också känna en del nya hundar. Här leker jag med Paco utanför Rotonda Bruscoli vid hamnen i Pesaro. Med Paco och hans husse Luca vet man ibland inte riktigt vem det är som är hunden:

Paco

Dylan är också en ny vän. Det är jag som håller i flaskan:

Dylan

Efter Pesaro åkte vi till La Curbastra. Där finns det två hundar, Senior och Junior. Senior gillar jag inte riktigt, men Junior är bland de bästa hundar som finns. Han är en cane corso. Här ligger han och mig kan ni se lite av bland blommorna:

Junior och jag

Här är en närbild på Junior:

Junior

En dag åkte vi till Lido di Dante (utanför Ravenna) och badade. Här är jag i min skugghydda; jag har grävt om golvet själv för att få det riktigt svalt:

jag

På hemvägen stannade vi i Schliersee i Bayern och hälsade på min gamle vän Ulfi; han är elva år. Så här ser han ut:

Ulfi

Intryck från Karlovy Vary

![skog](/wp-content/o_infocentru_1.jpg @alignleft)Vi kommer från Italien till Mellaneuropas sommarregn. Gatorna i Karlovy Vary badar i pölarna och vi traskar tappert fram, plask, plask. Det är inte kallt och egentligen inte heller varmt utan bara blött, det regnar på floden så att vattnet knottrar sig. Skogklädda höjder bildar en våt ram runt staden.

![kolonnad](/wp-content/phi_197_01.jpg @alignright)Här har Goethe tillbringat många somrar och härifrån bröt han i hemlighet upp till sin stora italienska resa, längs de här gatorna strövade Kafka omkring och Beethoven var i Karlsbad på kur mer än en gång – i år är de flesta besökarna ryssar, kommer vi fram till efter att ha lyssnat runt ett tag. Många är ganska gamla, medelåldern rör sig nog runt sextio år. Vad gör alla? De promenerar i de vackra kolonnaderna, dricker brunn ur fantasifullt utformade bägare, äter jättelika oblater med fyllning av vanilj, nöt eller choklad, tar sig ett glas Becherovka eller köper smycken. Juvelerarbutikerna i staden innehas denna sommar av albaner. ![vägen](/wp-content/phi_215.jpg @alignright)

Vi ser att de säljer granater monterade på guldbotten: halsband, armband, broscher, örhängen, ringar. ”Granater kombinerar man med förgyllt silver, inte med guld. Granaten är nämligen en halvädelsten”, säger en äldre dam. Det visste du redan, men för mig är det ny kunskap som jag nogsamt lägger på minnet. Barnen vill ha varsin oblat till så vi stannar vid ett stånd och köper två nya varma, en med vanilj och en med choklad.

![Pupp](/wp-content/HotelImage.jpg @alignleft)För att undkomma regnet en stund och för att vi är lite nyfikna glider vi in på det majestätiska Grandhotel Pupp. I en magnifik sal i bottenvåningen ser vi några män iförda små judiska kalotter plocka med något på ett stort bord med vit duk. Salen är försänkt i halvmörker och man hör bara ett svagt mummel från männen.

Våta och med kladdiga händer från alla oblater återvänder vi till vårt pensionat som bär det flotta namnet Hotel Malta. I pensionatets lilla restaurang hänger Skanderbeg på en vägg – vår värdinnas man är alban.

(efter anteckningar och lösa minnen från sommaren 1997)

Stalagmit?

Det här hände för länge sedan, i slutet av sjuttiotalet, tror jag det var.

Det är sommar och mitt på dagen och solen steker ner över oss och det förtorkade makedoniska låglandet. Lastbilen som tagit oss över gränsen från Grekland försvinner in på en smal sidoväg, bort mot grustaget. Jag luktar fortfarande fisk efter den grekiske fiskhandlarens grepp om min arm och nyp i mitt lår. Det var honom vi åkte med till Saloniki. På vägen hade han gjort en kort anhalt vid en liten havsvik. ”Thalassa”, sa han och pekade ut mot havet. När jag gick ner mot vattnet vände han sig till C. och frågade med en gest mot mig: ”How much?” C. och jag rådslog sedan hastigt, ska vi hoppa av eller ska vi fortsätta? Det kommer inte förbi någon här och han ser rätt klen ut, ja, vi klarar nog av honom, om det skulle behövas. Så vi fortsatte. Vi satt alla tre i framsätet, baktill var det fisk. C. satt i mitten nu och fiskhandlaren körde med sammanbiten min.

![stal](/wp-content/galleria1.jpg @alignleft)En liten blå bil stannar och en ung man, en kille i vår egen ålder bjuder oss att stiga in. Rizah är kosovoalban och han kan lite engelska, tjugo ord kanske, och han använder allihop om och om igen. Ibland försöker han med serbokroatiska, men det kan ju tyvärr varken C. eller jag. Och inte heller albanska. Men vi har trevligt ändå. Efter ett tag pekar Rizah ut genom vindrutan i en stor, svepande gest: ”Kosova”, säger han. Sedan frågar han: ”Stalagmit?” Vi nickar, yes, yes, det känner vi till. Han svänger in på en liten avtagsväg och så småningom kommer vi till en öppen plats där det står en buss och några bilar – och det där måste vara ingången till grottan. ![stala](/wp-content/galleria2.jpg @alignright)
Vi stiger av och Rizah pratar lite med en kvinna, som visar sig vara guiden. En visning ska just börja. Vi följer med in. Vi förs genom kalla, jättelika droppstenssalar. Guiden talar alltid först albanska, men sedan vänder hon sig till oss och sammanfattar på serbo-kroatiska: ”Stalagmit, stalaktit.” Och Rizah pekar entusiastiskt: ”Up, down”. På vägen ut prövar C. med: ”Very big.” Och, ja, very big, tycker Rizah också. Ute bränner solen lika hett som förut.

I utkanten av Pristina stiger vi av, Rizah pekar ut bushållplatsen, själv ska han vidare till sin by. Very small. Vi vinkar.

En alldeles särskild morgon i Zgorzelec

Agnes har skrivit en hel del i sin blogg om vår gemensamma lilla resa till Bautzen, Görlitz och gränslandet mellan Polen och Tyskland. Den här texten om en morgon i Zgorzelec är tänkt som ett litet tillägg till hennes texter:

Morgon. Oväsen. Ett gäng duvor gruffkuttrar högröstat alldeles utanför fönstret någonstans. Jag tittar ut och ser hur de knuffas och trängs på fönsterbrädan snett emot, de ser griniga och härsklystna ut. Solen lyser över bakgården med soptunnor och all möjlig bråte. Lika bra att gå upp. Tyst drar jag på mig kläderna – Jelena verkar sova ännu. Jag tar handduken och necessären, vrider om nyckeln och tassar ut i den fängelseaktiga gulmålade korridoren. Duscharna på vår våning i Dom Turysty fungerar inte, så jag går nerför trappan till nästa våning. Först går jag åt fel håll i korridoren, men sedan hittar jag tvättavdelningen. Jag vrider lite på en av duschkranarna och ja, det kommer vatten. Jag låser om mig i ett av duschrummen, klär av mig och kommer på att jag inte har någon tvål. Det slår mig att det finns sådana där behållare för flytande tvål vid handfaten. Hur ska jag göra? Jag klämmer fast handduken under armarna – egenligen onödigt detta med handduken, här finns inte en människa – låser upp och springer fram till en av tvålbehållarna. Jag trycker på den lilla knappen nertill, men inget händer. Jag kramar hela plastflaskan, men nej den är tom. Den andra över handfatet bredvid är också tom. Tillbaka in i duschrummet; man behöver inte alltid tvätta sig med tvål, det är ganska onödigt, det torkar bara ut huden. Jag sätter på vattnet och försöker vrida fram lite varmvatten, men nej, vattnet förblir iskallt. Det är uppiggande att duscha kallt, försöker jag tänka. Jag biter ihop tänderna och svänger duschslangen över mig så att vattnet kommer snett uppifrån. När isstrålen träffar mig rycker jag till och springer på pallen där kläderna ligger. Det är trångt och kläderna börjar hasa ner från pallen. Jag stänger av vattnet. Det räcker.

Lite senare går jag alla trapporna ner till frukostrummet som ligger i bottenvåningen. När jag kommer in där är det tomt, men TV:n är på. Jag ser påven, men vad ung han är, kanske sextio eller ännu yngre. En italiensk och en polsk röst lagras om och om igen på varandra. Jag förstår och jag förstår inte, fast efter en stund förstår jag också det jag inte förstår, tycker jag. Från köket kommer en flicka med långt brunt hår och ställer sig bakom ett slags bardisk. Vi kommer fram till att jag vill ha kaffe och inte te. ”Mleko”, tillägger jag på försök. ”Milch”, svarar hon vänligt. Jag går och sätter mig på en plats där jag kan se TV:n. Flickan kommer med min frukostbricka. Jag ser att hon har tårar i ögonen. Påven talar med en grupp människor i en trädgård. Vad ung han ser ut, tänker jag igen. Och vacker – eller är det karismatisk, man kallar det här?

Efter frukosten går jag ut. Mittemot hotellet ligger det stora pampiga kulturhuset. Jag går genom en park mot den tunga kompakta byggnaden. Ett alkispar står och grälar medan de plockar upp något ur en av papperkorgarna som är utplacerade längs parkvägen. Jag gör en båge runt dem och bestämmer mig sedan för att strunta i kulturhuset. I stället går jag tillbaka en liten bit och sedan uppför den breda gatan som jag nyss korsat. Det är fortfarande tidigt, men jag ser små grupper av folk här och där. Många verkar var på väg åt samma håll. Jag märker att jag också är på väg åt det hållet. Jag går förbi den lilla kantinen, där Jelena och jag åt allt möjligt gott igår bland alla tvåmetersynglingar från östeuropeiska basketlag. Förbi taxistationen – några taxichaufförer står i en klunga och röker och pratar. På backens krön ligger kyrkan. Genom en högtalaranläggning hör man prästens röst långt utanför byggnaden. Vad många det är som går till kyrkan så här tidigt. Är det söndag? Ja. Jag följer strömmen upp till kyrkan. Jag tvekar lite, men sedan går jag in jag också. Det är fullt. Gamla, unga, alla verkar vara här. Framför mig står en tonårskille med ring i örat och färgat hår. Vid min sida trängs en familj med flera småbarn, en liten flicka sover med huvudet mot pappans axel. Mellan huvudena försöker jag se in i kyrkan. En bild av påven skymtar fram några ögonblick och där uppe i ena hörnet av tavlan ser jag ett litet svart band. Alla omkring mig faller nästan samtidigt ner på knä. Vad gör jag nu, tänker jag. Två gamla tanter ligger ihopböjda snett framför mig på det kalla stengolvet, jag ser att det gör ont i knäna. Nej, jag kan inte stå här och titta på. Ner på knä jag också. Golvet är kallt, men människorna är mycket nära varandra. I den här stunden är detta världens centrum.

Denna morgon blir det en världsnyhet att en mycket gammal man dött under natten som gått.