Kategori: Resor

Vi stannar en stund till i Valle Brembana, närmare bestämt i byn Oneta: I huset där Arlecchino en gång ska ha haft sitt hem bodde också – en trappa ned – en råbarkad sälle som såg ut så här:

Ja, ansiktet är det väl inte så mycket kvar av, men man ser ett ljusgrönt stirrande öga, en blankblek panna och lite ovårdade skäggtussar och hårtovor. Mest av allt ser man de kraftiga underarmarna och en rejäl käpp. Intressantast är kanske den lilla skylten ovanför hans huvud. Jag kan inte riktigt tyda den, men nästan. Det här vad jag tycker att det står:

CHI NO E DE CHORTESIA NON INTRAGI IN CHASA MIA SE GE VEDESUN(?) POVERO(?) GE DARO COL MIO BASTON

Eller vad står det? Har ni bättre ögon?

Språket är dialektalt/ålderdomligt. Och så här ungefär tycker jag att man översätta den här raden, fast det blir en lucka strax efter mitten: ”Den som inte har ett älskvärt väsen får inte komma in i mitt hem om… så ger jag honom med min käpp”

Det är väl i alla fall säkrast att inte försöka kliva in här – hur älskvärd man än är eller tror sig vara…

Vi lånar kartan över den nedre delen av Valle Brembana en gång till och återvänder till Cornello dei Tasso och går i svalkan under valven där igen:

Vi följer vägen i riktning mot San Giovanni Bianco. En halvtimme vandrar vi sedan där i lövskogen och korsar några gånger en liten flod; vi går tills vi når byn Oneta:

I Oneta finns, tro det eller ej, Harlekins, Arlecchinos hus. Den här dagen kommer man inte in där, men det här är trappan upp. Ja, det är sant. I huvudet på mig surrar Francesco de Gregoris röst när han sjunger:

Arlecchino è già sul filo,
la gente vuol vedere cosa fa.
E il filo corre sopra la città,
e tutto il mondo è tutto qua.

Ja, Arlecchino finns för alltid i det italienska kollektiva undermedvetna.

Jag trycker ansiktet mot det lilla fönstret som finns i dörren (som inte riktigt syns i bilden), men jag ser ingenting annat än ett färgskimmer. Nej, han är inte hemma, inte idag:

Tänk att Commedia dell’Arte-världen har en livspunkt här uppe i den här brembanska bergsbyn! Om någon av gestalterna kan sägas var själva hjärtat i den här världen så är det faktiskt just Arlecchino.

Tristano Martinelli (1556-1630), uno dei più celebri arlecchini classici

Commedia dell’Arte – det vet ni säkert – är en teaterform som uppstod i Italien under 14- och 1500-talen. Grundidén ser ut så här: en serie grundmotiv spelas av ett knippe fasta figurer, till exempel Arlecchino, Pulcinella och Colombina. Denna bas utgör ett slags arena eller studsmatta från vilken de olika skådespelarna som finns inne i figurerna tar sina improvisationsskutt och skapar den här egenartade fantasivärlden.

Arlecchino-figuren hör de till de mest folkkära. Han är en av tjänargestalterna och från början var han tänkt att vara lite småkorkad, men figuren blir med tiden mera komplex till sin karaktär: godtrogen men ändå misstänksam, slöfock men ändå hela tiden nästan hyperaktivt upptagen med något, en blandning mellan klumpighet och vighet och alltid full av charm. Hans roll i skådespelet hör inte till dem som är lätta att definiera – snarare än att delta i handlingen har han till uppgift att ge hela skådespelet dess rytm. Bäraren av den här rollen måste vara oerhört vig och snabb, han måste kunna dansa som en gud och ta akrobatiska språng från balkonger eller med brio rulla nerför trappor samtidigt som hans mimik (innanför halvmasken) måste vara ett ändlöst gummiflöde.

Marcello Moretti (1910-1961)

Om man från San Pellegrino åker ett stycke djupare in i Valle Brembana når man via San Giovanni Bianco till Camerata Cornello:

Från Camerata Cornello går en fotväg till den lilla byn Cornello dei Tasso.

Här levde redan under tidig medeltid familjen Tassi eller Tasso, förfäder till den senare berömda europeiska adelsfamiljen Thurn und Taxis. Ordet ”Thurn” före det egentliga namnet Taxis kom till först senare och skulle visa på ett – statushöjande – släktskap med den milanesiska furstesläkten della Torre.

Härifrån utgick en gång i tiden grundidén till det första moderna kommunikationssystemet. Familjen Tasso omtalas som ”grundarna av det internationella postväsendet”. Under sekler stod de för postbefordran mellan det Tysk-romerska Riket och Europas övriga stater.

(För den som vill ha en mer detaljerad beskrivning finns här en text på tyska och här en på italienska.)

I Cornello dei Tasso finns ännu ruiner eller lämningar av familjen Tassos hus:

Och i muren som vetter uppåt mot byn finns en stentavla där man kan läsa ett och annat om familjen:

De här ruinerna minner om den framstående familjen Tasso, vilken sedan 1200-talet här sökte sig en trygg och lugn plats. De gav sig av ner till Bergamo och spridde ut sig över Tyskland, Flandern och Spanien. Postväsendet kom att stå under deras inflytande. Från denna familj härstammar framstående män inom prästerskap, militär, diplomati vetenskap och humaniora. Men mest framstående och ärorika av dem alla var Bernardo och sonen Torquato.

Torquato Tasso (1544-95) hör till Italiens mest kända författare. Hans mest berömda verk är eposet ”Gerusalemme liberata”, ett märkligt ”vildvuxet” verk som utspelar sig i korstågstid längs korsriddarnas färdvägar.

Cornello dei Tasso

En het dag i mitten av juni lämnar vi lantlivet i Veverská Bítýška och åker in till stan, till Brno för att byta blickfång och intryckskällor.

Vi strövar omkring och hamnar så småningom vid det gamla rådhuset och där ser vi något märkligt. I portvalvet över gången in till innergården hänger ett stort djur, en krokodil, ser det ut som:

Jag får höra att det egentligen är en alligator och nu har jag läst den här hypotesen om bakgrunden:

Der Alligator soll ein von einem tapferen Ritter erlegter Drache gewesen sein, der einst in der Umgebung von Brünn sein Unwesen trieb. In Wahrheit stammt er aus dem Amazonas-Gebiet und war ein Geschenk des Erzherzogs Matthias, als dieser 1608 im habsburgischen Bruderzwist mit Kaiser Rudolf II. um die Gunst der mährischen Stände warb.

Alligatorn ska ha varit en drake som besegrats av en tapper riddare. Draken hade under en tid härjat i trakten av Brno. I verkligheten härstammar den från Amazonasområdet och var en gåva från ärkehertig Matthias, då denne 1608 under den habsburgska brodertvisten med kejsar Rudolf II försökte vinna de mähriska ständernas gunst.

Senare finner jag mer om sagan om draken. Jag hittar en text som heter ”Lindormen i Brno” – lindormar har vi ju ägnat oss åt förut här som kanske någon minns. Här är inledningen till sagan:

Der Lindwurm von Brünn

Im Torweg des Rathauses zu Brünn in Mähren hängt an Ketten ein ausgestopftes Krokodil, das an einen Lindwurm erinnern soll, der einst der Schrecken der Umgegend war.

Lindormen i Brno

I portvalvet till rådhuset i Brno i Mähren hänger i kedjor en uppstoppad krokodil, som ska erinra om en lindorm som en gång var traktens skräck.

Själva sagan finns här – på tyska. Jag återberättar den lite fritt på svenska:

Många hade givit sina liv i kampen mot draken. I Mähren levde en riddare som hette Obeslik. Han hade en gång i vredesmod dödat en vän och för detta blivit dömd till döden. Han bad då landets härskare att få kämpa mot lindormen i stället för att bli avrättad. Hans vädjan beviljades och dessutom fick han löftet att om han besegrade lindormen skulle han få tillbaka sin frihet.

Obeslik tog med sig ett vasst svärd och en kalvhud fylld med osläckt kalk och gav sig av till berget där lindormen levde. Då riddaren nådde fram till hålan stod lindormen redan där, stridsberedd. Obeslik kastade raskt kalvhuden mot odjuret och klättrade sedan upp i ett träd. Draken svalde girigt den fyllda kalvhuden och rusade sedan mot trädet där riddaren satt uppklättrad. Han rev upp jorden runt trädet för att få det att falla. Riddaren greps av skräck. Men plötsligt kände lindormen en brännande törst. Han slutade gräva och gav sig av för att söka efter vatten.

Och då hände det som Obeslik hade hoppats. Knappt hade draken druckit av vattnet så började kalken i hans mage att brusa och svälla tills han plötsligt sprack mitt itu. Riddaren var räddad. Lycklig gjorde han sitt intåg i huvudstaden bärande på lindormshuden. Härskaren höll sitt löfte. Han benådade riddaren och beskänkte honom rikligen.

PS Egentligen fick jag en helt annan association när jag såg krokodilen. I Fontanes ”Effi Briest” (som jag tillbringat flera år med) finns en scen med en hängande krokodil. Effi och Innstetten har just gift sig och Innstetten för in Effi i hennes nya hem i den illa staden Kessin vid Östersjön. I taket i hallen hänger en uppstoppad haj och – en krokodil.

Vi skulle kunna låtsas att det var här vi steg av när vi kom till San Pellegrino – här på järnvägsstationen:

Den gamla järnvägsstationen har förvandlats till en pizzeria med det passande och ironiska namnet ”Ferrovia”. Spåren är uppbrutna så det finns ingen återvändo.

Kanske har ni druckit vattnet från San Pellegrino eller så känner ni igen stadens namn från texten på ett askfat eller så har ni någon gång druckit en ”bitter analcolico” eller ”Sanbitter”, en röd alkoholfri dryck som smakar ungefär som Campari. Fram till den här sommaren var San Pellegrino inget annat än ett namn för mig. Jag hade aldrig funderat på var platsen kunde var belägen någonstans eller hur den kunde se ut.

San Pellegrino ligger ett stycke upp i Valle Brembana på båda sidor om floden Brembo. Kring det förra sekelskiftet blev orten på grund av sitt utmärkta vatten (mineralvattnet började produceras här 1899) och sin hälsobringande luft en kurort som snart kom att bli en magnet för europeiska celebriteter och rikemän. San Pellegrino blev med sina arkader, brunnar och lyxhotell till ett slags italienskt Karlsbad. Fram till andra världskriget ungefär varade dess storhetstid. Sedan kom förfallet och därefter ersattes järnvägen av en bilväg som gick rakt igenom staden. Mycket av dryckestillverkningen flyttades till andra platser, till exempel Milano, bara mineralvattensproduktionen blev kvar.

Just nu befinner sig San Pellegrino i en ny brytningstid. Huvudvägen genom Valle Brembana går nu på broar utanför staden och en rik man från stora världen har dykt upp här och börjat göra investeringar. San Pellegrino ska på nytt bli en kur- eller åtminstone en turistort av rang. Än så länge har inte mycket hänt, men man ser byggnadsställningar kring några av de gamla hotellen, fast Grand Hotel kommer nog ingen att våga sig på. Det står där jättelikt, mäktigt och avflagnat rött som ett minnesmärke över en tid som inte längre är. Enligt uppgift har det 365 rum, ett för varje dag på året och många av de här rummen är säkert stora. På entréplanet pågår försäljning av antikviteter; trappan till de övre etagen är avspärrad.

Man behöver inte ha vistats i San Pellegrino i många timmar förrän man upptäcker att där finns ett slags platsens ande – en förkroppsligad ande – signor Bigio, som äger ett hotell och en restaurang med samma namn. Han är väl i 80-årsåldern, lång, ståtlig, vithårig, välklädd på ett avslappnat sätt, som om kläderna vore en del av honom själv. Ibland tar han, liksom på skämt, upp beställningar bland borden i uteserveringen med blick över floden och Grand Hotel. Liksom på skämt, men ändå helt och hållet på riktigt. Han går där som en välsituerad elegant herre från en sommar i San Pellegrino i början av 1900-talet. Det går inte att ta miste på honom.

Jag tror att San Pellegrino är som allra bäst nu innan den store investeraren från Milano vänder upp och ner på alltsammans inklusive Bigio – som bäst för mig i alla fall. Jag tycker om det här lite avflagnade och lätt bedagade, det här som ger mig känslan av att sakta glida baklänges i tiden…

Grand Hotel

floden Brembos vattenmassor rusar genom staden

en skymt av casinot som snart ska vara i bruk igen

en av broarna över Brembo i kvällningen