Förra sommaren på La Curbastra

Floden Lamone ringlar sig lojt genom landskapet. Tätt intill varandra på de leriga flodbankarna ligger små koloniträdgårdar. Här växer det tomater, auberginer, pumpor, zucchini och mycket annat. Fruktträd finns det också: aprikos, persika och fikon. Ännu är bara aprikoserna mogna.

Vi korsar floden och följer Via Cesarolo ut från Faenza in bland persikoodlingarna och når så småningom fram till gården La Curbastra. Det är hett och marken är torr och sprucken. Den nordiskt blonda Giulia kommer ut från ett av husen och möter oss på gårdsplanen. Vi visas till vårt rum som är mörkt och förhållandevis svalt – ett bra rum, tycker jag. Strax efteråt serveras vi en sallad som vi äter under ett litet soltak invid brunnen tillsammans med Alessandro, gårdens ägare, och hans bror Antonio. Vår labrador Londi bekantar sig under tiden med gårdshundarna Senior och Junior.

Här på gården lär den berömde matematikern och fysikern Gregorio Ricci-Curbastro ha tillbringat några år av sitt liv. Det är efter honom gården har sitt namn. Curbastros forskning var en av utgångspunkterna för Einsteins realtivitetsteori, får vi veta. Vi får också veta att Giulia är Alessandros flickvän och att hon kommer från Lettland och att de flesta av lantarbetarna på gården är från Rumänien och Moldavien – italienare är för dyra nu för tiden.

Dagen därpå åker vi in till Faenza. Det är en besynnerlig stad, både fascinerande och tråkig. Den lovar mer än den håller, kan man säga, men den lovar gång på gång. I centrum ligger de två avlånga torgen Piazza del Popolo och Piazza della Libertà på rad efter varandra. De ser först intressanta och lockande ut med sina ändlösa draperiförsedda portiker på båda sidor, men efter en stund tar de liksom musten ur oss. Och i juli är det hett här. Londi vet ibland inte var hon ska sätta ner tassarna. pavone Vi tar vår tillflykt tlll en av de många keramikverkstäderna – därinne är det svalt och behagligt. En mystisk vadarfågel med graciöst böjd hals sneglar på oss från krus och fat. Den håller något litet och runt i näbben. Ett bär? En pärla?

Vi stannar några dagar på La Curbastra, det är så varmt att tiden liksom blir tjockflytande. Tidigt på morgnarna, innan hettan ännu slagit till, småspringer Londi och jag den dammiga lilla vägen uppför flodbanken och så ner på flodsidan. Sedan följer vi Lamone längs raden av koloniträdgårdar. Överallt ser vi gubbar och gummor som står böjda över sina täppor, de passar på att utföra sina sysslor i morgonsvalkan, efter klockan åtta går man hem. Landet intill floden är fritt, säger de, men blir det översvämning så förlorar man allt och detta hände så sent som förra året. Londi tar sig varje morgon ett dopp en bit uppåt floden, där vattnet är mindre grumligt och det finns några djupa ställen. På tillbakavägen träffar vi ofta Agostino och Carlo som har sina kolonilotter mitt för La Curbastra. En dag säger Carlo att han gläder sig över ”questa bella presenza al fiume”. Var det mig eller Londi han menade med denna förfinade komplimang?

Gommens åttonde synd – L’ottavo peccato di gola

Dags för lite tillbakablickar igen. Här kommer några glimtar från en tågresa någon gång i slutet av sjuttiotalet med bland annat en originell vidareutveckling av begreppet de sju dödssynderna:

Tåget gungade genom natten. Nya passagerare hade stigit på i Salerno och kupén var så full att vi därinne bildade en sammmanhängande massa. Och överallt resväskor, ryggsäckar, lådor och korgar, långt ut i korridoren vällde bagaget från oss. Luften var tät och kvav och full av röster; barnskrik, svordomar och ivriga samtal vävdes ihop med sången från några ungdomar som sjöng till ljudet av en ostämd gitarr. Mamman till en stor barnskara delade ut bröd och ostbitar till de sina och en vattenflaska gick runt. Luciana och jag satt på golvet, tätt ihopträngda i ett hörn. En belyst stationsskylt flimrade förbi framför fönstret – Battipaglia. Luciana skrattade till och viskade ”batti – paglia” så att att jag tydligt kunde förnimma ljudet från slagan över halmen.

Mamman i den stora familjen packade så småningom ner maten i korgarna igen och överallt försökte man hitta en bekväm sovställning. Vi dåsade i vårt hörn och klibbade svettiga emot varandra. En sträng gick av med ett litet ilsket ljud och den lockige gitarrspelaren stoppade in sitt instrument bland ryggsäckarna. I långsamma vågor sänkte sig tystnaden undan för undan över kupén. Och så var det tyst. Då reste sig plötsligt en liten flicka: – Mjölk! Jag vill ha mjölk! sa hon med ganska hög röst. Med allvarlig uppsyn såg mamman prövande på sin dotter, kastade sedan en kort blick upp mot himlen och sa sedan med prästerligt högtidlig och samtidigt lätt nasal röst: – Gommens synder är sju. Sju är de. Och du vill också ha den åttonde! Sedan böjde hon sig ner över en korg, tog fram en flaska mjölk och fyllde en liten röd mugg med mjölk och räckte sedan muggen till flickan.

Tåget gungade vidare genom natten.

Vildsvinsgryning

Inte långt från infarten till Ratzeburg finns en vildsvinsfarm, där man också kan övernatta. Jag smet ut i gryningen igår morse och tittade till vildsvinen:

gris

grisar

En del låg fortfarande och sov eller halvsov i sitt halmbo och någon grymtade lite småsurt åt mig när jag närmade mig med kameran.

Sanssouci

På återvägen från Berlin gjorde vi en liten avstickare till Potsdam och där närmare bestämt till slottet Sanssouci. Eftersom hundar inte får besöka slott från insidan ens i Tyskland (Tyskland är annars oerhört lätt att resa i med hund) så uppehöll vi oss i den jättelika parken och strövade runt där mellan det gamla och det nya slottet, kinaslottet och orangeriet. Vid orangeriet stannade vi upp vid Kutscherstube och åt linssoppa och drack öl. Londi, vår labrador, skaffade sig mat bland Kutscherstubes andra gäster. Ute i parken blommade liljekonvaljer i stora mängder.

konvalj