Kategori: Resor

Att vandra för mig är ett sätt att låta själen bli kropp och kroppen bli själ. Tanken bärs av kroppens rörelser, blicken vilar i landskapet.

Här ser ni stigen – det är lätt att vilja gå den med ängens gräs kring fötterna.

Den här dagen går vi från Prati Parini till Canto Alto (det högsta berget här, som inte är mer än drygt 1000 meter högt) och sedan vidare till Monte di Nese. Med vägen tillbaka blir det en dagstur.

Det är inte särskilt många som vandrar här – inte om man jämför med till exempel Riesengebirge – man möter högst ett tiotal vandrare under en hel dag. Stigarna är lite lömskt markerade, ibland väldigt tydligt med utförliga skyltar, ibland knappast alls. En av de vackraste vägarna vi gick var en vilsegång.

Eftersom bergen här är låga, så kan det bli väldigt hett, så det här skugghålet, som vi ser framför oss, är en liten oas, en plats för rast.

Ur ängarnas gröna lyser blommor i alla färger – se här vilka glödande liljor:

(En annan gång vill jag bjuda på vildcyklamen.)

Bergskammarna vi följer är inte höga, men runt omkring oss, särskilt i nordlig riktning, ser vi de riktiga Alperna med snöiga toppar.

Monte di Nese är både ett litet berg och en by. Vi går in i byns enda bar och får oss några panini med ”allt vad vi vill” och en flaska vin. Jag kan inte låta bli att fotografera den underbart kitschiga tacka-med-lamm-bilden innanför bardisken:

Och här lite närmare:

Fram på eftermiddagen någon gång bär det av tillbaka längs stigarna – en flagga vajar någonstans mitt i det gröna.

Prati Parini igen – husets roccolo-silhuett avtecknar sig skarpt emot himlen.

Norr om Bergamo i den sydliga änden av Valle Brembana ligger byn Sedrina. Den högst belägna delen av Sedrina heter Cler och det är egentligen en egen liten by. Från Cler upp till gården Prati Parini går man till fots längs en behagligt skuggig stig. Vandringen uppåt tar ungefär 45 minuter – fast det står att den ska ta 30 minuter – och man går under kastanjeträd (äkta kastanj) och järnek med lysande röda bär.

Prati Parini är en kofarm och man gör bland annat en mycket goda ost. Gården är en så kallad ”agriturismo”, vilket innebär att man kan äta och övernatta här. Fyra rum finns det och ett slags sovloft under taket.

Bagaget – om man har något – förs upp med hjälp av ”la teleferica”, ett slags, i det här fallet hemgjord, linbana. Själva ”gondolen” ser ut ungefär som en sängbotten:

Historien om husets ursprung är märklig och dubbel – möjligen är det så att det handlar om två på varandra följande epoker. Det är å ena sidan en gammal ”roccolo”, ett fågelfängartorn. Sådana finns det gott om i de här trakterna och man fångade alltså småfåglar med nät som doldes av lövverket i sinnrikt odlade häckar och pergolor. (Sedan 1968 är den här typen av fågeljakt förbjuden i Italien.)

Å andra sidan – detta fick jag veta av familjen Fustinonis patriark, farfadern i familjen och skaparen av gården i dess nuvarande form – var det här huset en gång en kyrka. Här bodde två prästbröder någon gång i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. ”I det som nu är köket var kapellet”, säger signor Fustinoni och ler finurligt. Till kapellet kom om söndagarna bönder och herdar från bergsområdena runt omkring.

Under ett av fönstren i övervåningen finns två årtal:

Det första, 1779, markerar en tidpunkt i ”prästbrödraepoken”, möjligen var det då kapellet uppfördes, men det är lite osäkert. Det andra årtalet, 1982, berättar om tidpunkten för den senaste renoveringen.

Och här är signor Fustinoni med en av sina hundar, Moro (som ni redan stiftat bekantskap med i inlägget strax intill):

Vy över Prati Parini från vägen upp mot Canto Alto, den högsta toppen i området.

Under veckan i Valle Brembana ovanför Bergamo lärde vi bland annat känna en ny hundras – pastore bergamasco, en stor lurvig hund med rastfarilockar.

Här följer några rader ur rasbeskrivningen från agraria.org:

Questa particolare razza canina è stata selezionata in antichità come cane da pastore per proteggere, sorvegliare e guidare le greggi. Prende il nome dalla Provincia di Bergamo e si diffuse in tutto l’arco alpino, dove l’allevamento della pastorizia era molto diffuso.

Denna speciella hundras utvaldes i gamla tider till vallhund för att skydda, hålla uppsikt över och leda hjorden. Den har fått sitt namn efter provinsen Bergamo och den har kommit att spridas över hela alpvärlden, där boskapsskötsel var mycket vanligt förekommande.

Det här är Moro som bor uppe på Prati Parini en trekvarts fotvandring uppåt från den lilla byn Cler, som egentligen är en del av den lite större byn Sedrina i Valle Brembana:

Bergamo är en stad som naturligtvis bör besökas för dess egen skull – den här gången fick den dock rollen som språngbräda in i Valle Brembana. Något hann jag ändå se under den dag jag var där och en del visste jag från tidigare.

Bergamo består av två klart från varandra åtskilda delar, Bergamo Alta, den gamla staden belägen på en kulle, och Bergamo Bassa, den nyare delen av staden som omger kullens fötter. Det är Bergamo Alta som främst tilldrar sig mitt intresse – och många andras också, det finns till exempel mycket utländska endagsturister i staden.

Bergamo har som så många andra italienska städer en historia som förlorar sig bortom gränsen till myt och saga. De första invånarna här lär ha varit ligurer, sedan följde etrusker och därpå galler. Romarna präglade en tid staden eller det som skulle bli staden och sedan följde påverkan från germanska stammar, bland annat langobarderna. Under lång tid var Bergamo en västlig utpost av den venetianska havsrepubliken (1428-1796) och Markuslejonet finns avbildat på många byggnader i och kring staden. Bebyggelsen i Bergamo Alta härstammar till stora delar från medeltiden.

Namnet ”Bergamos” ursprung är omdiskuterat. Under lång tid ansågs det härstamma från germanska språk (Berg-Heim). Denna hypotes stöddes av vetskapen om den långvariga germanska påverkan av språket i området och dessutom av att uttalet av stadsnamnet på bergamodialekt skrivs ut ”Bérghem” (bokstaven h har här i och för sig bara till uppgift att göra g-ljudet hårt och uttalas alltså inte för sig). På senare tid har en annan hypotes ryckt i förgrunden, nämligen att namnet skulle vara besläktat med akkadiskans ord ”parakkum” – hög plats i tempel, sanktuarium. Namnet ”Pergamon” anses till exempel vara en syster till namnet ”Bergamo”.

Bergamo har tillnamnet ”città Garibaldina”, eftersom 174 av Garibaldis 1000 man vid hans symbolmarsch för Italiens enande kom just ifrån Bergamo. ”I bergamaschi sono gente dura” (Bergamoborna är ett hårt folk), fick jag höra som tillägg till den här upplysningen och kommentaren följdes av en knackning i bordet.

Dialekten bergamasco är en av de mer kända italienska dialekterna (Italien har i och för sig många kända, intressanta och märkliga dialekter), eftersom den på så många sätt avviker ifrån ”italiano standard”. Den har rötter i en variant av vulgärlatinet som innehöll många keltiska inslag. Under den langobardiska tiden kom många germanska ord in i språket. När jag lyssnade på folk som talade dialekten (jag hade en hel del tillfället under dagarna i Valle Brembana), la jag märke till att h-ljudet finns i språket – annars brukar man tala om att det bara är den florentinska dialekten som har det ljudet i italienskan. Ett ü-ljud hörde jag också, men det finns å andra sidan i många norditalienska dialekter. I Ermanno Olmis film ”L’albero degli zoccoli” (Träskoträdet) talas förresten bergamasco.

Här kommer till slut några vyer från Città Alta:

Santa Maria Maggiore

detalj från Santa Maria Maggiore

Piazza Vecchia med blick genom valvet mot Santa Maria Maggiore

Piazza Vecchia från ett annat håll – om man tittar noga ser man ingången till ”Università degli Studi di Bergamo” – i den här sektionen kan man läsa främmande språk

gränd utmed stadsmuren

Det italienska fastlandet är mycket omständligt och besvärligt att korsa om man befinner sig på själva stövelskaftet, alltså söder om Poslätten. Apenninerna utgör ett effektivt hinder mot alltför snabb framfart och dess utlöpare sträcker sig långt ifrån själva bergskejdan, egentligen från hav till hav. Tittar man på en karta kan sträckan Ancona-Rom (för att ta ett exempel) te sig bagatellartat kort, men skenet bedrar: Om man plattade ut kartan skulle både länder och hav få plats där. Och vill man åka från Pesaro till en by ett (kart)tuppfjät inåt landet, så måste man över sju berg och genom sju dalar. Men på ett par punkter längs den italienska ryggraden (nästan hela Italien är en ryggrad) har naturen och människan tillsammans skapat passager; en sådan passage genom Apenninerna är vägen Via Flaminia, som byggdes av romarna för att förbinda Ariminum (Rimini) med Rom. Ja, egentligen var det etruskerna som utarbetade den första sträckningen och även umbrerna hade ett finger med i spelet i det tidigaste skedet, men det var romarna som fullbordade verket.

Via Flaminia är alltså den lila vägen med flera startpunkter på östkusten.

Ett stycke inåt landet längs Via Flaminia, om man kommer österifrån, befinner sig La gola del Furlo. Här lät kejsar Vespasianus år 76 e.Kr. gräva en tunnel så att punkten blev passerbar för både människor och vagnar. Platsen fick efter att ha haft en del andra namn så småningom namnet ”Furlo” efter det latinska ordet ”forulum”, litet hål. Sedan några år går inte längre huvudtrafiken den här vägen längre utan på en nybyggd ”superstrada”.

Genom passet flyter floden Metauro eller rättare sagt en av Metauros bifloder Candigliano:

Vattnet är nästan överdrivet grönt men/och det finns gott om fisk i det:

Under heta sommardagar är det skönt att komma upp hit:

Det här är inte jag… fast det kunde ha varit det.