Det italienska fastlandet är mycket omständligt och besvärligt att korsa om man befinner sig på själva stövelskaftet, alltså söder om Poslätten. Apenninerna utgör ett effektivt hinder mot alltför snabb framfart och dess utlöpare sträcker sig långt ifrån själva bergskejdan, egentligen från hav till hav. Tittar man på en karta kan sträckan Ancona-Rom (för att ta ett exempel) te sig bagatellartat kort, men skenet bedrar: Om man plattade ut kartan skulle både länder och hav få plats där. Och vill man åka från Pesaro till en by ett (kart)tuppfjät inåt landet, så måste man över sju berg och genom sju dalar. Men på ett par punkter längs den italienska ryggraden (nästan hela Italien är en ryggrad) har naturen och människan tillsammans skapat passager; en sådan passage genom Apenninerna är vägen Via Flaminia, som byggdes av romarna för att förbinda Ariminum (Rimini) med Rom. Ja, egentligen var det etruskerna som utarbetade den första sträckningen och även umbrerna hade ett finger med i spelet i det tidigaste skedet, men det var romarna som fullbordade verket.
Via Flaminia är alltså den lila vägen med flera startpunkter på östkusten.
Ett stycke inåt landet längs Via Flaminia, om man kommer österifrån, befinner sig La gola del Furlo. Här lät kejsar Vespasianus år 76 e.Kr. gräva en tunnel så att punkten blev passerbar för både människor och vagnar. Platsen fick efter att ha haft en del andra namn så småningom namnet ”Furlo” efter det latinska ordet ”forulum”, litet hål. Sedan några år går inte längre huvudtrafiken den här vägen längre utan på en nybyggd ”superstrada”.
Genom passet flyter floden Metauro eller rättare sagt en av Metauros bifloder Candigliano:
Vattnet är nästan överdrivet grönt men/och det finns gott om fisk i det:
Under heta sommardagar är det skönt att komma upp hit:
Det här är inte jag… fast det kunde ha varit det.
Oh, vad vackert.