För en vecka sedan satte jag jag för första gången min fot i Frankfurt/Oder. Någon gång tidigare har jag slunkit förbi stadens utkanter, men nu var jag inne där på riktigt. Mina föreställningar/fördomar inför besöket såg ut ungefär så här:
Ful stad, fula raka gråa husrader med en lätt touch av Sibirien, utbombat under kriget och sedan inbombat under DDR-tiden. Ett fult mycket högt torn med en fantastisk blick över hela området. Kleists födelsestad – egentligen ganska passande; som en kleistskt vital dödsstörtning. Viadrina – det nya gamla universitetet mitt i Europa som pekar rätt in i den europeiska framtiden. Floden Oder som förbinder Tyskland och Polen och ändå lever sitt uråldriga vilda flodliv med ansiktet bortvänt från människovärlden.
Hur var det då? Vet jag nu om jag hade rätt eller fel eller halvrätt i de här tankarna? Tja, mycket är fult, egentligen allt det nybyggda, men det finns mer av den gamla bebyggelsen kvar än jag föreställt mig. Och Oder är mäktig och bred och jag tycker särskilt mycket om att se det stora vattnet förlora sig in i flodängarna. Fortfarande tror jag på att det gamla Viadrina är en väg in i framtiden, inte bara en tysk-polsk utan en europeisk. Till Kleist kommer jag lite längre fram i ett annat inlägg.
Här är en räcka med bilder – om ni orkar:
der Oderturm, som jag tänker åka upp i nästa gång
blick mot Słubice på den polska sidan
blick från den polska sidan
en av universitetets sidobyggnader
Marienkirche sedd från det stora torget
Marienkirche bakifrån
Till sist några bilder från den vackrare delen av staden. Tyvärr kan jag inte säga exakt vad de föreställer, men det kanske någon av er som tittar på dem vet…
Jättefina bilder. De flesta platser har någon sorts egen charm.
Kanske vore Marion, Gräfin Dönhof, värd en kommentar?
Tack, Bengt,
jag kommer nog inte att kunna låta bli att lägga in ytterligare några bilder från Frankfurt – staden fascinerar mig.
Visst är Marion Gräfin Dönhoff värd en kommentar. Jag höll mig tillbaka dels för att jag har alldeles för mycket Dönhoff i skallen, dels för att jag just nu lever under en stor tidspress (det verkar kanske inte så när jag kan sitta och och visa bilder så här). För att spara tid men ändå säga en del citerar jag mig själv i två utdrag ur en text om Enzo Bettiza och Dönhoff. Det blir lite lösa ändar åt Bettiza-hållet, men det kanske går att uthärda:
*På ett liknande sätt reser den tyska journalisten och författaren Marion Gräfin Dönhoff (som under många år innehade en inflytelserik ställning vid tidningen ”Die Zeit”) i de självbiografiska verken ”Kindheit in Ostpreußen” (1988) och ”Namen, die keiner mehr nennt” (1962) ett monument över sin förlorade ostpreussiska hembygd, över landets men också hennes familjs historia, över kulturen och sättet att leva – tyskarna fördrevs i andra världskrigets slutskede därifrån och en ny befolkning (i norra delen rysk och i södra delen polsk) kom att bosätta sig i landet. Dönhoffs Königsberg kom att nästan helt utplånas – en helt annan stad med namnet Kaliningrad kom att byggas på platsen där Königsberg legat, en stad som idag har nästan enbart rysk befolkning. Bettiza jämför för övrigt den dalmatiska staden Zaras öde med Königsbergs: ”I Europa är det kanske bara Königsberg som vid sin undergång genomgått en lika brutal förvandling.” En och annan föreställer sig möjligtvis tyskarnas närvaro i Ostpreussen eller italienarnas i Dalmatien som relativt korta parenteser i dessa områdens historia, men så förhåller det sig inte. Ostpreussens tyska befolkning började komma dit på 1200-talet och den idag kroatiska staden Dubrovnik hade under åtta sekler en italiensktalande population och bar under alla dessa århundranden namnet Ragusa. Hur länge har det – för att här förtydliga med en jämförelse med svenska förhållanden – bott svenskar i övre Norrland?*
•
*Innehållet i de böcker av Bettiza och Dönhoff jag har använt som utgångspunkt för den här artikeln ger inte på något vis bränsle åt några idéer om krav på återställande av tidigare gränser eller gamla förhållanden. Tonfallet i dem är motsatsen till krigshets och hämndbegär. Å ena sidan ger de oss en mycket initierad och mångfacetterad bild av livet och förhållandena som de en gång var i dessa trakter, å andra sidan tar både Bettiza och Dönhoff tydligt ställning för ett accepterande av att de tidigare förhållande inte kan eller ska återställas, i alla fall aldrig på några villkor med våld. Dönhoff skriver så här i slutkapitlet i ”Kindheit in Ostpreußen”: ”Ändå tog det årtionden innan jag lyckades att acceptera inför mig själv det som sedan skulle komma: Förlusten av hembygden.” ”Slutligen stod det klart för mig att man måste avstå ifrån våld, det vill säga man måste utan förbehåll uttala sig emot våld om det äntligen skulle bli slut med mördandet och fördrivandet.” Och de allra sista raderna i boken lyder så här: ”När jag tänker på Ostpreussens sjöar och skogar, på de vidsträckta ängarna och de gamla alléerna, då är jag säker på att de ännu är precis lika ojämförligt vackra som förr, när de var min hembygd. Kanske är det här den största kärleken: att älska utan att äga.”*
Tack Bodil för bilder och text. Som alltid vidgar du mitt vetande.
Jag levde i Frankfurt/Oder fr.o.m. 1973 t.om. 1980 – till stor del i tonårsåldern alltså. När jag var 17 år flyttade jag till en annan stad för att utbilda mig. Men idag finns det egentligen inga förbindelser till Frankfurt/O kvar, eftersom även alla mina släktningar har flyttat därifrån (mor, far, syster).
Bara ungefär en gång om året åker jag dit för att besöka en finsk kvinna som var en gång min systers svärmor. (Till henne importerade jag f.ö. en av dessa fransktalande hundar…) Och var femte år träffar jag mina gamla klasskompisar där – det kallas för ”Klassentreffen”.
Bodil, dina bilder väcker så mångfaldiga och delvis motstridiga associationer. Jag vet att du säkert hade väntat dig av mig att jag kommentera här en hel del och berätta om mina upplevelser i staden. Men det går inte. Inte nu och inte här. Kanske ska jag ta upp ämnet någon gång på min blogg… Ha tålamod! 🙂
Hej Keri,
jag förstår att det jag har här bara rör vid ytan av tingen och att det måste vara något helt annat att verkligen ha levt på den här platsen.
Nej, jag väntar mig egentligen ingen ”maratonkommentar” av dig till de här bilderna. Ja, en sak funderar jag över: Hur var kontakten mellan människor i Frankfurt och Słubice under tiden du bodde i Frankfurt – och hur tycker du att den verkar vara nu? (Vi kan ta det via mail om du tycker det är bättre.)
Jag upplevde och upplever kontakten både då och nu bara som ett ”konsumtions”-förhållande. Under DDR-tiden kom polska kvinnor och handlade mat och köpte barnkläder hos oss. Och nu är det tyskarna som tankar billigare i Słubice eller handlar mat samt köper kläder på ”Polen-Markt”.
Säkert påverkade universitetet Viadrina nu förhållandet mellan de tyska och de polska studenterna. Men själva gränsboarna… Hm. Nej, det är inte så mycket.
För att förstå situationen bättre där vid floden Oder rekommenderar jag två jättebra tyska filmer som spelar i Frankfurt/Oder och delvis i Słubice: [Lichter](http://www.lichter-der-film.de) och [Halbe Treppe](http://de.wikipedia.org/wiki/Halbe_Treppe).
Jag tror också att Viadrina och dess studenter kan vara en väg mot ett närmare och lyckligare förhållande mellan tyskar och polacker.
Jag såg egentligen också bara – under den mycket korta tid jag var där – det här konsumtionsförhållandet du talar om. Om jag jämför med Görlitz/Zgorzelec, där jag har varit ett antal gånger, så tror jag att man där har kommit något närmare varandra, även om också där mycket bara är en blandning av överoptimstiska slagord och drömmar, men något håller på att hända. Kanske har fotgängarbron med de båda restaurangerna på var sida i alla fall en viss betydelse, man ses oftare liksom.