Kategori: Resor

En tågresa från Zagreb till Ljubljana är till stora delar en färd utmed Sava. Det finns ett ställe strax före en ”brant” flodkrök som på ett alldeles särskilt sätt lockar mig att ta fram kameran. Jag tror att den här platsen befinner sig någonstans i närheten av det lilla samhället Sevnica, möjligen mellan Sevnica och Zidani Most, där spåren delar sig och för vidare antingen mot Ljubljana eller mot Maribor.

Förmiddag i slutet av april:

Samma dag i kvällningen:

PS Kanske kan man göra ett slags litteraturquiz av titeln till det här inlägget…

Från påskäggen utanför katedralen vill jag nu dra in er i ett eller två av rummen i museet för naivistisk konst här i Zagreb. Låt oss vandra mellan några städer i bild av Emerik Feješ. Jag föreslår att vi reser så här: Wien – Venedig – Milano:

Wien – Stephansdom

Venezia – Piazza San Marco

Milano – Duomo

Gårdagen tillbringade Rudolf, Londi och jag i Ljubljana. Vi märkte att sommarturismen tagit sin början, språken blandades längs vår väg utmed Ljubljanicas gröna krökar. Italienskan verkade vara det dominerande utländska pråket, men vi hörde och tyska, franska, engelska, svenska och olika slaviska språk som vi inte kunde precisera. Fast kroater saknades nästan helt. Många kroater har ryggen vänd mot Slovenien, tycks det mig.

Vi strövade omkring, vi åt och drack och lät Londi bada både i själva floden och i en liten bäck eller ränna med fint klart vatten. Vi satt i kaféer och lät tiden gå med långa samtal eller med tittande på människor och byggnader.

Slottet uppe på berget hade så när som på tornet krupit in i sommargrönskan:

bad i Ljubljanica

Innan vi for ut på Krk säkrade vi ett nattläger i Kraljevica på fastlandet inte långt ifrån brofästet. Jag låter nu tanken gå tillbaka till denna märkliga lilla stad eller by som vi först såg i milt guldmjukt vårljus och sedan efter en natt med skakande fönsterluckor i borans isiga famntag.

Här tittar jag ut över hamnen i morgontimmen, först mot borgen, för det är väl en borg?

och sedan mot varven och dockorna:

Och så – från en något högre position – mot de oljecisternbeklättrade klipporna bortom staden:

Det är något fascinerande vackert-brutalt i dessa vyer.

°°

PS Salongen erbjuder en ny sydslavisk text idag.

Ljubljana är en liten behändig stad belägen vid en krök av floden Ljubljanica där denna rinner ut i Sava. Staden och de bosättningar som föregick den har en mycket lång och brokig historia, som jag inte ska försöka mig på att återge här (men klicka gärna på Ljubljana-länken, så hittar ni en del där). Lite påminner den mig om Treviso, fast Treviso är vitare. Det är en mycket vacker stad och genom sin – relativa – litenhet blir den just älsklig och kanske betyder stadens namn just ”den älskade”. Jag ger ordet till bayerska wikipedia för en liten utredning av det slovenska stadsnamnet med en sväng också runt det tyska namnet på staden:

’s gibt drei vaschiedane Erklärungen fir d’ Herkunft vom Nåm. Da slowenische Stodnåm Ljubljana kummt entweda von "ljubljena", des haasst so vüi wia "geliebt", oda vom lateinischn Flussnåmen "aluviana". Da daitsche Nåm Laibach derfat vom Fluss Laiboch, ån dem d’ Stod liegt, obgleitt sei. De Endsüim "och" kummt in vüi süddaitsche Flussnåmen (zB Siooch) vur. (oidhochdaitsch "aha" bedeitt Wossa bzw. Gewässa, vgl. lateinisch "aqua").

Ja, flod eller kärlek, vem vet? En flodälskling kanske? Så här såg det i alla fall ut i Ljubljana en solig dag i slutet av februari. Genom alla bilderna strömmar som ni ser Ljubljanicas gröna vatten. Det är just de här mötena mellan byggnaderna och floden som skapar eller åtminstone förhöjer skönheten.