Ett stycke norr om Brda och Sabotin finns berget Korada. Vi gick dit upp genom en lövskog som doftade så starkt av čemaž (Bärlauch) att det kändes som om hela världen var gjord av lök. Bergskammen heter Kanalski Kolovrat.
Trädet på bilden är visserligen inte litet och kanske inte heller så värst rufsigt, men jag tänker ändå på Silvana Palettis lilla berättelse Te rizberjani jarbulčić; det är ju samma trakt och samma sorts landskap. Den mytiska resianska världen döljer sig bakom nästa berg.
Men jag har inte glömt vandringarna på bergsryggarna ovanför Soča. Nästan lika förtrollande som i Brda är det där. Längs stigarna växer stora vackra liljor, ett slags iris tror jag det är. Jag vet inte om den är urspunglig här eller om den smitit ut från trädgårdarna vid bergets fot, för där finns den också.
Jag tar er till Sabotin/Sabotino igen. Här går man med en fot i Slovenien och en i Italien och långt bort i söder ser man en strimma av havet och i norr tornar de juliska Alperna upp sig. På ett ställe finns ruinerna efter ett munkkloster, från 1600-talet, om jag minns rätt. Stenarna lyste vitaktigt i solljuset:
Skuggan blev plötsligt värdefull. I valvets övre del ser man sanktuariet på toppen av Sveta Gora/Monte Santo.
Londi hittade ett litet stenkar där det ännu fanns kvar lite vatten från regnet som föll några dagar tidigare. Hon satte sig där och förstod sig på denna lyx.
En eftermiddag vandrade vi utmed gränsberget Sabotin/Sabotino, ena foten i Slovenien, den andra i Italien. Solen bländade och himlen var nästan vit.
Den högsta punkten är inte mer än 609 meter, men branten ner mot floden Soča/Isonzo är så hisnande att man känner att det här är verkligen ett berg.
I den här trakten utkämpades några av första världskrigets längsta och grymmaste strider, här dog många många unga män. Och till det här området har Hemingway med märklig precision (han lär aldrig ha varit just här) förlagt A Farewell to Arms.
På andra sidan floden finns systerberget Sveta Gora/Monte Santo med sitt mäktiga sanktuarium på toppen:
Soča/Isonzo med sina broar och Gorizia och Nova Gorica:
"lånta fjädrar"
Bohinj är helt annorlunda än Bled. Båda är förunderligt vackra, men där den enas (Bleds) skönhet består i själva det intensiva mötet mellan kultur och natur, är den andras (Bohinjs) helt natur, eller i alla fall nästan: I ena änden finns en byggnad alldeles vid vattnet, Johanneskyrkan, den enda vid denna vilda sjö.
För några år sedan försökte jag leta mig fram till Elbes/Labes källor någonstans i Riesengebirge/Krkonoše. Jag fann vatten.
Min flod här är Sava och dess källor finns i Slovenien någonstans ovanför den vackra sjön Bohinj eller Bohinjsko jezero, ett stycke väster om Bled som vi har pausträdstittat en del på under de senaste dagarna.
en diskret flik av Bohinj
Från Bohinj går man uppåt i en ganska trång dal utmed den unga vilt brusande Sava
tills man stoppas av en grind alldeles under Slap Savice som kastar sig nerför klippbranten:
Ovanför avtecknar sig en karg bergsrygg med taggar av frostklädda granar mot himlen:
