Ordningen är återställd: Igår satt jag bredvid Stanko på bänken i kvällshettan (33° klockan nio) och jag berättade att resan till och från Norden gått bra. Han log och svarade att han vetat det. Vi är ju välbehållna här igen, så det går inte att säga att resan inte gått bra, eller hur? Trots natten i Würzburg. Jag kanske ska berätta lite om den? Lite grann i alla fall? I Salzburg – det var under uppresan strax efter mitten av juli – fick jag rådet av den österrikiske biljettförsäljaren att gå över till Deutsche Bahns disk, eftersom de österikiska biljetterna till platser upp genom Tyskland var så dyra. Det var ett gott råd. Jag köpte en Bayern-Ticket för både mig och Londi för 28 euro och med den kunde vi åka från Salzburg ända till Bayerns nordgräns, visserligen bara med regionaltåg, men det är ju faktiskt vår typ av tåg. Vi reste i småsnuttar och steg av och på i diverse bayerska större och mindre städer, mest mindre. Och så blev det kväll, ja, nästan natt. Någon gång vid tiotiden steg vi av i Würzburg och jag tänkte att nu får det räcka för idag, här ska vi sova. Men att få tag i ett rum med säng visade sig vara svårt eller omöjligt. Festivaler och mässor hade fyllt alla hotell- och pensionatssängarna i staden. Stationen såg ogästvänlig ut så vi gick in på en disko-bar eller ett diskotek i närheten för att fundera, jag över en öl och Londi över en bunke vatten. Det var ett gäng mycket unga killar som skötte ”businessen”. De var glada och tanklösa och verkade snarare leka än arbeta. Jag frågade hur länge de hade öppet. ”Kanske till tre”, tyckte någon. ”Får vi sitta här tills ni stänger?” undrade jag. ”Javisst”, blev svaret. Innan vi gick in på diskot hade jag köpt mig en ”Schönes-Wochenende-Ticket” för 40 euro för oss båda. Det var också en sådan här regionaltågsbiljett – denna gång med hela Tyskland som revir – och det första tåget i vår riktning under detta ”sköna veckoslut” gick strax före fem på morgonen. Den första timmen var det riktigt gemytligt på vårt disko, Londi blev klappad och jag drack en öl till. Den andra timmen blev det trängre och bullrigare och någon gång vid halv ett kände jag att ljudnivån inte passade Londi längre, så vi slank ut mellan de dansande benen.
Vi gick ett varv runt stationen och hittade till Bahnhofsmission, men där ville man bara hjälpa människor, inte hundar. Nå, jag fick i alla fall gå på toaletten medan en ung man såg efter Londi. Han sa också att jag kunde komma tillbaka om jag behövde något. Jag tackade och vi gick ut i mörkret.
Inne i stationsbyggnaden befann sig atmosfären i ett läge mellan dyster och störd. De sista ”vanliga” människorna var på väg ut. Kvar fanns några av livet övergivna galningar som försökte pressa sig genom natten. En cirkulerade oavbrutet runt en pelare – jag försökte att inte titta dit från min bänk – en satt och gungade fram och tillbaka för att komma ur sin oro eller sig själv – jag försökte att inte titta. Det kändes som om jag inte fick möta någon av dessa olyckligas blickar, för då skulle jag slå hål på något och bli till orsaken till deras pina. Londi låg stelt vaksam under min bänk och vantrivdes. Då och då passerade ett gäng skränande kalrakade män diagonalt genom den stora hallen. Jag vände varje gång blicken från dem så fort jag noterat deras ankomst. Efter någon timmes intensivt arbetande med tidsfördrivning kände jag att jag behövde en paus, så vi reste oss och slank så obemärkt och lågprofiligt som möjligt ut ur stationsbyggnaden och så travade vi runt ett hörn och så ännu ett tills vi stod utanför Bahnhofsmissions dörr. Jag ringde på klockan, blev insläppt av samma unga man som tidigare. Jag sa att jag behövde borsta tänderna. Han tog Londi och jag gick och borstade tänderna långsamt och grundligt. Sedan stod jag kvar och pratade en stund med ”Missionskillen” om de här idiotiska hundreglerna, inte för att jag trodde att jag skulle uppnå något, nej, bara för att fördriva tiden.
När vi kom in i stationshallen igen valde vi ett annat hörn att sitta i. Till en början verkade det vara en bättre plats, mitt emot fanns en inglasad bar och brödaffär som hette något med ”Bakery – 24 hours”. Två tunna killar som kanske kunde vara turkar rörde sig med en stillsam flinkhet innanför glaset. Tiden sniglade sig just förbi två och jag lovande Londi och mig en frukost ifrån detta ”Bakery” vid fyra. Bredvid mig på den obekväma stålbänken hade under tiden en flottig man med en massa papperskassar satt sig. Han stirrade rakt framför sig och kved tyst. Jag tittade-inte. Borta vid en pelare dök plötsligt den cirkulerande upp. Han hade bytt plats men rörelsen var densamma. Två grällt målade tjejer lite längre bort på min bänk började ösa allt grövre skällsord över varandra. Till slut brast den ena ut i en ful och skränig gråt. Jag tittade-inte dit. Oförmodat (eller nej, särskilt oförmodat var det väl inte) uppstod en scen vid Bakery’s disk. En stor biffig man med mörkblåa tatuerade axlar krävde att få någonting de tunna killarna inte kunde ge. Ett ögonblick såg det ut som om situationen skulle tippa över, men så tröttnade biffen och trampade iväg med stora tunga steg. Jag försökte sitta ledigt och inåtvänt och märkligt nog halkade jag för några minuter ner i en konstig vaksam sömn, men snart var mitt medvetande tillbaka i hallen igen. En obestämd tidsrymd hasade undan och jag kände mig allt stelare i kroppen. Jag kände att det räckte, men så tvingade jag mig att beta av tio minuter till. Tillbaka till Bahnhofmission. ”Jag måste få tvätta mig”, sa jag i porttelefonen. Ynglingen därinne var nu så sömnig att han nöjde sig med att trycka på öppningsknappen. Klockan var halv fyra och Londi och jag gled in på toaletten/tvättrummet. Där tvättade jag mig från topp till tå, långsamt och noggrant som om jag ville vinna ”tvättpriset”. Efter kanske tjugo minuter gled vi ut i natten igen. Vi slog en lov runt Bahnhofplatz (kanske heter den inte så) och sedan klev vi in i byggnaden igen. Jag köpte en stor ostcroissant av de unga turkarna och slog mig ner på en ny sektion av stålbänken. Londi satte sig framför mig och väntade på sin del av måltiden. Det hade blivit morgon i salen och skuggorna – både människoskuggor och andra – kröp allt längre in i vrårna.
Efter att ha druckit lite vatten ur våra medhavda plastflaskor gick Londi och jag ut på vår perrong för att invänta tåget mot Schweinfurt. Vi var lite matta men livet kändes ändå ganska lätt.
