Kategori: Resor

En av dagarna på den slovenska kusten lämnade vi tre damer, Alex, Londi och jag, ”baslägret” i Piran och gick till fots utmed kusten till Strunjan. Ja, vi gick inte nere vid vattnet utan på kullarna ovanför, delvis utmed en lite ansträngande bilväg. Och hett var det, så vi fick kämpa för att hålla oss i trädskuggan där det gick. Vi rastade ofta och drack vatten och plockade björnbär, fikonen hängde tyvärr för högt. Efter tre-fyra timmar nådde vi salinerna i Strunjans utkant, men det där med salinerna tar jag en annan dag.

Blick bakåt mot Piran (som egentligen inte syns) och stranden vid Fiesa, där vi brukade bada:

närmast är en insjö, som Londi tyckte var bättre än havet, för där kunde hon dricka också

Blick bakåt från lite högre höjd; längst bort sticker Pirans Punta fram:

Blick framåt mot salinerna och byn Strunjan:

Vägen med Alex och Londi på:

°°

PS Salongen bjuder på nytt.

Förra veckan var vi ännu i slutet av en tentamensperiod och det fanns spridda hål i arbetsväven som man kunde utnyttja till små resor eller annat trevligt. En sådan här dag for Londi och jag tillsammans med min italienska kollega och väninna Daniela till Ljubljana. Det var en härlig dag och Ljubljana log på sitt mest intagande sätt, men vackrast var kanske ändå hemfärden längs Sava i skymningen.

≈≈≈

PS För övrigt hoppas jag – som vanligt – att Nobelpriset i litteratur går till Adam Zagajewski.

För lite drygt en månad sedan satte Londi och jag en förmiddag ner våra fötter och tassar på Augsburgs gator. Vi kom från den lilla schwabiska hålan Treuchtlingen, där vi tillbringat natten.

Om Augsburg visste jag inte mycket: det är en av Tysklands äldsta städer och den är belägen i Schwaben, det stora handelshuset Fugger hade sin stamort där, ja, och det är vackert där. Jag mindes också något dunkelt om die Fuggerei, världens äldsta ”Sozialsiedlung”. Och så skulle där finnas en flod. Detta var hela mitt vetande, men jag tyckte att detta lilla innehöll lockande ting, så jag bestämde mig för att vi skulle tillbringa några timmar här. Så vi klev in:

Vi följde först en ganska tråkig rak gata, men ganska snart var vi inne i själva stadslabyrinten. Det var hett och lite störande var de många byggarbetsplatserna som brumma och mullrade. På några ställen såg jag att affärerna erbjöd Baustellenrabatt, vilket väl var en klok idé.

Det hade hunnit bli lunchtid så jag bestämde att vi skulle slå oss ner vid ett bord i ”Gasthaus zum weissen Hasens” uteservering. Jag valde Maultaschen – vi var ju i hjärtat av Schwaben – och Sauerkraut och till det drack jag Hasen-Bräu. Till Londi släppte jag ner några Maultaschen-bitar och så fick hon vatten.

Vi satt kvar ganska länge och tittade på folk och Londi passade på att låta sig klias och klappas. Sedan gick vi en sväng till och jag passade på att ta en riktig Augsburg-bild med Perlachturm och Rathaus:

Efter det påbörjade vi promenaden tillbaka, satt lite under höga lummiga träd i en park, och så var vi vid stationen igen. Vi steg på ett tåg med destinationen Villach.

…

Nu har jag läst lite om Augsburg, så jag vet att jag missade det mesta, men det kan kanske bli en nästa gång. Jag kan berätta att staden grundades år 15 f.Kr., att den grundades under kejsar Augustus’ tid. Floden jag tänkte på är egentligen tre floder: Lech, Wertach och Singold – vilket sagonamn! Ja, och Augsburg har fler broar än Venedig. Här kan man läsa massor om staden.

Londi och jag har hunnit få vissa rutiner under våra tågresor genom Europa. En sådan är morgonpromenaderna längs Trave i Lübeck. Den här sommaren tog vi en sådan i mitten av juli och en i mitten av augusti.

Det är vackert och stilla vid Trave i sommarmorgonen. Världen är en vattenspegel med grön ram.

Vi tar oss ner till floden genom ett litet hål i buskaget nedanför Lindenplatz. En stig för oss under en bro och sedan följer vi en stig utmed floden, en stig som hålls i schack mellan en betongmur och ett järnstaket. Över oss lutar sig nässlorna. Vi möter aldrig någon här.

Ibland fotograferar jag för framtiden. Ja, det gör man väl alltid, men ofta har man ändå en fot i nuet, man vet något om det man gör. Om man bara fotograferar för framtiden så tar man bilder som man hoppas ska säga en något längre fram, fastän de i ögonblicket är helt stumma. Här är en sådan bild:

Ja, det är inte huset jag avbildar utan texten Camburg (Saale) som jag ur mitt då hoppas ska säga mig något längre fram. Ja, helt fel att stiga av i Camburg hade det säkert inte varit. Staden har rötter in i 1000-talet och det finns vackra gamla hus och en borg, men Londi och jag susade förbi – på väg söderut den här gången. Det var i augusti.

Och här då?

Ja, här rör jag också vid det förflutna. I Rudolstadt var jag en gång för kanske tjugo år sedan – barnen var små och jag tänkte då på att stadens namn hade med Rudolf att göra. Och nu for vi förbi, medan jag i minnet vagt anade en plats med en bänk under ett träd en sommar för länge sedan.

Vidare genom Thüringen, för det är i Thüringen som allt det här händer eller förblir händelselöst.

Probstzella – namnet flyttar mig ungefär trettio år tillbaka i tiden. Jag reste förbi här under mitt år i DDR. Detta var en gränststation, jag for förbi här en natt. Allt var grällt och genomsökande belyst. Jag känner fortfarande en hemlig skräck inför namnet Porbstzella.

Nach dem Ende des Zweiten Weltkriegs befand sich Probstzella an der Südgrenze der Sowjetischen Besatzungszone, ab 1949 der DDR. Seit 1954 gehörte der Ort zur 5-Kilometer-Sperrzone, was Besuche von anderen DDR-Bürgern nahezu unmöglich machte.