Ibland fotograferar jag för framtiden. Ja, det gör man väl alltid, men ofta har man ändå en fot i nuet, man vet något om det man gör. Om man bara fotograferar för framtiden så tar man bilder som man hoppas ska säga en något längre fram, fastän de i ögonblicket är helt stumma. Här är en sådan bild:
Ja, det är inte huset jag avbildar utan texten Camburg (Saale) som jag ur mitt då hoppas ska säga mig något längre fram. Ja, helt fel att stiga av i Camburg hade det säkert inte varit. Staden har rötter in i 1000-talet och det finns vackra gamla hus och en borg, men Londi och jag susade förbi – på väg söderut den här gången. Det var i augusti.
Och här då?
Ja, här rör jag också vid det förflutna. I Rudolstadt var jag en gång för kanske tjugo år sedan – barnen var små och jag tänkte då på att stadens namn hade med Rudolf att göra. Och nu for vi förbi, medan jag i minnet vagt anade en plats med en bänk under ett träd en sommar för länge sedan.
Vidare genom Thüringen, för det är i Thüringen som allt det här händer eller förblir händelselöst.
Probstzella – namnet flyttar mig ungefär trettio år tillbaka i tiden. Jag reste förbi här under mitt år i DDR. Detta var en gränststation, jag for förbi här en natt. Allt var grällt och genomsökande belyst. Jag känner fortfarande en hemlig skräck inför namnet Porbstzella.
Nach dem Ende des Zweiten Weltkriegs befand sich Probstzella an der Südgrenze der Sowjetischen Besatzungszone, ab 1949 der DDR. Seit 1954 gehörte der Ort zur 5-Kilometer-Sperrzone, was Besuche von anderen DDR-Bürgern nahezu unmöglich machte.
”… fast de i ögonblicket är helt stumma”.
Just den tanken slog mig i Wien, där alla människor verkade vara upptagna med att söka motiv för sin kamera. Upplevde de nuet?
Ja, det där dokumenterandet har sina problem, både när man fotograferar och när man skriver (eller filmar – förresten har jag nu fått hjälp med traktorfilmen så att den ser snygg ut före startögonblicket). Jag minns en tid i min ungdom när jag skrev dagbok. Det var bara när det inte hände något som jag hann skriva och då fanns det inget att skriva om mer än om tankarna som satt i huvudet.
Lustigt. Du vet vad R ansåg om den saken, eller hur?
Var kan man se din nya traktorfilm då, Bodil?
Nej, det vet jag inte:
Dagboken och dagboksskrivarens liv utesluter varandra.?
Dagböcker ska skrivas av någon annan.?
Dagboksskrivaren biter sig själv i svansen.?
Dagboken biter dagboksskrivaren i livet.?
Nej, det finns ingen ny traktorfilm. Jag har fått hjälp med ”startsidan” av den ”gamla”, men kanske ser det inte annorlunda ut hos dig? Här längst ner på sidan alltså.